DIABOLISK DUO

Det ver­ka­de orim­ligt att tvil­ling­ar­na ha­de mör­dat sin egen mam­ma, men po­li­sen gräv­de vi­da­re och upp­täck­te den hems­ka san­ning­en.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT TANITA MATTHEWS

När Rock­da­le County-po­li­sen Ken Swift trös­ta­de de två snyf­tan­de 16-åri­ga flic­kor­na i ett för­hörs­rum på po­lis­sta­tio­nen i Ge­or­gia värk­te hans hjär­ta. Tvil­ling­syst­rar­na höll om varand­ra och pra­ta­de ge­nom snyft­ning­ar­na. De­ras mam­mas sam­bo ha­de kom­mit på att hon ha­de en pojk­vän. Föl­jan­de dag då de kom hem till sin bo­stad i öst­ra Ge­or­gia hit­ta­de de hen­ne bru­talt mör­dad.

I ett för­sök att trös­ta dem frå­ga­de Swift flic­kor­na vad han kun­de gö­ra för att hjäl­pa dem. Istäl­let för att be ho­nom ringa ef­ter en nä­ra an­hö­rig el­ler be att få bli skjut­sa­de till en lugn plats där de kun­de vi­la ut frå­ga­de de om nå­got som gav ho­nom gås­hud: ”Kan vi få tit­ta på CSI?”

De­ras öns­ke­mål var li­ka märk­ligt som kus­ligt – ba­ra någ­ra tim­mar ti­di­ga­re ha­de de hit­tat kvin­nan som fött dem till den­na värld bru­talt mör­dad. Nu vil­le de tit­ta på en tv-se­rie om hur kri­mi­nal­tek­ni­ker un­der­sö­ker mys­tis­ka brotts­plat­ser. Det var nå­got med de sö­ta och oskulds­ful­la flic­kor­na som in­te stämde.

ofri­vil­lig flytt

Som ung ha­de Nik­ki White­he­ad va­rit en fri­sin­nad och vil­je­stark per­son. Hon väx­te upp med sin mor­mor Del­la Fra­zi­er i Clark­stown, Ge­or­gia. Vid 18 års ål­der upp­täck­te Nik­ki att hon var gra­vid med tvil­ling­ar. Den 27 no­vem­ber 1993 föd­de Nik­ki enäggstvil­ling­ar­na som hon döp­te till Tas­miy­ah (Tas) och Jas­miy­ah (Jas). Fa­dern var del­ak­tig en kort pe­ri­od men läm­na­de snart Nik­ki själv med flic­kor­na.

De tre lev­de till­sam­mans med Nik­kis mor­mor och mor­far (som dog 2009). Mor­mo­dern Del­la min­des att Nik­kis när­va­ro i dött­rar­nas liv var spo­ra­disk. År 2000 träf­fa­de den egen­sin­ni­ga Nik­ki den 30 år äld­re last­bils­chauf­fö­ren Robert He­ad i ett köp­cent­rum och strax där­på flyt­ta­de hon in hos ho­nom i det väl­bär­ga­de sam­häl­let Co­ny­ers som låg drygt tre mil bort. Si­na barn läm­na­de hon i mor­för­äld­rar­nas vård­nad. Un­der si­na 12 förs­ta lev­nads­år var Tas och Jas snäl­la och ra­ra flic­kor, de­ras mor­mor be­skrev dem som re­spekt­ful­la, fi­na och smar­ta tje­jer. Men när de kom i pu­ber­te­ten av­bröts de­ras liv ab­rupt när mo­dern kräv­de en­sam vård­nad om dem och flyt­ta­de dem till Co­ny­ers där hon och Robert lev­de.

Att bo i en ny stad med en mam­ma som de ogil­la­de och som nu ha­de en­sam vård­nad om dem var en om­ställ­ning som var svår för flic­kor­na att för­hål­la sig till. Även det fak­tum att de bod­de med en man som i prin­cip var en främ­ling. Fa­mil­jens dy­na­mik för­änd­ra­des.

Så snart de blev ton­å­ring­ar upp­vi­sa­de Jas och Tas re­bel­lis­ka tendenser. Ti­di­ga­re var de smar­ta och mo­ti­ve­ra­de topp­stu­den­ter och med­lem­mar i flickscout­er­na – nu vid 13 års ål­der för­änd­ra­des de­ras för­håll­nings­sätt till stu­di­er­na, li­kaså to­le­ran­sen mot mo­derns för­sök att hål­la dem på ba­nan.

Nik­ki trod­de att dött­rar­na var sex­u­ellt ak­ti­va, rök­te ma­riju­a­na och drack. Dött­rar­na an­såg att Nik­kis hår­da di­sci­plin var hyck­le­ri ef­tersom de ha­de sett hen­ne rö­ka gräs och dric­ka själv. Bråk var van­ligt fö­re­kom­man­de i hem­met och Nik­ki käm­pa­de för att be­hål­la kontrollen över si­na dött­rar. För­hål­lan­det mel­lan hen­ne och dött­rar­na blev an­strängt. Det blev även för­hål­lan­det till Del­la ef­tersom Nik­ki an­såg att hon la­de sig i hen­nes roll som för­äl­der.

in­te så ra­ra …

En kväll åk­te Co­ny­ers-po­li­sen My­ra Scruggs till de­ras hem ef­ter ett nöd­sam­tal från en ska­kad Nik­ki. De ha­de brå­kat igen och tvil­ling­ar­na för­kla­ra­de för po­li­sen att de in­te läng­re vil­le bo hos sin mam­ma. De vil­le istäl­let flyt­ta till­ba­ka till sin mor­morsmor. När po­li­sen läm­na­de dem var si­tu­a­tio­nen be­tyd­ligt lug­na­re än när hon kom dit, näs­tan kus­ligt lugn. Flic­kor­na ver­ka­de obe­rör­da av he­la brå­ket.

In­om ba­ra någ­ra mi­nu­ter eka­de Nik­kis skrik från hu­set och Scruggs skyn­da­de till­ba­ka. Nik­ki var hy­ste­risk. Hon häv­da­de att hen­nes dött­rar ha­de at­tac­ke­rat hen­ne. Flic­kor­na pro­te­ste­ra­de och me­na­de att det var pre­cis tvärtom. Men riv­mär­ken på Nik­kis hals och bröst, jäm­fört med flic­kor­nas oska­da­de krop­par, pe­ka­de på att hon ha­de bli­vit an­fal­len av dött­rar­na. Bå­de Tas och Jas ar­re­ste­ra­des och pla­ce­ra­des i häk­te i Del­la. He­la fa­mil­jen be­ord­ra­des att gå i te­ra­pi.

Trots att de ha­de häv­dat att de skul­le få det bätt­re hos sin mor­morsmor fort­sat­te Tas och Jas med sitt de­struk­ti­va be­te­en­de. De ham­na­de i rät­ten ett fler­tal gång­er. År 2010 pla­ce­ra­des de åter­i­gen i sin mam­mas vård un­der en prov­pe­ri­od på två vec­kor. Det var ett be­slut som flic­kor­na in­te var nöj­da med. ”Om jag mås­te bo med dig igen kom­mer jag att dö­da dig”, ho­ta­de Jas. De föl­jan­de åt­ta da­gar­na be­sök­te po­li­sen Nik­kis bo­stad ett fler­tal gång­er ef­ter sam­tal om stö­ran­de be­te­en­de.

Den 13 ja­nu­a­ri 2010 såg Rock­da­le County­po­li­ser som pat­rul­le­ra­de i bil längs ga­tan Ap­pa­loo­sa Way (där fa­mil­jen bod­de) de bå­da syst­rar­na läm­na hu­set. De var vett­skräm­da

och ban­ka­de på po­lis­bi­len. De be­rät­ta­de nå­got fruk­tans­värt. De ha­de kom­mit hem från sko­lan och hit­tat sin mam­ma död. När po­li­sen gick in i hu­set möt­tes de av mörk­rö­da blod­fläc­kar. De blev än­nu mer för­skräck­ta av sy­nen som vän­ta­de dem i bad­rum­met på ovan­vå­ning­en. I bad­ka­ret låg Nik­kis sar­ga­de kropp. Två­barns­mo­dern ha­de he­la 80 sticksår och ha­de bli­vit hug­gen i lungorna, halspulsådern och i nacken. Hen­nes ryggrad ha­de hug­gits av.

Nik­kis dött­rar för­kla­ra­de att de trod­de att mam­man ha­de fal­lit of­fer för den våld­sam­ma kärlekstriangel som hon och hen­nes två pojk­vän­ner ut­gjor­de el­ler så ha­de hon kanske er­tap­pat en in­kräk­ta­re i hem­met.

för­vil­lan­de bett

Ut­red­ning­en vi­sa­de in­te att nå­gon ha­de bru­tit sig in i hu­set el­ler att Nik­ki ha­de bli­vit ut­satt för nå­got sex­u­ellt över­grepp. Te­o­rin om en in­kräk­ta­re ströks. Det mås­te hand­la om ett pas­sions­brott. Men med tan­ke på Nik­kis om­fat­tan­de ska­dor – vem ha­ta­de hen­ne så myc­ket? Mo­bil­spår­ning och dna-pro­ver ute­slöt de bå­da pojk­vän­ner­na som Nik­kis dött­rar ha­de pe­kat ut. De­ras bi­o­lo­gis­ka pap­pa ha­de ett vat­ten­tätt ali­bi, han be­fann sig i Ka­na­da vid mord­till­fäl­let.

I hu­set gjor­de po­li­ser­na ett kus­ligt fynd: ett par stöv­lar som till­hör­de en av flic­kor­na var in­dränk­ta med blod. Dess­utom hit­ta­des en hår­to­va in­sla­gen i en ser­vett in­stop­pad i tå-än­den på en sko. Po­li­sen för­hör­de bå­de Tas och Jas om vad de ha­de haft för sig sam­ma dag som de­ras mam­ma ha­de bli­vit bru­talt mör­dad.

Flic­kor­na för­kla­ra­de att de ha­de mis­sat bus­sen till sko­lan den mor­go­nen och att de var tvung­na att pro­me­ne­ra. De läm­na­de hu­set om­kring 07:30. Övervakningskameror ha­de dock fång­at flic­kor­na när de lif­ta­de med en främ­ling sam­ma mor­gon. Ka­me­ror­na på sko­lan vi­sa­de hur flic­kor­na an­län­de dit på för­mid­da­gen – in­te tio mi­nu­ter för sent som de häv­da­de. Ef­ter fle­ra tim­mars för­hör tving­a­des po­li­sen att släp­pa dem.

Un­der de föl­jan­de fy­ra må­na­der­na be­trak­ta­des tvil­ling­ar­na med miss­tänk­sam­het av po­li­sen. När de åter­i­gen grans­ka­de den fy­sis­ka un­der­sök­ning­en av dem upp­täck­te de två bit­mär­ken på Tas arm. Någ­ra po­li­ser min­des hur de ha­de sett hur hon bet i sin arm när hon kör­des till sta­tio­nen. Hon ha­de häv­dat att det hand­la­de om en ner­vös va­na, men kri­mi­nal­tek­ni­ker­na me­na­de att det hand­la­de om att döl­ja be­vis. Tän­der­na som ha­de or­sa­kat ett av bit­mär­ke­na hör­de till Tas me­dan det and­ra mär­ket mat­cha­de Nik­kis tän­der. Ob­duk­tions­re­sul­ta­tet vi­sa­de på hår mel­lan tän­der­na och po­li­sen drog slut­sat­sen att gär­nings­man­nen ha­de be­fun­nit sig bakom Nik­ki och att hon ha­de käm­pat emot, satt tän­der­na i per­so­nens arm och där­i­ge­nom sli­tit loss någ­ra hårstrån från ar­men – Tas arm­hår. Det ver­ka­de som om tvil­ling­ar­na ef­ter ett an­tal tur­bu­len­ta må­na­der ha­de nått sin bryt­punkt och ef­ter ett ovan­ligt tur­bu­lent bråk dö­dat sin mam­ma.

Ef­ter fle­ra må­na­ders ut­red­ning ar­re­ste­ra­de po­li­sen flic­kor­na sam­ma dag som de gick ut high school, de var oror­li­ga att de nyutex­a­mi­ne­ra­de syst­rar­na an­nars skul­le fly fäl­tet. Flic­kor­na åta­la­des för över­lagt mord och grov miss­han­del vil­ket en­ligt sta­ten Ge­or­gi­as lag in­ne­bar att de – trots sin ungdom – stod in­för livs­tids fäng­el­se ut­an möj­lig­het till vill­kor­lig fri­giv­ning om de blev döm­da. Bå­da häv­da­de sin oskuld, men ef­ter fy­ra års ut­red­ning gick tvil­ling­ar­na med på en upp­gö­rel­se för att und­vi­ka en stat­lig rät­te­gång. De er­kän­de sig skyl­di­ga till dråp.

I ja­nu­a­ri 2014 mot­tog Tas sin dom. En må­nad se­na­re var det Jas tur. Bå­da flic­kor­na döm­des till 30-åri­ga fängelsestraff som de för till­fäl­let av­tjä­nar på se­pa­ra­ta fäng­el­ser i Ge­or­gia. Rät­ten var emel­ler­tid in­te över­ty­gad om att de ha­de fått hö­ra he­la san­ning­en om vad som egent­li­gen ha­de hänt i fa­mil­jens bo­stad den ödes­dig­ra mord­da­gen.

TVÅ­BARNS­MO­DERN HA­DE HE­LA 80 STICKSÅR OCH HA­DE BLI­VIT HUG­GEN I LUNGORNA, HALSPULSÅDERN OCH I NACKEN. HEN­NES RYGGRAD HA­DE HUG­GITS AV.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.