EN DÅLIG DAG PÅ JOBBET

Pa­trick Hen­ry Sher­rill ut­för­de en mas­sa­ker på sin ar­bets­plats och läm­na­de 14 dö­da per­so­ner ef­ter sig.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT EMILY WEBB

En sär­skild slags brotts­fall är när miss­nöj­da ar­bets­ta­ga­re ut­tryc­ker sitt ra­se­ri och sin ex­tre­ma fru­stra­tion ge­nom våld­sam­ma och blodiga hand­ling­ar på ar­bets­plat­sen. En ovan­ligt ma­ka­ber in­ci­dent av det sla­get äg­de rum den 20 au­gusti 1986 när 44-åri­ge Pa­trick Hen­ry Sher­rill var på vip­pen att få spar­ken från sitt jobb som brev­bä­ra­re. Han ha­de va­rit an­ställd på post­kon­to­ret i Ed­mond, Okla­ho­ma se­dan april 1985. Da­gen in­nan ha­de Sher­rill och hans över­ord­na­de haft ett förs­ta mö­te i en di­sci­pli­när pro­cess.

Han pre­ste­ra­de i un­der­kant på jobbet och led­ning­en ha­de in­for­me­rat ho­nom om det. Se­na­re av­slö­ja­de fackre­pre­sen­tan­ten Ge­ne Brad­shaw från Okla­ho­ma Ci­tys gren av brev­bä­rar­nas fack att Sher­rill ha­de kon­tak­tat or­ga­ni­sa­tio­nen ef­ter mö­tet och krävt att få bli för­flyt­tad till ett an­nat post­kon­tor. ”Han var myc­ket, myc­ket arg. Han svor och sa att han vil­le bli för­flyt­tad”, upp­gav Ge­ne Brad­shaw. Men just den här mor­go­nen – da­gen då han blev upp­ma­nad att pre­ste­ra bätt­re – ha­de ing­en nå­gon aning om vad det skul­le le­da till.

Be­väp­nad med tre pi­sto­ler i en post­säck, bland an­nat en .45-ka­li­bers re­vol­ver, gick Sher­rill lugnt in på post­kon­to­ret ge­nom bak­dör­ren. Un­ge­fär 80 av hans kol­le­gor fanns på plats och sor­te­ra­de post in­för da­gens ut­del­nings­run­dor.

Ut­an för­var­ning bör­ja­de han skju­ta i det störs­ta sor­te­rings­rum­met. Sher­rill var van vid skjut­va­pen ef­ter sin tid hos ma­ri­nen un­der det ti­di­ga 1960-ta­let och som med­lem i Okla­ho­ma Air Na­tio­nal Gu­ard.

Brev­bä­ra­ren Ron Blackwell var en av dem som för­be­red­de sin ut­del­nings­run­da. Han över­lev­de. Han sa att de förs­ta skot­ten lät som om nå­gon ha­de tap­pat en bric­ka på gol­vet. ”Sen sa nå­gon ’han har en pi­stol’ och al­la bör­ja­de springa ut”, be­rät­ta­de han för me­dia.

Ing­en ha­de va­rit med om nå­got liknande. Krop­par låg ut­sprid­da på gol­vet. De fles­ta av de dö­da­de låg nä­ra si­na arbetsstationer vil­ket indikerar att de ald­rig ha­de nå­gon chans att fly. Sher­rill av­rät­ta­de dem kall­blo­digt. Se­dan be­gick han själv­mord. Skä­let till att han ut­för­de en så choc­ke­ran­de och de­spe­rat hand­ling får vi ald­rig helt sä­kert ve­ta.

I ar­tik­lar­na som följ­de på mass­mor­det be­skrevs all­män­he­ten i Okla­ho­ma som ”törs­tan­de ef­ter in­for­ma­tion” om vad som ha­de hänt på post­kon­to­ret. Då­det led­de till na­tio­nel­la och in­ter­na­tio­nal­la ru­bri­ker. För förs­ta gång­en på 20 år köp­te folk en ex­traut­gå­va av tid­ning­en Daily Okla­ho­man från tid­nings­poj­kar som stod och ro­pa­de ”ex­tra, ex­tra” på Ed­monds gat­hörn.

Sta­dens borg­mäs­ta­re Ran­del Sha­did sa till me­dia: ”Man lä­ser om att den här sor­tens van­sin­ne sker på and­ra plat­ser, men det spring­er om­kring då­rar över­allt. Vi be­kla­gar att det hän­de här.”

Den över­le­van­de postan­ställ­de Di­a­ne Ma­son be­rät­ta­de för As­so­ci­a­ted Press att hon kröp ihop på gol­vet och gjor­de sig så li­ten som möj­ligt ef­ter att ha hört de förs­ta skot­ten. ”Han kom allt när­ma­re … Han stan­na­de och se­dan hör­de jag hans fot­steg för­svin­na bort”, be­rät­ta­de Di­a­ne Ma­son. ”Det är ett mi­ra­kel att han in­te sköt mig.” Hon be­rät­ta­de vi­da­re att det var knäpp­tyst på kon­to­ret mel­lan skot­ten och att det luk­ta­de krut.

Post­kon­to­ret öpp­na­de igen ba­ra 24 tim­mar ef­ter mas­sa­kern. Pos­ten var tvung­en att de­las ut och de an­ställ­da vil­le hyl­la si­na ska­da­de och dö­da kol­le­gor ge­nom att full­föl­ja si­na plik­ter. Earl Ar­tis, re­gi­ons­chef på USPS, sa att al­la an­ställ­da på post­kon­to­ret i Ed­mond er­bjöds att ta le­digt, men al­la ut­om en stan­na­de på si­na pos­ter. En av dem, Ron Blackwell, sa att det var ”gans­ka kus­ligt”. ”Det var tom­ma sto­lar … En öds­lig käns­la”, be­rät­ta­de han. ”Da­gen var väl­digt lång och plåg­samt tyst … Det fanns ing­et av det småprat som van­li­gen fö­re­kom­mer här.”

Många män­ni­skor kom för­bi post­kon­to­ret för att se till de kvin­nor och män som le­ve­re­ra­de de­ras post. Många av Ed­monds in­vå­na­re band

DE FLES­TA AV DE DÖ­DA­DE LÅG NÄ­RA SI­NA ARBETSSTATIONER VIL­KET INDIKERAR ATT DE ALD­RIG HA­DE NÅ­GON CHANS ATT FLY.

gu­la band runt si­na brev­lå­dor som hyll­ning till de fall­na postan­ställ­da. Och da­gar­na ef­ter blod­ba­det bör­ja­de lan­det och värl­den att få mer in­for­ma­tion om gär­nings­man­nen som släck­te 14 liv.

Pa­trick Sher­rill kallades för ”gal­ne Pat” av si­na gran­nar. Han var en stark och kraf­tig man vil­ket gjor­de att vis­sa av grann­bar­nen kal­la­de ho­nom för ”fe­te Pat”. Han bru­ka­de bä­ra ka­mou­fla­ge­klä­der och cyk­la­de själv på en tan­dem­cy­kel. Sher­rill ha­de bott med sin åld­ran­de mor i ett en­kelt hus i 20 år, och när hon dog 1978 blev han än­nu mer iso­le­rad

När Sher­rill gick i high school spe­la­de han rug­by. Hans gam­la lag­kam­ra­ter och trä­na­re min­des ho­nom som en hårt ar­be­tan­de id­rotts­man som var tyst­lå­ten och blyg. Don Ro­berts som spe­la­de i sam­ma lag som Sher­rill vid Har­ding High School upp­gav för The­newyork­ti­mes att han blev choc­kad över Sher­rills dåd.

Den lo­ka­le ju­ris­ten Ja­net Cox, som träf­fa­de Sher­rill när hon tog hand om mo­derns tes­ta­ment på 1970-ta­let be­rät­ta­de för The­newyork­ti­mes att han ibland kom för­bi hen­nes kon­tor för att se hur hon måd­de. Ja­net Cox be­rät­ta­de för re­por­tern Wil­li­am Rob­bins att hon miss­tänk­te att Sher­rill var känslo­mäs­sigt ska­dad. ”Jag job­bar myc­ket med ung­doms­brotts­ling­ar och han ha­de den där blic­ken, den som man ser hos ett en­samt, över­gi­vet barn som har läm­nats av si­na för­äld­rar.”

And­ra som kän­de till Sher­rill be­rät­ta­de om en man som strök om­kring på ga­tor­na nat­te­tid i si­na ka­mou­fla­ge­klä­der och ki­ka­de in ge­nom föns­ter. Ibland klipp­te han grä­set vid mid­natt. Sher­rill påstods ock­så äg­na sig åt djur­plå­ge­ri. Som­li­ga sa att han stal hus­djur och an­vän­de dem som byte åt sin dal­ma­ti­ner­hund Freck­les.

Vin­ce Fur­long, en kon­tor­san­ställd som över­lev­de skjut­ning­en, sa att Sher­rill in­te gjor­de bra ifrån sig på jobbet. ”Han rör­de till det och gjor­de se­dan sam­ma miss­tag igen”, be­rät­ta­de han för Los Ang­e­les­ti­mes. ”En gång tog han min run­da. Han viss­te in­te hur man be­ted­de sig som brev­bä­ra­re. Han var otrev­lig mot folk på ga­tan. Folk var ar­ga på mig näs­ta dag när han ha­de de­lat ut pos­ten.”

Den brit­tis­ka tid­ning­en Thesun­day­ti­mes av­slö­ja­de att Sher­rill ha­de tjänst­gjort två vec­kor vid RAF Mil­den­hall, Bu­ry St Ed­munds, Eng­land, med Okla­ho­ma Air Na­tio­nal Gu­ard un­der de­ras år­li­ga trä­ning må­na­den in­nan mas­skjut­ning­en. Thesun­day­ti­mes pra­ta­de med män­ni­skor som ha­de va­rit vid Mil­den­hall och träf­fat Sher­rill. En av dem var ser­geant Christi­ne Dort, då 24 år gam­mal, som var brand­mans­in­struk­tör och ha­de till­bring­at en hel del tid med Sher­rill. Sher­rills roll un­der de två vec­kor­na ha­de va­rit att ge­nom­fö­ra klass­rums­de­mon­stra­tio­ner och se­dan hål­la till vid skjut­ba­nor­na. En­ligt luft­vap­nets of­fi­ci­el­la ytt­ran­de som svar på ar­ti­keln ut­för­de Sher­rill ”va­pen­t­rä­ning, främst med M-16, stan­dard­ge­vä­ret i Ame­ri­kas be­väp­na­de styr­kor. Kur­sen han höll i be­stod av en tim­mes klass­rums­in­struk­tio­ner plus en halv­tim­me på skjut­ba­nan där om­kring 50 run­dor am­mu­ni­tion av­los­sa­des”. Ser­geant Dort sa att Sher­rill var ”en myc­ket trev­lig och glad man som all­tid skäm­ta­de med de öv­ri­ga in­struk­tö­rer­na”.

En an­nan per­son som träf­fa­de Sher­rill var en av kvin­nor­na som job­ba­de på ho­tel­let som han bod­de på un­der sin vis­tel­se i Eng­land. Hon be­rät­ta­de för Thesun­day­ti­mes att Sher­rill var ”en tyst­lå­ten man som in­te sa så myc­ket, men som de­fi­ni­tivt in­te ver­ka­de va­ra neu­ro­tisk”. Okla­ho­ma Air Na­tio­nal Gu­ard var snab­ba med att sva­ra på frå­gan om det ha­de fun­nits någ­ra var­nings­sig­na­ler in­nan tra­ge­din. Ma­jor ge­ne­ral Bob Mor­gan, ge­ne­ral­sek­re­te­ra­re vid Okla­ho­ma Na­tio­nal Gu­ard, upp­gav vid en press­kon­fe­rens två da­gar ef­ter mas­sa­kern att det in­te ha­de fun­nit någ­ra in­di­ka­tio­ner på att Sher­rill var olämp­lig för si­na upp­gif­ter. ”Han ha­de ut­fört sin mi­li­tär­tjänst hos Okla­ho­ma Air Na­tio­nal Gu­ard till be­lå­ten­het”, för­kla­ra­de Mor­gan. ”Han ha­de till­de­lats en ut­mär­kel­se för gott upp­fö­ran­de och en me­dalj för att han ha­de va­rit när­va­ran­de vid Okla­ho­ma Na­tio­nal Gu­ard till hund­ra pro­cent. Det fanns inga rap­por­ter, in­klu­si­ve me­di­cins­ka, som hind­ra­de ho­nom från att va­ra med i styr­kan el­ler i skjut­öv­nings­pro­gram­met.” Två av de pi­sto­ler som Sher­rill an­vän­de för att dö­da si­na kol­le­gor fick han från Na­tio­nal Gu­ard för att an­vän­da dem i en prick­skyt­te­täv­ling.

Så vad är det för slags per­son som ut­för ett brott av det här sla­get? Da­gar­na ef­ter mas­sa­kern käm­pa­de jour­na­lis­ter­na för att puss­la ihop bi­tar­na som skul­le kun­na ge ett svar på var­för den in­träf­fa­de. The­dal­las­ti­mes­he­rald pra­ta­de med psy­ki­a­tern Har­ley Stock som var rätts­me­di­cinsk pro­fes­sor vid det sto­ra sjuk­hu­set i Yp­si­lan­ti, Ohio. Dok­tor Stock me­na­de att Sher­rill för­mod­li­gen var en en­stö­ring, att han in­te­ra­ge­ra­de då­ligt med and­ra och ha­de en jobb­histo­rik som vi­sa­de att han in­te stan­na­de länge på var­je ar­bets­plats.

”Han sak­na­de själv­kon­troll. Den här sor­tens män­ni­skor är of­ta hjälp­lö­sa och hopp­lö­sa”, sa dok­tor Stock till tid­ning­en. ”De för­sö­ker få kon­troll över sitt liv ge­nom att ta kon­troll över and­ras. Och har man ett va­pen kan man kon­trol­le­ra and­ra män­ni­skor.” Dok­tor Stock ha­de ock­så rätt i att Sher­rill ha­de en bak­grund in­om det mi­li­tä­ra, vil­ket har vi­sat sig va­ra

en van­lig ge­men­sam näm­na­re hos mas­smör­da­re. Sher­rills slut­li­ga hand­ling – själv­mor­det – är ock­så ett sig­num hos den sor­tens för­ö­va­re. ”Den här kil­len tyck­te nog att han läm­na­de jor­de­li­vet äro­fullt”, me­na­de dok­tor Stock. ”Om man tit­tar på hans liv så åstad­kom han in­te myc­ket. Han vil­le gö­ra upp med de här män­ni­skor­na och huruvi­da han över­lev­de spe­la­de ing­en stör­re roll för ho­nom.”

När po­li­sen sök­te ige­nom Sher­rills bo­stad fann de sa­ker som bi­drog till att skapa en bild av man­nen och vad som fick ho­nom att ut­fö­ra det fruk­tans­vär­da då­det. De fann va­pen och am­mu­ni­tion, lit­te­ra­tur om Sov­je­tu­ni­on och ama­tör­ra­di­o­ut­rust­ning – ett av hans in­tres­sen. Tra­var med tid­ning­ar och ma­ga­sin nåd­de ta­ket. Utre­dar­na hit­ta­de ing­et ex­akt mo­tiv till Pat Sher­rills dåd, men de intervjuade många som kän­de ho­nom el­ler ha­de haft med ho­nom att gö­ra i oli­ka om­fatt­ning. Myn­dig­he­ter­na vil­le skapa en gärningsmannaprofil – in­te för att det skul­le gö­ra nå­gon skill­nad för offren, ut­an för att kun­na identifiera fram­ti­da po­ten­ti­el­la för­ö­va­re som skul­le kun­na stå i be­grepp att ut­fö­ra liknande dåd på si­na ar­bets­plat­ser.

Ing­en ar­bets­plats är för­be­redd på att han­te­ra en tra­ge­di av det här for­ma­tet. Det tyd­lig­gjor­des av de sto­ra bris­ter­na i hur or­ga­ni­sa­tio­nen han­te­ra­de si­na över­le­van­de an­ställ­da. År 1987 rap­por­te­ra­des att re­vi­sions­myn­dig­he­ter­na ha­de in­lett en land­stäc­kan­de ut­red­ning in­om post­vä­sen­det och att or­ga­ni­sa­tio­nens led­ning an­kla­ga­des för att be­hand­la de över­le­van­de okäns­ligt.

Utre­dar­na som skul­le ta re­da på hur de över­le­van­de måd­de fick hö­ra om oe­gent­lig­he­ter och be­grav­nings­skul­der. Den 19 mars 1987 åter­gav As­so­ci­a­ted Press be­rät­tel­ser från över­le­van­de, an­hö­ri­ga till offren och post­ar­be­tar­nas fack­för­bund om miss­för­hål­lan­de­na in­om postvä­sen­det.

Sorg­ligt nog är in­te blod­ba­det i Ed­mond en en­gångs­fö­re­te­el­se. Det in­träf­fa­de mas­skjut­ning­ar in­nan Pat Sher­rill och ef­ter ho­nom har hund­ra­tals nya in­träf­fat. Förö­var­na har of­ta psy­ko­lo­gis­ka lik­he­ter. I en in­ter­vju från 2012 i Na­tio­nal Pub­lic Ra­dio (NPR) pra­ta­de so­ci­o­lo­gen och kri­mi­no­lo­gen Jack Le­vin vid Nort­he­as­tern Uni­ver­si­ty, Boston, om sam­ban­det mel­lan mördare och de­pres­sion. ”De fles­ta mas­smör­da­re har li­dit av nå­gon slags kro­nisk de­pres­sion och fru­stra­tion”, be­rät­ta­de Le­vin för pro­gram­le­da­ren Au­die Cor­nish i ef­ter­dy­ning­ar­na av mas­skju­ting­en på San­dy Hook Ele­men­ta­ry School i Newtown, Con­necticut. ”Un­der en lång pe­ri­od skyl­ler de på om­giv­ning­en och al­la and­ra än sig själ­va för si­na miss­lyc­kan­den. De drab­bas av nå­gon form av akut be­last­ning, en ka­ta­stro­fal för­lust – för­lus­ten av ett jobb, ett för­hål­lan­de, ett hem el­ler kanske de di­a­gnos­ti­se­ras med en all­var­lig sjuk­dom.”

Den 14 de­cem­ber 2012 mör­da­de 20-­åri­ga Adam Lan­za 20 barn och sex vux­na på sko­lan San­dy Hook. Lan­za ha­de till­gång till eld­va­pen som för­va­ra­des i hans för­äld­ra­hem. Ef­ter att ha dö­dat de oskyl­di­ga per­so­ner­na sköt han sig själv. Mas­skjut­ning­ar är in­te ovan­li­ga i Ame­ri­ka, sär­skilt in­te på ar­bets­plat­ser och på sko­lor, men mas­sa­kern i Newtown var sär­de­les trau­ma­tisk ef­tersom de fles­ta av offren ba­ra var mel­lan fem och sex år gam­la.

Lan­za var en till­ba­kadra­gen och in­tel­li­gent ung man som vid ett till­fäl­le bygg­de en da­tor från grun­den. Han ha­de di­a­gno­ti­se­rats med Asper­gers syndrom när han var 13 år. In­nan dess be­skrev hans far ho­nom som en ”nor­mal li­te ga­len kil­le”. Det fanns and­ra fy­sis­ka och men­ta­la fak­to­rer som var för kom­plexa för att sam­man­fat­tas i Lan­zas fil. Tid­ning­en The­newyor­ker skrev i en ex­klu­siv in­ter­vju med Lan­zas far att fors­ka­re se­kven­se­ra­de den dö­de mas­smör­da­rens dna för att för­sö­ka ut­rö­na om det fanns nå­got bi­o­lo­giskt skäl till då­det.

Skjut­ning­ar­na på post­kon­to­ret i Ed­mond ut­gjor­de en skil­je­lin­je i upp­fatt­ning­en om huru­vi­da ame­ri­kans­ka ar­bets­plat­ser är säk­ra för ar­bets­ta­gar­na om en kol­le­ga skul­le ut­gö­ra ett po­ten­ti­ellt hot. Det som stod klart in­om post­vä­sen­det, och på tu­sen­tals and­ra ar­bets­plat­ser, var att de var full­stän­digt oför­be­red­da på våld­sam­he­ter från nå­gon på in­si­dan. Mas­sa­kern på post­kon­to­ret i Ed­mond re­pre­sen­te­ra­de den förs­ta av fle­ra för­ödan­de in­ci­den­ter för det ame­ri­kans­ka postvä­sen­det.

År 1991 ut­för­de en an­nan postan­ställd ett dåd som lik­na­de Sher­rills när han mör­da­de fy­ra per­so­ner i Ridgewood, New Jer­sey, som hämnd för att han blev upp­sagd från sitt jobb som post­­sor­te­ra­re. Jo­seph Har­ris var klädd i svar­ta mi­li­tär­klä­der, mi­li­tärkäng­or och en hu­va­trö­ja i nin­ja­stil när han be­gav sig till sin ti­di­ga­re chef Ca­rol Otts bo­stad. Har­ris högg ihjäl Ca­rol Ott med ett sa­mu­raj­svärd och sköt hen­nes pojk­vän bak­i­från i hu­vu­det när han satt och såg på te­ve. Där­på be­gav sig Har­ris till sin ti­di­ga­re ar­bets­plats och dö­da­de två post­han­te­ra­re. Ca­rol Ott ha­de kon­tak­tat po­li­sen någ­ra må­na­der fö­re Har­ris upp­säg­ning för att rap­por­te­ra om hans be­te­en­de mot hen­ne, men hon gjor­de ing­en for­mell an­mä­lan. Har­ris för­vän­ta­de sig att bli dö­dad i en slut­strid med po­li­sen och läm­na­de en lapp ef­ter sig i lä­gen­he­ten. dess ex­ak­ta in­ne­håll har in­te of­fent­lig­gjorts, men det av­slö­ja­des att Har­ris re­fe­re­ra­de till Pa­trick Sher­rill och hans ar­bets­plats­mas­sa­ker.

MYN­DIG­HE­TER­NA VIL­LE SKAPA EN GÄRNINGSMANNAPROFIL – IN­TE FÖR ATT DET SKUL­LE GÖ­RA NÅ­GON SKILL­NAD FÖR OFFREN, UT­AN FÖR ATT KUN­NA IDENTIFIERA FRAM­TI­DA PO­TEN­TI­EL­LA FÖR­Ö­VA­RE.

Har­ris vak­na­de in­te en mor­gon med en plöts­lig lust att mör­da, han ha­de en våld­sam histo­rik. Po­li­sen lyc­ka­des län­ka ho­nom till ett an­nat chock­eran­de brott i en stad i New Jer­sey 1988. Då dö­da­de en nin­ja­klädd man en af­färs­man, våld­tog hans fru och an­tas­ta­de hans unga dött­rar. För­ö­va­ren var Jo­seph Har­ris.

Nu­me­ra bru­kar nor­da­me­ri­kans­ka fö­re­tag och myn­dig­he­ter ibland in­stru­e­ra si­na an­ställ­da i hur man över­le­ver en mas­skjut­ning på ar­bets­plat­sen. I en in­struk­tions­vi­deo från 2012 som släpp­tes av Ci­ty of Houston ser man en man som öpp­nar eld på ett kon­tor. Be­rät­tar­rös­ten för­kla­rar hur man kla­rar sig le­van­de ur si­tu­a­tio­nen. ”Om du ham­nar mitt i ett skott­dra­ma kan din över­lev­nad be­ro på om du har en plan el­ler in­te […] ta dig ut om du kan […] Upp­munt­ra and­ra att föl­ja med dig, men låt dem in­te sin­ka dig […]” Om det är omöj­ligt att fly ”mås­te du hit­ta ett stäl­le att göm­ma dig på”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.