Ro­bert Col­lin

Bil - - INNEHÅLL - RO­BERT COL­LIN ro­bert.col­lin@af­ton­bla­det.se

Det finns folk som hyr bil ut­om­lands och som kör runt en vec­ka el­ler två och ald­rig får kon­takt med den lo­ka­la po­lis­myn­dig­he­ten. Jag har ald­rig för­stått hur de bär sig åt. Och de har ald­rig för­stått hur myc­ket de mis­sar. Bland an­nat gläd­jen att, om än till­fäl­ligt, hö­ja en lå­gav­lö­nad stats­an­ställds lev­nads­stan­dard. El­ler som en gång i Ar­gen­ti­na, för att kon­sta­peln skul­le ha råd att tan­ka upp po­lis­bi­len.

Däck­testet i Jo­han­nes­burg är av­kla­rat. Jacob Zu­mas da­gar är räk­na­de. Morgon­tid­ning­ar­na fros­sar i de­tal­jer kring mut­brott och kor­rup­tion. Che­fen för stat­li­ga el­bo­la­get har lu­rat till sig näs­tan 30 mil­jo­ner kro­nor i pen­sion, men tving­as un­der för­ned­ran­de for­mer att be­ta­la till­ba­ka åt­minsto­ne tio. Och mör­da­ren och han­di­kapp­lö­pa­ren Pisto­ri­us är all­tid ak­tu­ell. Och den in­dis­ka su­perkor­rum­pe­ra­de fi­nans­fa­mil­jen Gup­ka.

Vi har ut­fors­kat Dra­kens­berg på grän­sen till Le­sot­ho, be­sökt plat­sen där Nel­son Man­de­la blev gri­pen av po­li­sen. Den nya sti­li­ga mu­sei­bygg­na­den där man be­rät­tar histo­ri­en om en av värl­dens mo­di­gas­te män strå­lar av hopp. In­te kor­rup­tion. Och sett tu­sen­tals barn på väg till och från sko­lan. All­tid i di­sipli­ne­rad gås­marsch längs väg­kan­ten.

VI NÄR­MAR OSS Swa­zi­land. En skylt vid väg­kan­ten ta­lar om att här gäl­ler noll­to­le­rans mot brott.

Och just där blir vi in­vin­ka­de av po­li­sen. Vän­ligt le­en­de, all­tid vän­ligt le­en­de, ta­lar po­lis­man­nen om för mig att jag kört för fort.

Vad ska man sä­ga? Jag vet att mitt brott i så fall är ex­tremt ringa. Den syd­af­ri­kans­ka po­li­sen bru­kar ha en prut­mån på tio kilo­me­ter i tim­men.

Men min num­mer­plåt med bok­stä­ver­na GP gör mig till fritt vil­le­bråd. GP, Gau­peng Pro­vin­ce, ta­lar om att bi­len kom­mer från Jo­han­nes­burg. Allt­så är jag tu­rist. Och Da­cia Dus­ter finns i prin­cip ba­ra som hyr­bil. Jag är torsk re­dan när po­li­sen ser mig i la­ser­sik­tet.

– Du kör­de i 84 på 80-sträc­ka. Får jag se ditt kör­kort? Och så är kör­kor­tet i sä­kert för­var i po­lis­man­nens hög­ra hand. – Kom med ut. Vi går till hans bil. Han tar upp ett se­ri­öst pap­per fast­klämt på en ma­so­nit­ski­va med en mas­sa ko­lum­ner och an­teck­ning­ar och bil­num­mer och an­nat som är obe­grip­ligt. Och så bör­jar han skri­va. Samtidigt som han ta­lar om för mig hur dyrt det ska bli. Kör­korts­num­mer, namn, adress, bil­num­mer. Lång­samt. Me­to­diskt. Psy­ko­lo­gin går ut på att det ska ta tid.

– Me­nar du att jag ska be­ta­la 250 rand (200 kro­nor) för att jag kört fy­ra kilo­me­ter för fort? Vi småpra­tar och han skri­ver. Al­la kör ju för fort. De fles­ta kör om mig. Sä­ger jag. I al­la fall de med BMW, Audi och Mercedes. Som hem­ma.

Han be­to­nar hur far­ligt det är och tar med mig upp till la­sern där det ly­ser 84 med rö­da di­gi­tal­siff­ror.

– Tit­ta själv. 84! Hur myc­ket tyc­ker du själv att det är värt?

Högst hund­ra, sä­ger jag. Högst. In­te mer än fem­tio.

– Hund­ra, sä­ger po­lis­man­nen och frå­gar var jag är född. Här läm­nas ing­et åt slum­pen. Stock­holm. Swe­den. – Hund­ra. In­te mer? Frå­gar han. Nej, hund­ra, det är ju mer än du tjä­nar på en dag. Räc­ker till ett par kyck­ling­ar att gril­la och ett par flas­kor gott röd­vin, du kan bju­da släk­ten på lör­dags­mid­dag.

– Ok, hund­ra, sä­ger po­lis­man­nen i Pon­go­la. Med ett le­en­de.

– Men då vill jag ta en bild på dig, sä­ger jag. Vid la­sern.

Jag tror att han ska göm­ma sig bakom sitt mä­t­in­stru­ment som står på ett sta­tiv fram­för min bil. Men har ler sitt bre­das­te le­en­de rätt in i ka­me­ran. In­te ett dugg rädd för att jag ska vi­sa bil­den för hans che­fer. Och det ska jag in­te hel­ler. För che­fen är ex­akt li­ka kor­rum­pe­rad.

EN VEC­KA SE­NA­RE kör jag i Kru­ger­par­ken. Lugnt och fint. In­te för fort. Spe­jar efter en ele­fant­hjord som bor­de fin­nas i när­he­ten. Så står det två bi­lar och spär­rar vägen. En tu­rist och en po­lis. Jag sväng­er åt si­dan och vän­tar. Det tar fem, tio mi­nu­ter. Sen sträc­ker tu­ris­ten ut han­den och ger nå­got till po­li­sen. Och kör vi­da­re.

Ja ve­var ner si­doru­tan och frå­gar po­li­sen vad det hand­la­de om.

– Han ha­de lu­tat sig ut ge­nom si­doru­tan och fo­to­gra­fe­rat ele­fan­ter­na.

Ja­ha­ja, sä­ger, jag och tror att vår lil­la prat­stund är över. Ing­et kun­de va­ra me­ra fel. – Du kör på mitt gräs! Va, hur­sa? – Du kör på mitt gräs. Det kos­tar 250 rand. Men jag har ju ba­ra svängt åt si­dan. För att in­te stå i vägen. Jag kanske har jag väns­ter hjul­par ut­an­för as­fal­ten, men knap­past på ditt gräs. – Gå ut och tit­ta själv. Nä du, då får jag bö­ta för det ock­så. Po­lis­kvin­nan fli­nar, får mitt kör­kort och bör­jar skri­va.

– Hur gam­mal är du? Frå­gar hon efter en kvarts iv­rigt ifyl­lan­de av en gul blan­kett, men vän­tar in­te på svar ut­an tar fram en mi­niräk­na­re och drar mitt fö­del­seår från 2018.

250 rand, hum­mar hon och skri­ver oför­tru­tet vi­da­re. He­la fö­re­ställ­ning­en går ju ut på att jag ska trött­na och ge hen­ne en lämp­ligt stor mu­ta och kö­ra vi­da­re. Men jag står kvar. Ser än­då inga ele­fan­ter.

TILL SLUT GER hon upp. Blan­ket­ten är ifylld. Hon sträc­ker den till mig och sä­ger att jag ska be­ta­la när jag kör ut ge­nom grin­dar­na.

– Om du in­te be­ta­lar kom­mer du ald­rig me­ra in i en stat­lig park i Syd­af­ri­ka. Sä­ger po­lis­kvin­nan. Fast bå­de hon och jag vet att he­la fö­re­ställ­ning­en ba­ra är hit­te­på.

Den här gång­en blev hon ut­an mu­tor. Men jag fick ett stort le­en­de som tack för prat­stun­den.

Po­li­ser som in­te skäms för att lå­ta sig mu­tas – el­ler att fo­to­gra­fe­ras.

FOTO: RO­BERT COL­LIN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.