MANSHATAREN

Ai­leen Wour­nos fäll­des för sex mord, men för­tjä­na­de den kvinn­li­ga se­ri­e­mör­da­ren verk­li­gen att dö?

Blodigt Begär - - Innehål -

HON FÄLL­DES FÖR SEX KALLBLODIGA MORD PÅ OSKYL­DI­GA MÄN, MEN FRÅ­GAN ÅTER­STÅR ÄN I DAG OM AME­RI­KAS MEST ÖKÄN­DA KVINN­LI­GA SERIEMÖRDARE FÖR­TJÄ­NA­DE ATT DÖ.

Hur kan al­la ens dröm­mar dö re­dan när man är 14 år gam­mal? Du kanske skul­le ha frå­gat Ai­leen Wuornos. Ai­le­ens liv var prak­tiskt ta­get över när hon som li­ten tjej re­gel­bun­det blev för­gri­pen av fle­ra män i en skog nä­ra sitt hem i ut­byte mot ci­ga­ret­ter. Men den verk­li­ga frå­gan är vad som på­gick i hen­nes hu­vud och hur det led­de till att hon dö­da­de sju män som hon kom i kon­takt med un­der sin tid som pro­sti­tu­e­rad.

Ai­leen ha­de dröm­mar. Hon såg på sitt liv som en film, sat­te upp en hård fa­sad och spe­la­de de rol­ler som hon trod­de för­vän­ta­des av hen­ne. Det sorg­li­ga var att li­vet gav hen­ne gans­ka ovan­li­ga rol­ler, men hen­nes in­tri­ger på­ver­ka­de in­te ba­ra män. I en tv-in­ter­vju sa Shir­ley Hump­h­reys, än­kan till ett av offren, att hon såg fram emot att se den sprud­lan­de blon­di­nen Wuornos mö­ta ”gam­la gnis­tan”, som den elekt­ris­ka sto­len kallades på den ti­den.

Ai­leen föd­des i Michi­gan 1956. Hen­nes mor Di­a­ne läm­na­de ifrån sig Ai­leen när flic­kan var sex må­na­der gam­mal. Fa­dern Leo satt i fäng­el­se för pe­do­fi­li. Ai­leen, hen­nes sys­ter Lau­rie och bror Keith skic­ka­des till mor­för­äld­rar­na. Den be­gå­va­de lil­la tje­jen med det li­te sne­da le­en­det ha­de först ing­et emot det­ta, men en­ligt ryk­ten miss­hand­la­de Ai­le­ens mor­far bå­de hen­ne och hen­nes mam­ma. I do­ku­men­tä­ren Ai­leen Wuornos: Li­fe and De­ath of a Se­ri­al Killer sa Ai­le­ens vän Dawn Botkins att hon ha­de sett mor­farn bru­talt slå Ai­leen, väl med­ve­ten om att and­ra be­vitt­na­de miss­han­deln. När Ai­leen var 14 år gam­mal, fort­fa­ran­de ett barn själv, föd­de hon ett barn som togs ifrån hen­ne och ad­op­te­ra­des bort. Snart blev Ai­leen tvung­en att bo i sko­gen, ef­ter att ha bli­vit ut­slängd hem­i­från. I se­na­re in­ter­vju­er pra­tar hon av­slapp­nat om vad hon tyck­te om de kal­la vint­rar­na un­der barn­do­men då hon sov i en igensnö­ad bil. Se­na­re påstod hen­nes mam­man för film­ska­pa­ren Nick Broom­fi­eld att hon in­te ha­de haft nå­gon aning om dot­terns bo­en­de­si­tu­a­tion. Många häv­dar att det­ta av­slö­jar hur li­te mam­man verk­li­gen bryd­de sig om Ai­leen.

När Ai­leen var nio år gam­mal pro­sti­tu­e­ra­de hon sig för förs­ta gång­en. De and­ra bar­nen an­såg att hon in­te ha­de nå­gon skam i krop­pen och hån­fli­nan­de poj­kar lät hen­ne li­da för det. Jer­ry Moss vitt­na­de i rät­ten att han tog emot hen­nes sex­u­el­la tjäns­ter, men att han kas­ta­de sten och ro­pa­de skälls­ord ef­ter hen­ne för att ing­en skul­le tro att det var nå­got mel­lan dem. Ai­leen var splitt­rad mel­lan två per­son­lig­he­ter – en oskyl­dig dröm­ma­re och ett hem­löst vrak – som i Victor Hu­gos ro­man Les Misé­ra­bles ( Sam­häl­lets olycks­barn). Ai­le­ens häl­sa för­säm­ra­des. Hon bör­ja­de bli de­pri­me­ra­de av sitt so­ci­a­la ut­an­för­skap och blå av vin­ter­köl­den då hon bod­de ut­om­hus. Hon insåg att hon mås­te räd­da sig ge­nom att sö­ka upp Flo­ri­das var­ma sol.

Kom igen, Ai­leen

Tje­jen följ­de dröm­men och ham­na­de i Day­to­na Be­ach på jakt ef­ter ett lyck­ligt liv. Hon gif­te sig med Lewis Gratz Fell, ord­fö­ran­de i en se­gel­klubb, men de skil­de sig kort där­ef­ter. Se­dan äg­na­de hon sig hel­hjär­tat åt ba­ren Last Re­sort. Hon blev bäs­ta vän med en man som kallades Can­non­ball och kom ut som les­bisk kvin­na. Ai­leen in­led­de ett för­hål­lan­de med Ty­ria Mo­o­re, en kvin­na hon träf­fa­de på en gay­bar i om­rå­det. Ai­leen påstod att

hon gil­la­de Ty­ria, trots att Ty­ria ska ha krävt att de genomförde fler rån för att få tag på mer peng­ar till de­ras slös­ak­ti­ga livs­stil. Ai­leen må­la­de upp en il­lu­sion av att hen­nes liv var fullt med kärlek, un­der­håll­ning och vän­ner. Hon sål­de sig fort­fa­ran­de till tors­kar, men för att be­va­ra il­lu­sio­nen av trygg­het tog hon inga ris­ker. Ai­le­ens bar all­tid en pi­stol som hon ha­de till själv­för­svar. När hon blev tvung­en att an­vän­da pi­sto­len blev kon­se­kven­ser­na ödes­dig­ra.

Det­ta är in­for­ma­tion ba­se­rad på vad hen­nes be­kan­ta minns. Allt stäm­mer in­te all­tid över­ens med bil­der­na vi har av Ai­leen Wuornos från fil­mer­na som gjor­de hen­ne be­römd. Hon för­stod re­dan på den ti­den att po­li­ser som ar­be­ta­de med hen­nes fall sål­de si­na be­rät­tel­ser – histo­ri­er som skul­le lig­ga till grund för fram­ti­da filmer om hen­nes liv. Vi får lä­ra kän­na Ai­leen i fle­ra filmer, som Nick Broom­fi­elds två do­ku­men­tä­rer Ai­leen Wuornos: The Sel­ling of a Se­ri­al Killer och Ai­leen: The Li­fe and De­ath of a Se­ri­al Killer. Hon spe­la­des ock­så av Char­li­ze The­ron i fil­men Mons­ter. Dess­utom finns mind­re kän­da filmer som Over­kill och The Ai­leen Wuornos Sto­ry. Wuornos fram­ställs an­ting­en som en pas­sio­ne­rad di­va som bli­vit svi­ken el­ler en miss­hand­lad pit­bull som bet al­la hän­der som för­sök­te klap­pa hen­ne.

En så­dan hand kom i form av Ri­chard Mal­lo­ry, en ty­pisk torsk som ploc­ka­de upp hen­ne längs vägen. Liksom al­la sex­ar­be­ta­re som vill kän­na sig tryg­ga och tjä­na peng­ar var Ai­leen tvung­en att gö­ra män till lags. I Ai­leen Wuornos: The Sel­ling of a Se­ri­al Killer be­rät­tar hon hur hon kun­de dis­ku­te­ra po­li­tik och re­li­gi­on med si­na kun­der. Hon över­drev för­mod­li­gen när hon be­skrev dju­pet av kon­ver­sa­tio­ner­na, men till­vä­ga­gångs­sät­tet fun­ge­ra­de van­ligt­vis. Un­der mö­tet med Mal­lo­ry fun­ge­ra­de dock in­te Ai­le­ens för­sök till att sam­ta­la, ut­an han bör­ja­de miss­hand­la hen­ne bå­de ver­balt och fy­siskt. Han skrek ned­vär­de­ran­de ord åt hen­ne och våld­tog hen­ne analt med hjälp av des­in­fek­tions­sal­va. När hon vitt­na­de un­der sin rät­te­gång och be­skrev vad hon tänk­te un­der at­tac­ken var det in­te ba­ra en spon­tan re­ak­tion hon min­des. Hon insåg att hon var tvung­en att dö­da för att in­te själv bli dö­dad. Det var som om hon pro­ji­ce­ra­de at­tac­ken på nå­gon an­nan och hon grät un­der sin re­do­gö­rel­se. Hon sam­la­de all sin hand­lings­kraft, spot­ta­de Mal­lo­ry i an­sik­tet för att vin­na tid, tog sin hand­väs­ka och sköt ho­nom. Det hand­la­de ba­ra om över­lev­nad och hon för­sök­te ba­ra att räd­da sig själv.

Om det ha­de va­rit slu­tet på Ai­le­ens histo­ria ha­de hon kanske fort­fa­ran­de fun­nits bland oss. Broom­fi­eld på­pe­kar att Ai­leen

UN­DER HEN­NES LUG­NA STUNDER KUN­DE MAN TRO ATT HON VAR EN RELATIVT ’NOR­MAL’ PER­SON SOM HA­DE VA­RIT MED OM MYC­KET HEMSKHETER.

un­der rät­te­gång­en be­skrevs av lä­ka­re som ”för omo­gen för att för­stå dö­dens oå­ter­kal­le­lig­het”.

Hon fort­sat­te helt en­kelt att mör­da. Det är omöj­ligt att ve­ta vad man ska tro om ti­den som följ­de. Det vi med sä­ker­het vet är att mor­den in­träf­fa­de i köl­vatt­net av re­vo­lu­tio­nen för ho­mo­sex­u­el­las rät­tig­he­ter. Sam­ti­digt kom ock­så Ju­dith But­lers te­o­ri om att kön är kon­sti­tu­e­rat och att vi spe­lar so­ci­a­la rol­ler för att gö­ra oss för­ståd­da. När Ai­leen gick vi­da­re från att till­han­da­hål­la sex­u­el­la tjäns­ter i ut­byte mot ci­ga­ret­ter och mat till att be­gå mord änd­ra­de hon sitt be­te­en­de. Hon fo­ku­se­ra­de på en helt ny mål­grupp och för­änd­ra­de in­te minst sig själv.

En för­kla­ring är att det helt en­kelt brast för Ai­leen för att den förs­ta at­tac­ken blev för tung att han­te­ra. Hon dö­da­de sex män ef­ter det förs­ta mor­det som sin per­son­li­ga hämnd för si­na ti­di­ga­re upp­le­vel­ser. En an­nan för­kla­ring är att hon blev krigsdrott­ning­en Ai­leen, en Je­an­ne d’arc-liknande kvin­na som ut­nytt­ja­de män för att tjä­na de peng­ar hon och Ty­ria be­höv­de för att bör­ja ett nytt liv. Sam­ti­digt hämnades hon för al­la kvin­nor som fal­lit of­fer för mäns våld, ge­nom att över­lis­ta al­la män som för­sök­te gå för långt, sär­skilt om de an­vän­de våld­täkt som ett va­pen.

Pat­ty Jenkins Oscar-be­lö­na­de film Mons­ter fram­stäl­ler Ai­leen på ett sätt som är mest lik den kvin­na vi ser i rätts­sa­len och i Nick Broom­fi­elds do­ku­men­tä­rer. Den­na Ai­leen har hu­mor, men har ock­så en är­lig syn på si­na brott. Att bil­den av hen­ne för­vir­rar oss så myc­ket be­ror för­mod­li­gen till stor del på de oli­ka and­ra per­so­ner­na i hen­nes histo­ria som törs­tar ef­ter upp­märk­sam­het. En av dem är Ar­le­ne Pral­le, en kvin­na som tog Ai­leen un­der si­na skyd­dan­de ving­ar ef­ter att fal­let cir­ku­le­ra­de i tid­ning­ar­na.

HON VAR MOTSATSEN TILL HUR AME­RI­KANS­KA ME­DI­ER PORTRÄTTERAR KVINN0R: LUGN OCH VAC­KER.

Ai­leen OCH verk­lig­he­ten

Pre­cis som Ai­le­ens eg­na för­kla­ring­ar änd­ras be­ro­en­de på vem hon pra­tar med (och för­mod­li­gen hur hon vill att de ska re­a­ge­ra), är det vik­tigt att kom­ma ihåg att do­ku­men­tä­rer som Broom­fi­elds in­te nöd­vän­digt­vis ger en mer rätt­vis bild av hen­nes men­ta­la till­stånd än filmer som Mons­ter. Broom­fi­elds histo­ri­er be­rät­tas ge­nom do­ku­men­tä­rens ska­pan­de­pro­cess och vi­sar allt som kan gå fel i pro­duk­tio­nen. Det­ta ses ibland som ett mer är­ligt sätt än att fram­stäl­la do­ku­men­tä­rer som per­fek­ta pro­duk­tio­ner. Men till­vä­ga­gångs­sät­tet för­stär­ker ock­så den för­ställ­da bil­den av Ai­leen som är cen­tral i Broom­fi­elds por­trät­te­ring av hen­ne. Det finns en­dast en scen där vi in­te får se hen­nes an­sik­te. I res­ten av fil­men kon­trol­le­rar hon hur hon skild­ras. Hon tit­tar rakt in i ka­me­ran och vi­sar att hon vet att publi­ken ser hen­ne och dö­mer hen­ne. Hon vi­sar kanske in­te sitt rik­ti­ga jag och vi kan där­för in­te be­trak­ta fil­mer­na som san­na por­trät­te­ring­ar av Ai­leen.

Dess­utom klip­per Broom­fi­eld in­spel­ning­ar­na av Ai­le­ens så att hon fram­ställs på två oli­ka sätt i de två oli­ka do­ku­men­tä­rer­na – två se­pa­re­ra pro­duk­ter han ska säl­ja, ef­tersom det in­går i hans jobb. En av do­ku­men­tä­rer­na finns fort­fa­ran­de på Net­flix, tio år ef­ter att den lan­se­ra­des. I en scen in­ter­vju­ar han Ai­leen om hen­nes ad­vo­kat Ste­ve och ad­op­tiv­mam­man Ar­le­ne. Sce­nen fo­ku­se­rar på när Ai­leen blir upp­rörd, hen­nes ögon är upp­spär­ra­de och hon vif­tar med han­den. Hon pra­tar om den ju­ri­dis­ka be­döm­ning­en av an­ta­let mör­da­de män­ni­skor kont­ra fal­len av själv­för­svar. Hon ver­kar va­ra men­talt in­sta­bil, vil­ket ger en bra över­gång till Broom­fi­elds sista kom­men­tar om att rätt­vi­sa in­te upp­nås om man av­rät­tar nå­gon som in­te för­står vad de har gjort.

I Broom­fi­elds and­ra film vi­sas en läng­re va­ri­ant av sam­ma in­ter­vju. Den in­ne­hål­ler sam­ma fak­ta och ut­tryck, men Ai­leen ta­lar ock­så om att hen­nes två när­mas­te för­trog­na ut­nytt­ja­de hen­ne. Vi ser ba­ra vad Broom­fi­eld vill att vi ska se, in­te vad som verk­li­gen hän­de – nå­got som la­des fram som be­vis i dom­stol. Med tan­ke på Ar­le­nes och Ste­ve hems­ka hand­ling­ar ha­de det in­te va­rit kons­tigt om Ai­leen ha­de bli­vit än­nu ar­ga­re än hon ver­ka­de. Broom­fi­elds film­ma­te­ri­al vi­sar att Ar­le­ne och Ste­ve medvetet ut­nytt­ja­de käns­lor­na hos ett döds­dömt våld­täktsof­fer och gav in­ter­vju­er där de pra­ta­de om hen­ne – allt för att tjä­na peng­ar. Skild­ring­en av Ai­leen är in­te san­ning­en, men en re­di­ge­rad bild som stäm­mer över­ens med det Broom­fi­eld vill vi­sa. Det är egent­li­gen nor­men för al­la do­ku­men­tä­rer, oav­sett hur är­li­ga de är (el­ler häv­dar att de är).

BERÄTTIGAD vre­de

Vis­sa häv­dar att Ai­leen var en relativt ”nor­mal” per­son som bli­vit ut­satt för myc­ket hemskheter. Dr Step­hen Hol­mes som skri­vit Se­ri­al Mur­der sa föl­jan­de om hen­ne: ”Ai­leen Wuornos var ett klas­siskt ex­em­pel på en per­son som led av bor­der­li­ne per­son­lig­hets­stör­ning med sto­ra hu­mör­sväng­ning­ar och aso­ci­a­la drag. Med des­sa sjuk­do­mar och med en histo­ria av bå­de fy­sisk och psy­kisk miss­han­del är det in­te kons­tigt att hon ham­na­de i den si­tu­a­tion hon gjor­de.”

Bor­der­li­ne per­son­lig­hets­stör­ning med sto­ra hu­mör­sväng­ning­ar och aso­ci­a­la drag lå­ter skräm­man­de, men fak­tum är att 2,6 pro­cent av USA:S be­folk­ning ha­de den­na di­a­gnos 2007, en­ligt en stu­die pub­li­ce­rad i Bi­o­lo­gi­cal Psychi­a­try Jour­nal. Att må psy­kiskt då­ligt är ett van­ligt pro­blem. Allt Ai­leen blev ut­satt för ha­de till och med kun­nat få en helt sta­bil män­ni­ska att tap­pa fatt­ning­en.

Men en in­te helt ovan­lig di­a­gnos ha­de in­te kun­nat gö­ras till en skan­dal. Istäl­let fick vi se Wuornos som en be­svär­lig gam­mal häxa med sne­da tän­der när hon lyf­te hän­der­na, som är sam­man­län­ka­de med hand­bo­jor, mot sin hals (för att rät­ta till hå­ret) och gjor­de gro­tes­ka gri­ma­ser (för att hon var trött).

Vi vet in­te vem hon egent­li­gen var för allt i Ai­le­ens rät­te­gång och hur hon fram­ställ­des hand­la­de om po­li­tik, bå­de från myn­dig­he­ter­nas och me­di­as håll. Hon var motsatsen till hur ame­ri­kans­ka me­di­er porträtterar kvin­nor: lugn och vac­ker, sär­skilt

TILL HÖGER: Wuornos käns­lor änd­ra­des of­ta men hon vi­sa­des för det mesta som ma­ger och ils­ken.MIT­TEN Skräck­fan­tas­ter vall­fär­dar till The Last Re­sort Bar. Ba­ren ut­lo­var ”is­kall öl och mordiska kvin­nor”. Det var här Wuornos avnjöt sin sista drink.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.