HEDRA DIN FADER

Mar­vin Gaye mör­da­des tra­giskt nog av sin egen far ef­ter de­cen­ni­er av bråk mel­lan de två stol­ta och en­vi­sa män­nen.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT MARTYN CONTERIO

Mar­vin Gaye väx­te upp un­der blyg­sam­ma för­hål­lan­den och blev en av 1900-ta­lets störs­ta rös­ter in­om po­pu­lär­mu­si­ken. Gaye var bred i sin stil och ha­de ett om­fång på fy­ra okta­ver. Oav­sett om han sjöng i fal­sett, som ba­ry­ton el­ler te­nor be­rör­de han lyss­na­re i he­la värl­den. Han blev en del av den nya mu­sik som kom att kal­las Mo­town och som del­vis de­fi­ni­e­rar 1960-ta­lets sound. Han var en av Mo­towns po­pu­lä­ras­te ar­tis­ter och blev be­römd för det sex­u­el­la och po­li­tis­ka in­ne­hål­let i si­na lå­tar. Ain’t No Mountain High Enough, He­ard it Through the Gra­pe­vi­ne, Mer­cy Mer­cy Me och Sex­u­al He­aling spe­las på ra­dio än i dag.

Som per­son var han so­fisti­ke­rad, en kvin­no­karl. Men bil­den var del­vis fab­ri­ce­rad av Mo­town som var mer än ett skiv­bo­lag – eti­ket­ten var ett fa­mil­je­fö­re­tag med in­dust­ri­ell pre­ci­sion, och Gaye ha­de bok­stav­ligt ta­lat gift in sig i fa­mil­jen. Hans förs­ta fru var An­na Gor­dy, äld­re sys­ter till Mo­towns grun­da­re Ber­ry Gor­dy. I takt med att 1960 snur­ra­de på blev Mar­vin trött på de lå­tar som prac­ka­des på ho­nom av Mo­town. Han bör­ja­de bli allt mer oin­tres­se­rad av att spe­la in de al­bum el­ler sjunga de lå­tar som skiv­bo­la­get gav ho­nom.

Gaye an­såg att hans mu­sik mås­te speg­la ti­den han lev­de i. År 1971 släpp­tes What’s Go­ing On, en ski­va som för­vand­la­de Gaye från den själv­upp­tag­ne ro­man­ti­kern till en apo­ka­lyp­tisk pro­fet. Hans bud­skap var att kär­le­ken är sva­ret på allt och att mänsk­lig­he­ten be­fann sig på ha­tets väg. Han var starkt in­flu­e­rad in­te ba­ra av sin krist­na upp­fost­ran, ut­an ock­så av sin far som var fö­re det­ta präst. Ski­van är ett mäs­ter­verk som be­står av nio lå­tar som be­hand­lar äm­nen som fat­tig­dom, kri­get i Vi­et­nam, med­bor­gar­rö­rel­sen och drog­miss­bruk.

När Gaye klev av sce­nen och ut ur strål­kas­tar­lju­set var hans liv en en­da rö­ra. Dro­ger, otrohet, vil­da hu­mörs­sväng­ning­ar, sex­skan­da­ler (hans älds­ta son er­tap­pa­des med en min­derå­rig flic­ka), ego­is­tis­ka och fixa idéer sprung­na ur fram­gång­ar­na, själv­för­här­li­gan­de och själv­mordsten­den­ser spe­la­de ka­ta­stro­fa­la rol­ler vid oli­ka tid­punk­ter. Han spe­la­de själv­sä­ker, men Mar­vin Gaye var en man med många be­kym­mer. Ett av de störs­ta var hans far.

Histo­ri­en om Mar­vin Gaye är tätt sam­man­län­kad med hans far, Mar­vin Gay den äld­re. Han var en fö­re det­ta pre­di­kant som ver­kar ha av­skytt sin son från föd­seln. Trots att Mar­vin den yng­re tog sig ur fat­tig­do­men i Washing­ton D.C. och blev en världs­be­römd stjär­na ha­de fa­dern ing­et trev­ligt att sä­ga om sin son. Inga upp­munt­ran­de ord, ing­en stolt­het, ing­en gläd­je över att so­nen top­pa­de lis­tor­na runt om i värl­den, sjöng på ut­sål­da kon­sert­­­are­nor, res­te värl­den runt och gjor­de nå­got av sitt liv. Men han ha­de ing­et emot att dra nyt­ta av Mar­vins ri­ke­do­mar. Trots att de­ras för­hål­lan­de var in­fek­te­rat, ba­se­rat på öm­se­si­dig miss­tro – ibland av­sky – följ­de Mar­vin den yng­re Bi­belns lä­ra om att man ska hedra si­na för­äld­rar. Det var inga pro­blem när det gäll­de mo­dern Al­ber­ta, han dyr­ka­de näs­tan mar­ken hon gick på.

Fa­derns be­svi­kel­ser

”Vi kan sä­ga att jag in­te ogil­la­de ho­nom”, sa Mar­vin se­ni­or till tid­ning­en The Los Ang­e­les He­rald-ex­a­mi­ner i en in­ter­vju en vec­ka ef­ter att han ha­de skju­tit ihjäl sin son. Frå­gan han be­sva­ra­de var: ”Äls­kar du din son?” Mör­da­ren be­rät­ta­de vad som hän­de den 1 april 1984, kla­ga­de på för­hål­lan­de­na i sin cell och att ing­en från hans fa­milj ha­de be­sökt ho­nom.

In­ter­vjun av­slö­ja­de vad många i den lil­la fa­mil­jekret­sen re­dan viss­te: Mar­vin den äld­re var en väl­digt själv­cen­tre­rad per­son som in­te gjor­de myc­ket an­nat än att dra nyt­ta av sin sons fram­gång­ar, sam­ti­digt som han av­skyd­de det fak­tum att so­nen var den som bi­drog, vin­na­ren, den som för­änd­ra­de de­ras liv till det bätt­re. Till skill­nad från Mar­vin Gaye ju­ni­or – som upp­nåd­de väl­stånd och be­röm­mel­se ge­nom hårt ar­be­te och en ge­nu­in ta­lang – kan­ta­des fa­derns liv av stän­di­ga be­svi­kel­ser, själv­upp­ta­gen­het och re­li­giöst hyck­le­ri.

Mar­vin Prentz Gay föd­des i Ken­tucky 1914. Han kom i kon­takt med den myc­ket strik­ta krist­na sek­ten House of God och på­bör­ja­de sin ba­na som pre­di­kant. På 1930-ta­let träf­fa­de han Al­ber­ta Coo­per. De gif­te sig och slog sig ner i Washing­ton, D.C. vid en tid­punkt in­nan vis­sa om­rå­den drab­ba­des av kri­mi­na­li­tet och dro­ger. Mar­vin ju­ni­or väx­te upp un­der enk­la för­hål­lan­den, men ut­sat­tes in­te för någ­ra stör­re so­ci­a­la miss­för­hål­lan­den – bortsett från att fa­dern var en rik­tig ty­rann. Al­ber­ta för­stod att fa­dern ald­rig ha­de ve­lat att Mar­vin den yng­re ha­de satts till värl­den.

Mar­vin den äld­re ha­de vid den här ti­den mot­ar­be­tats i sin strä­van att bli en av fö­re­trä­dar­na för House of God. Hans klum­pi­ga po­li­tis­ka ma­növ­rar för att få ett av topp­job­ben gjor­de att för­sam­ling­en sna­ra­re vän­de sig mot ho­nom. Han slog si­na barn re­gel­bun­det, för­bjöd dem att se på tv och bio el­ler att åka på ut­flyk­ter. Och han ver­ka­de nju­ta av att straf­fa and­ra sam­ti­digt som han själv var långt ifrån fel­fri. Han var den klas­sis­ka re­li­giö­sa hyck­la­ren som lev­de ef­ter de­vi­sen ”jag gör som jag sä­ger, in­te som jag gör”.

Mar­vin den äld­re äg­na­de sig åt transve­ti­tism

och smin­ka­de sig. Han up­pe­höll sig of­ta i sitt rum där han bar kvin­noklä­der och ex­pe­ri­men­te­ra­de med oli­ka mo­den, vil­ket hans fa­milj upp­lev­de som skam­ligt. Gran­nar­na be­trak­ta­de ho­nom som en ud­da per­son. Den öv­ri­ga släk­ten an­såg att han var ex­cent­risk och gav prov på bå­de då­ligt tem­pe­ra­ment och ett osunt in­tres­se för unga flic­kor. Det är på sätt och vis iro­niskt att det var när Mar­vin Gaye följ­de med sin far till kyr­kan som li­ten poj­ke som han upp­täck­te sin kärlek till sjung­an­det.

När han nåd­de ton­å­ren bör­ja­de and­ra in­se vil­ken ta­lang han var. I sam­band med att Mar­vin Gaye in­led­de sin strå­lan­de kar­riär (vil­ket hans far na­tur­ligt­vis ha­de mot­ar­be­tat med ar­gu­men­tet att all mu­sik som in­te var go­spel var djä­vu­lens mu­sik) la­de han till ett ”e” till sitt ef­ter­namn ef­tersom in­ne­bör­den av or­det ”gay” ha­de för­änd­rats och nu var sy­no­nymt med ”ho­mo­sex­u­ell”.

Mar­vin Gaye sak­na­de en vet­tig fö­re­bild i sin far. Fa­dern var å ena si­dan en bit­ter och hård man och å and­ra si­dan ha­de han ut­a­lat fe­mi­ni­na si­dor, smin­ka­de sig och bar kvin­noklä­der. So­nen

kän­de sig kränkt över miss­han­deln och ogil­la­de att fa­dern kläd­de sig i kvin­noklä­der vil­ket led­de till att han gjor­de upp­ror. Trots si­na up­pen­ba­ra olik­he­ter ha­de de två män­nen dock liknande per­son­lig­he­ter.

Mar­vin Gaye den yng­re bör­ja­de – med hjälp av ko­pi­ö­sa mäng­der dro­ger – tro att han kun­de över­träf­fa sin popstjär­nesta­tus och an­vän­da sin po­si­tion till att för­änd­ra värl­den. Pre­cis som sin far var han en hyck­la­re när det gäll­de hans eget upp­trä­dan­de. Bland an­nat an­vän­de han sin re­li­giö­sa tro för att över­skri­da de la­gar som gäll­de för al­la and­ra. Han sa of­ta till män­ni­skor att han en­dast stod till svars in­för Gud.

Bå­de far och son var en­sam­var­gar som skyg­ga­de för so­ci­a­la sam­man­hang och bå­da var la­ta till sin na­tur. Trots al­la miss­för­hål­lan­den och all ång­est äg­na­de Mar­vin Gaye sitt liv åt att för­sö­ka få sin fars er­kän­nan­de och vill­kors­lö­sa kärlek. Det lyc­ka­des in­te.

mord­da­gen

År 1983 var Gay­es pri­vat­liv en en­da rö­ra me­dan hans kar­riär gick ma­ka­löst bra. Han ha­de gjort en stor­sti­lad come­back med ski­van Mid­night Lo­ve som in­ne­höll en av hans störs­ta hits: Sex­u­al He­aling. Hans liv var emel­ler­tid på väg mot sitt sista ka­pi­tel. Fa­milj och nä­ra vän­ner såg hur Mar­vin Gay­es liv såg mör­ka­re ut för var­je dag – han ha­de gått hopp­löst vil­se i en drog­dim­ma och var akut pa­ra­noid.

Ef­ter att ha tur­ne­rat stör­re de­len av 1983 (Gaye ha­de ald­rig di­rekt gil­lat att åka runt och uppträda in­för publik) var han ut­bränd och drog sig till­ba­ka till sitt hem i om­rå­det Jef­fer­son i cen­tra­la Los Ang­e­les. Han de­la­de det rym­li­ga hu­set med si­na för­äld­rar och sys­kon. Det är bå­de tra­giskt och iro­niskt att Mar­vin Gaye gav sin far den pi­stol som skul­le or­sa­ka hans död.

På julaf­ton 1983 över­läm­na­de han en Smith & Wes­son .38 som skydd mot po­ten­ti­el­la in­kräk­ta­re. När de vis­ta­des un­der sam­ma tak för­sök­te far och son hål­la ett av­stånd mel­lan sig. De ha­de in­te levt till­sam­mans se­dan 1957 och gräl blos­sa­de re­gel­bun­det upp i al­la möj­li­ga frå­gor. Den 1 april 1984 in­led­des yt­ter­li­ga­re ett bråk, den­na gång gäl­lan­de ett för­svun­net för­säk­rings­brev. Fa­dern hac­ka­de på Al­ber­ta vil­ket gjor­de Mar­vin upp­rörd och fick ho­nom att ge sig på sin far.

Un­der vec­kor­na som fö­re­gick mor­det ha­de to­nen dem emel­lan bli­vit allt otäc­ka­re. Mar­vins be­satt­het av sä­ker­het och po­ten­ti­el­la mord­för­sök på ho­nom bi­drog in­te till att mins­ka spän­ning­en på 2101 South Gra­mer­cy Pla­ce.

Det dödliga in­ter­mez­zot in­led­des 00.20 när Mar­vin se­ni­or gick in i sin sons sov­rum för att dis­ku­te­ra det för­svun­na för­säk­rings­bre­vet. Mar­vin Gaye låg bred­vid sin mor på sängen iklädd en röd­brun mor­gon­rock. Fa­dern skrek på sin fru Al­ber­ta, vil­ket gjor­de so­nen ra­san­de. Han at­tac­ke­ra­de sin far med spar­kar och slag (po­li­sen do­ku­men­te­ra­de kraf­ti­ga blå­mär­ken på hans rygg och un­derar­mar, be­vis på att hand­ge­mäng ha­de upp­stått).

”Din jä­vel! Vill du ha mer?”, skrek Gaye åt sin far in­nan han ut­de­la­de yt­ter­li­ga­re ett kraf­tigt slag. Se­dan åter­vän­de han till sitt sov­rum där han sat­te sig på säng­kan­ten. Ba­ra någ­ra ögon­blick se­na­re klev Mar­vin den äld­re in med pi­sto­len och sköt sin son ovan­i­från i den hög­ra de­len av bröstkorgen, pre­cis in­till bröst­vår­tan. Ku­lan träf­fa­de hjär­tat, den vänst­ra nju­ren, lung­an och ma­gen. Fa­dern tog ett steg in i rum­met från dörr­pos­ten och av­fy­ra­de vapnet än­nu en gång. Den här gång­en gick ku­lan ge­nom so­nens vänst­ra ax­el. Han för­des till Ca­li­for­nia Hospi­tal där man för­gä­ves för­sök­te åter­uppli­va ho­nom, men han död­för­kla­ra­des kloc­kan 01.01.

MAR­VIN DEN ÄLD­RE KLEV IN MED PI­STO­LEN OCH SKÖT SIN SON I BRÖSTKORGEN. HAN TOG ETT STEG TILL OCH AV­FY­RA­DE VAPNET IGEN.

När po­li­sen an­län­de satt Mar­vin den äld­re på trös­keln. Han ha­de slängt vapnet på gräs­mat­tan. Han ar­re­ste­ra­des in­led­nings­vis för olov­ligt skju­tan­de, men när det stod klart att Mar­vin Gaye var död för­vand­la­des det till ett mord­fall. Ny­he­ten spred sig som en gräs­brand från grann­ska­pet till me­dia. Mo­town­le­gen­den Mar­vin Gaye ha­de mör­dats och in­te av nå­gon okänd för­ö­va­re el­ler nå­got för­vir­rat fan ut­an av sin egen far. Den då­li­ga re­la­tio­nen ha­de ef­ter fle­ra de­cen­ni­er ta­git än­de med för­skräc­kel­se.

dom­sto­lens be­slut

Mar­vin den äld­re åbe­ro­pa­de själv­för­svar un­der rät­te­gång­en. Han an­sågs va­ra frisk nog för att stäl­las in­för rät­ta, men en lä­ka­re som un­der­sök­te ho­nom upp­täck­te en tu­mör på hy­po­fy­sen. Det­ta plus de fy­sis­ka ska­dor han ådrog sig un­der at­tac­ken gjor­de att för­svars­si­dan åbe­ro­pa­de dråp – in­te mord. Ob­duk­tio­nen vi­sa­de att det fanns PCP och kokain i Mar­vin Gay­es blod vil­ket an­ty­der att han var på­ver­kad då han at­tac­ke­ra­de sin far och att hans om­dö­me var grum­lat av drogerna.

Den 2 no­vem­ber 1984 mot­tog Mar­vin se­ni­or sin dom av do­ma­re Gor­don Ring­er vid Los Ang­e­les Supre­me Court. Han döm­des till 13 års fäng­el­se. Trots att han ha­de pro­vo­ce­rats av sin son fanns det en­ligt åkla­gar­si­dan ing­et skäl till att häm­ta en pi­stol och dö­da ho­nom. Om­stän­dig­he­ter­na var gynn­sam­ma för Mar­vin den äld­re – fak­to­rer som hur hän­del­se­för­lop­pet ha­de ägt rum, hans ål­der, hans då­li­ga häl­sa och att han in­te ti­di­ga­re ha­de dömts för nå­got brott.

Do­ma­re Gor­don Ring­er an­såg att Mar­vin ju­ni­or ha­de satt igång det tra­gis­ka hän­del­se­för­lop­pet och att fa­dern ha­de för­sva­rat sig. ”Un­der om­stän­dig­he­ter­na ver­kar vi – in­räk­nat de er­far­na och kom­pe­ten­ta ut­re­da­re som har ta­git del av fal­let – va­ra över­ens om att den unge man som tra­giskt nog mis­te sitt liv provocerade fram hän­del­sen och att det var hans fel”, sam­man­fat­ta­de do­ma­ren. Mar­vin Pentz Gay döm­des till sex år i fäng­el­se och fem års vill­kor­ligt.

Oli­ka te­o­ri­er har cir­ku­le­rat se­dan mor­det äg­de rum. Som­li­ga tror att den fram­gångs­ri­ke so­nens at­tack var den slut­gil­ti­ga för­öd­mju­kel­sen för fa­dern. In­för pres­sen ver­ka­de han när­mast lik­gil­tig till mor­det, men i rät­ten ver­ka­de han va­ra ge­nu­int ång­er­full.

”Om jag kun­de gö­ra så att han kom till­ba­ka skul­le jag gö­ra det. Jag var rädd för ho­nom. Jag trod­de att jag skul­le bli ska­dad. Jag viss­te in­te vad som skul­le hän­da”, be­rät­ta­de han för rät­ten. I sin sam­man­fatt­ning nämn­de emel­ler­tid in­te fa­dern att han kän­de nå­gon kärlek för sin son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.