MOR­DET PÅ JORDAN DAVIS

En ton­å­ring sköts ihjäl och en de­batt om ra­sism tog sin bör­jan.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT JA­MES HOARE

Det finns två ver­sio­ner om vad som hän­de ef­ter­mid­da­gen den 23 no­vem­ber 2012 i Jack­son­vil­le, Flo­ri­da. En­ligt den ena ver­sio­nen kör­de det vi­ta pa­ret in på en ben­sin­mack jäm­te en röd Dod­ge Du­ran­go SUV som spe­la­de hög rap­mu­sik. Me­dan Rhon­da Rou­er gick in på ben­sin­sta­tio­nen bad hen­nes fäst­man Mi­chael Dunn de fy­ra afro­a­me­ri­ka­ner­na ar­tigt att sän­ka vo­ly­men. De in­te ba­ra väg­ra­de – de blev ag­gres­si­va. Si­tu­a­tio­nen es­ka­le­ra­de snabbt, gäng­ets le­da­re skrek ut hot mot Dunn och ploc­ka­de fram vad som såg ut som ett skjut­va­pen. Dunns för­svars­re­flex­er vak­na­de till liv och Flo­ri­das la­gar är ge­ne­rö­sa när det gäl­ler själv­för­svar. Han be­döm­de att hans liv stod på spel och sva­ra­de med att dra fram en halv­au­to­ma­tisk pi­stol av mär­ket Taurus PT92 från handsk­fac­ket och av­los­sa­de tio skott mot suv:en.

Den 17-åri­ge high school-ele­ven Jordan Davis dö­da­des av en svärm 9mm-kulor som bor­ra­de sig in i hans ben, lung­or och aor­ta.

I den and­ra ver­sio­nen av histo­ri­en – låt oss kal­la den för ”san­ning­en” – äg­de en het­sig dis­kus­sion om mu­si­ken rum, men Davis ha­de ing­et va­pen (Rhon­da Rou­er häv­dar att han ald­rig nämn­de att han ha­de ett, och ing­et hit­ta­des), ton­å­ring­ar­na stan­na­de i bi­len (ku­lor­nas ba­nor ty­der på att dör­ren var stängd) inga hot ut­de­la­des. Ung­do­mar­na var kanske bull­ri­ga, men in­te våld­sam­ma. Dunn kal­la­de de­ras mu­sik för ”gangs­ter­rap”, vil­ket sä­ger mer om hans eg­na för­do­mar än om ung­do­mar­na som lyss­na­de på mu­si­ken.

Dunn döm­des så små­ning­om för över­lagt mord och fick ett långt fängelsestraff, men un­der den fle­ra år långa pro­ces­sen med två rät­te­gång­ar (den förs­ta ogil­tig­för­kla­ra­des ef­tersom ju­ryn in­te kun­de enas om domen) var det ing­en själv­klar­het hur det skul­le slu­ta. Och Jor­dans för­kros­sa­de för­äld­rar, Ron Davis och Lu­cia Mc­bath, tving­a­des be­vitt­na hur de­ras mör­da­de sons per­son ifrå­ga­sat­tes av ju­ryn när det egent­li­gen bor­de ha va­rit Dunn som skul­le grans­kas.

Den brit­tis­ka film­ska­pa­ren Marc Sil­ver var när­va­ran­de un­der he­la rät­te­gång­en och fång­a­de för­lop­pet i rätts­sa­len till sin pris­be­lön­ta dokumentär 3½ Mi­nu­tes, Ten Bul­lets. Nio må­na­der ef­ter att Ge­or­ge Zim­mer­man ha­de skju­tit ihjäl den svar­ta ton­åring­en Tray­von Mar­tin – även han 17 år gam­mal och obe­väp­nad – blev Jordan Davis rät­te­gång myc­ket be­ty­del­se­full. Den blev kulmen på en rad liknande hän­del­ser som in­be­grep mor­det på den obe­väp­na­de ton­å­ring­en Mi­chael Brown i Fergu­son, Mis­sou­ri, och den 43-åri­ge Eric Gar­ner som kväv­des till döds av en po­lis som kopp­la­de stryp­grepp på ho­nom i New York.

Vad var det med fal­let Jordan Davis som fick dig att tän­ka ”det här blir mitt näs­ta pro­jekt”?

Att jag tit­ta­de när­ma­re på vad som ut­spe­la­de sig un­der des­sa tre och en halv mi­nu­ter, den ut­stu­de­ra­de ras­pro­fi­le­ring­en, till­gång­en på va­pen och la­gar­na som upp­munt­rar män­ni­skor att an­vän­da dem. Jag upp­fat­ta­de även Mi­chael Dunns ig­no­rans och ra­sism som en me­ta­for när det gäll­de vad som hän­de, och fort­fa­ran­de hän­der, i USA när det gäl­ler ras­re­la­te­ra­de be­skjut­ning­ar.

Det är otro­ligt hur fri­språ­ki­ga hans för­äld­rar och vän­ner är. Hur när­ma­de du dig dem?

En av pro­du­cen­ter­na skrev till hans för­äld­rar. Så små­ning­om häl­sa­de vi på dem i Jack­son­vil­le un­der någ­ra vec­kor, märk­ligt nog in­nan domen föll i Tray­von Mar­tin/ge­or­ge Zim­mer­man-fal­let. Vi till­bring­a­de un­ge­fär en vec­ka med hans för­äld­rar. Jag vi­sa­de dem min för­ra film och vi ba­ra mer el­ler mind­re um­gicks. Hans för­äld­rar vi­sa­de mig var han bru­ka­de hänga och pre­sen­te­ra­de mig för de and­ra poj­kar­na i bi­len och hans flick­vän. Mot slu­tet av vec­kan ha­de vi lagt grun­den till en re­la­tion. Vi var över­ens om att vi bor­de gå vi­da­re och för­sö­ka få till­stånd att fil­ma i rätts­sa­len och att gör fil­men.

Någ­ra av de bäs­ta ögon­blic­ken med Jor­dans för­äld­rar är när de ba­ra är tys­ta till­sam­mans. De sä­ger så myc­ket ut­an ord. Hur såg pro­ces­sen att bli en del av de­ras värld ut?

Jag fil­mar själv, vil­ket jag tror bi­drar, med en hög­kva­li­ta­tiv men myc­ket li­ten ka­me­ra och väl­digt li­te ut­rust­ning. Det gör att jag kan va­ra näs­tan osyn­lig men än­då få den höga film­kva­li­te­ten i när­he­ten av män­ni­skor. Det var en väl­digt spe­ci­ell plats att va­ra på, det hand­la­de om oå­ter­kal­le­lig för­lust och sorg som syns och känns men som in­te nöd­vän­digt­vis mås­te ut­ta­las. Över tid – jag till­bring­a­de tid med fa­mil­jen till och från i un­ge­fär ett och halvt år – bygg­de vi upp en re­la­tion där de litade på mig i sin pri­va­ta sfär, trots att de viss­te att fil­men en dag för­mod­li­gen skul­le ses av mil­jon­tals män­ni­skor.

Mi­chael Dunn fram­står som ky­lig ge­nom he­la fil­men och man får ald­rig käns­lan av att han in­ser att han fak­tiskt har dö­dat en an­nan män­ni­ska. Var det fru­stre­ran­de?

Jag tyc­ker att det är synd. Vi för­sök­te pra­ta med ho­nom, hans fäst­mö Rhon­da Rou­er och hans för­äld­rar. Men de väg­ra­de att pra­ta med me­dia vil­ket jag tyc­ker är be­klag­ligt för dem. Men för fil­men upp­täck­te vi al­la fäng­el­se­te­le­fon­sam­tal. Det Mi­chael Dunn av­slö­jar i te­le­fon­sam­ta­len är mer än han skul­le ha gjort i en van­lig in­ter­vju.

Om man ha­de fått till­gång till Dunns värld tror du att det skul­le ha för­änd­rat fil­men? Skul­le det ha bi­dra­git med yt­ter­li­ga­re en di­men­sion?

Po­ten­ti­ellt sett skul­le det ha va­rit väl­digt bra för al­la in­blan­da­de, det skul­le ha gjort Mi­chael Dunn och hans ver­sion mänsk­li­ga­re istäl­let för att ba­ra hö­ra ho­nom från vitt­nes­bå­set och i te­le­fon­sam­ta­len. Det skul­le ha bi­dra­git till be­rät­tel­sen ef­tersom bå­de hans, hans fäst­mös och hans fa­miljs liv uppenbarligen har för­störts av skjut­ning­en. Jag tror att det skul­le ha va­rit en vär­de­full läxa för va­pen­in­ne­ha­va­re och de som fat­tar be­slu­ten om att ut­ö­ka själv­för­svars­la­gar­na i USA. Det finns li­ka myc­ket att lä­ra för gärningsmän som för of­fer när det gäl­ler an­vän­dan­det av va­pen i USA.

Det är fa­sci­ne­ran­de hur Dunns be­rät­tel­se utvecklas mel­lan ar­re­ste­ring­en och rät­te­gång­en. Tror du att han verk­li­gen trod­de på det han be­rät­ta­de el­ler drogs han med av histo­ri­en han hit­ta­de på?

Jag har pend­lat mel­lan de stånd­punk­ter­na un­der ar­be­tet med fil­men. Jag tror att han tror på vad han såg. Vid någ­ra till­fäl­len när jag såg fil­men ver­ka­de hans upp­fatt­ning om det ha vux­it sig så stark att han omöj­li­gen kun­de se bort­om den. Jag tyc­ker att det är väl­digt in­tres­sant att han ald­rig har va­rit i kon­takt med fa­mil­jen. Ing­en från hans fa­milj har va­rit i kon­takt med Jor­dans fa­milj. De har in­te ens skic­kat en ur­säkt, de har ald­rig vi­sat nå­gon om­tan­ke för Jor­dans fa­milj. Jag tyc­ker att det fort­fa­ran­de är gans­ka otro­ligt att han fort­fa­ran­de häv­dar att det fanns ett va­pen på plats ef­ter två rät­te­gång­ar där inga be­vis på el­ler vitt­nes­mål om va­pen har kom­mit fram.

Ett av de mer choc­ke­ran­de in­sla­gen är hur tungt för­sva­ret byg­ger på det grym­ma an­ta­gan­de att Dunn med rät­ta fruk­ta­de för sitt liv, me­dan för­sva­ret var tvung­na att bac­ka på­stå­en­det till att fy­ra svar­ta ton­å­ring­ar in­te nöd­vän­digt­vis ut­gör ett hot. Blev du för­vå­nad över det?

Jag insåg in­te hur öp­pen och up­pen­bar den pro­ces­sen skul­le va­ra. Jag blev ock­så choc­kad och märk­ligt fa­sci­ne­rad av hur sy­ste­met tillät för­sva­ret att an­ta ex­akt sam­ma för­doms­ful­la ton­lä­ge sam­ti­digt som de sä­ger att ”ras mås­te hål­las ut­an­för rätts­sa­len – min kli­ent står in­te åta­lad för ett hat­brott”.

Al­la ut­an­för sa­len an­ser att fal­let har att gö­ra med ras, oav­sett om man står ut­an­för dom­stols­bygg­na­den el­ler tar del av me­dia, så jag tyck­te att det var fa­sci­ne­ran­de att des­sa la­ger av så kal­la­de ver­sio­ner av san­ning­en fi­gu­re­ra­de, men att ing­en av dem egent­li­gen hand­la­de om san­ning­en. En över­rask­ning för mig var att även om av­sik­ten är att den så kal­la­de rätt­vi­san ska fun­ge­ra så att san­ning­en kom­mer fram un­der rät­te­gång­en, upp­lev­de jag att det hand­la­de mer om att den som be­rät­tar den bäs­ta histo­ri­en vin­ner. Den som

VI BE­HÖV­DE IN­TE NÄM­NA NÅG­RA AND­RA FALL EF­TERSOM KÄRNAN I DET SOM HÄN­DE – VI­TA BE­VÄP­NA­DE MÄN SOM FRUKTAR OBE­VÄP­NA­DE SVAR­TA MÄN – UPPREPADES.

pre­sen­te­rar den bäs­ta be­rät­tel­sen och som lyc­kas be­rö­ra med­vet­na och omed­vet­nan­de upp­fatt­ning­ar i ras­frå­gan.

Un­der den förs­ta rät­te­gång­en tror jag att det hand­la­de om att Mi­chael Dunns för­svars­ad­vo­kat be­rät­ta­de en mer över­ty­gan­de histo­ria som på nå­got vis fick fäs­te hos den ju­ryn. Un­der den and­ra rät­te­gång­en ha­de han en an­nan ad­vo­kat och åkla­ga­ren var mer med­ve­ten om ju­ryns sår­bar­het. Där­för fick den and­ra rät­te­gång­en ett an­nat ufall.

I fil­men fram­står fal­let som en spän­nan­de rät­te­gångst­hril­ler, men hur upp­le­ver man spän­ning­en när det hand­lar om må­na­der istäl­let för mi­nu­ter?

He­la min tids­upp­fatt­ning sätts på pa­us ef­tersom jag vet un­der fil­man­det att det är hän­del­ser som kom­mer att ham­na i 90-mi­nu­ters­ver­sio­nen av den­na ett och ett halvt år långa pro­cess. Un­der klipp­ning­en vet jag att, oav­sett hur långa de är, kom­mer vis­sa se­kven­ser va­ra med i det slut­gil­ti­ga re­sul­ta­tet. Det är märk­ligt, det är först när jag ser den fär­di­ga fil­men som jag kan släp­pa de 18 må­na­der det tog att gö­ra den. Un­der klipp­ning­en kan jag knappt skil­ja på de 18 må­na­der­na och de 90 mi­nu­ter­na ef­tersom jag vet att al­la and­ra ba­ra kom­mer att upp­le­va 90-mi­nu­ters­ver­sio­nen. Jag be­fin­ner mig i ing­en­mans­land en lång pe­ri­od från det att ar­be­tet med fil­men in­leds till att den är fär­dig.

Jag tror att sam­ma sak gäl­ler till ex­em­pel käns­lor­na och ener­gin som man kän­ner i någ­ra in­ten­si­va se­kven­ser med fa­mil­jen. Jag kan knappt ta till mig det in­nan klipp­ning­en är slut­förd ef­ter­som jag in­te vill att att mi­na käns­lor ska på­ver­ka hur and­ra upp­le­ver den per­son­li­ga sorg som fa­mil­jen går ige­nom. Jag vill hål­la på det tills fil­men är klar.

Med pro­test­kam­pan­jen Black Li­ves Mat­ter och ak­tu­el­la ru­bri­ker om ra­sism i USA känns 3 ½ Mi­nu­tes som en del av ett stör­re rop på rätt­vi­sa. Kän­de du det när du job­ba­de med fil­men el­ler kom det ef­teråt?

Det var in­tres­sant. In­nan vi bör­ja­de kän­de folk ba­ra till Tray­von Mar­tin-fal­let, så jag tror att vi in­led­nings­vis kän­de att vi gjor­de en film som skul­le un­der­sö­ka själv­för­svars­la­gar­na i Flo­ri­da som var gans­ka om­ta­la­de när vi drog igång.

Men sen, när vi job­ba­de med klipp­ning­en, fick vi nys om al­la and­ra fall – in­te minst det som sked­de i Fergu­son – och vi fick an­stränga oss för att in­te läm­na klipp­ning­en, för det var väl­digt fres­tan­de att åka till Fergu­son el­ler and­ra ak­tu­el­la plat­ser och fil­ma.

Det som blev kon­ten­tan var att tids­lin­jen så att sä­ga bör­ja­de sä­ga oss nå­got an­nat. Trots att vi in­te änd­ra­de nå­got i klipp­ning­en fram­stod klipp­ning­en som an­norlun­da. Det var sa­ker som hän­de in­för ka­me­ran som ta­la­de till oss med en an­norlun­da el­ler star­ka­re röst på grund av vad som för­med­la­des i ny­he­ter­na. Vi kom till en punkt där

vi be­slu­ta­de att vi in­te be­höv­de näm­na någ­ra av de and­ra fal­len el­ler ha med pa­ral­lel­la histo­ri­er i fil­men, för jag tror att kärnan i det som sked­de – vi­ta be­väp­na­de män som fruktar obe­väp­na­de svar­ta män – åter­kom i de and­ra fal­len och vi räk­na­de med att publi­ken själ­va skul­le gö­ra den kopp­ling­en ut­an att vi skrev dem på nä­san.

Det är an­norlun­da i fil­men när fal­let med Tray­von Mar­tin nämns, för det ut­veck­la­des helt na­tur­ligt och kopp­ling­en gjor­des på ett väl­digt ob­ser­ve­ran­de, do­ku­men­tärt sätt. Jor­dans pap­pa bör­ja­de pra­ta om Tray­vons pap­pa och kon­tak­ta­de ho­nom. Då bör­ja­de ny­hets­by­rå­er­na av sig själ­va pla­ce­ra Jor­dans fo­to bred­vid Tray­vons.

3 ½ Mi­nu­tes bor­de va­ra en de­pri­me­ran­de film, men slu­tet är väl­digt op­ti­mis­tisk. Ögonblicket då do­ma­ren le­ve­rar den för­kros­san­de re­pli­ken ”Ditt liv är i prin­cip över” till Mi­chael Dunn ing­er hopp. Han satt där i omnk­ring ett år och viss­te att Dunn histo­ria var på­hit­tad och att han var en mördare …

Hans be­svi­kel­se i den förs­ta rät­te­gång­en … Han kun­de in­te vi­sa den, men det finns klipp där man kän­ner den ge­nom hans kropps­språk. Gi­vet­vis är det top­pen för fa­mil­jen och publi­ken att det finns en strim­ma av hopp i slu­tet av fil­men. Lu­cy och Ron är gi­vet­vis myc­ket tack­sam­ma över att Jordan fick nå­gon slags upp­rät­tel­se i och med att Mi­chael Dunn kom­mer att till­bringa res­ten av sitt liv i fäng­el­se, men de var snab­ba med att på­pe­ka att de fles­ta fal­len i Ame­ri­ka in­te slu­tar på det här vi­set och att det kräv­des två rät­te­gång­ar och mäng­der av vitt­nen.

I många fall finns det inga vitt­nen – det en­da po­ten­ti­el­la vitt­net är per­so­nen som sköts ihjäl. Och som vi har sett på ny­he­ter­na går folk of­ta fria även när hän­del­sen är fång­ad på film, så de insåg di­rekt att de var lyc­ko­sam­ma att just det här fal­let ut­veck­la­des som det gjor­de. Det gäl­ler in­te fler­ta­let fall.

Vad krävs för att sa­ker och ting ska för­änd­ras?

Jag vet in­te vad som skul­le krä­vas för att få för­änd­ring. Jag tror att det är väl­digt vär­de­fullt att pro­teströ­rel­sen Black Li­ves Mat­ter har växt ur al­la des­sa skjut­ning­ar och jag tror att filmer som vår, och många and­ra ma­ni­fes­ta­tio­ner kring frå­gan, har dykt upp det se­nas­te året. De är myc­ket be­ty­del­se­ful­la – an­ser jag – när det gäl­ler att få en vit publik att ifrå­ga­sät­ta med­vet­na och un­der­med­vet­na struk­tu­rer.

Jag tror att det är däri vär­det lig­ger i Mi­chael Dunns ka­rak­tär – för att an­vän­da en film­term. Jag tror att en viss publik sym­pa­ti­se­rar med Mi­chael Dunn, i syn­ner­het i fil­mens in­led­ning, men att man kom­mer till ju­ryns stånd­punkt – han kan in­te be­trak­tas som ic­ke skyl­dig.

Jag tror – el­ler hop­pas åt­minsto­ne – att sät­tet vi gjor­de fil­men på får den vi­ta publi­ken att ifrå­ga­sät­ta si­na vär­de­ring­ar. Jag tror att vär­det med Black Li­ves Mat­ter och and­ra rö­rel­ser är tu­de­lat – dels är det gi­vet­vis upp­byg­gan­de för de afro­a­me­ri­ka­ner som är en­ga­ge­ra­de i des­sa rö­rel­ser att be­käm­pa ett sy­stem som är in­sti­tu­tio­nellt ra­sis­tiskt.

Men för mig hand­lar det ock­så om att de vi­ta i sam­häl­let får be­trak­ta sig i spe­geln och re­flek­te­ra över vad de ser, för­hopp­nings­vis med en för­änd­ring i sin upp­fatt­ning av sam­häl­lets svar­ta be­folk­ning som re­sul­tat.

Om man jäm­för 3 ½ Mi­nu­tes och Who is Day­a­ni Cri­stal? är det ge­men­sam­ma te­mat en ”li­ten” be­rät­tel­se som på­ver­kar sam­häl­let i stort.

Ab­so­lut. Jag an­ser att bå­da fil­mer­na i grun­den hand­lar om unga män som hör till ”de and­ra” och som dö­das på grund av om­fat­tan­de po­li­tis­ka sy­stem som i stor grad be­ror på upp­fatt­ning­ar, och bå­da fil­mer­na hand­lar gi­vet­vis ock­så om

sör­jan­de fa­mil­jer som vill att sa­ker och ting ska för­änd­ras.

Kom­mer du att åter­vän­da till det här te­mat?

Jag kom­mer in­te nöd­vän­digt­vis att fo­ku­se­ra på USA, det har ba­ra fal­lit sig så att bå­da fil­mer­na ut­spe­lar sig här. Jag läs­te om en hän­del­se i Eng­land där land­nings­hju­len på ett plan fäll­des ut un­der in­flyg­ning­en mot He­at­hrow och en fri­pas­sa­ge­ra­re ham­na­de på ga­tan i Slough. Så man skul­le kun­na ha gjort Diy­a­ni Cri­stal på en ga­ta i Slough el­ler om nå­gon av flyk­ting­ar­na som har dött på Me­del­ha­vet. Jag an­tar att jag är in­tres­se­rad av de små mänsk­li­ga mi­kro­be­rät­tel­ser­na som sä­ger nå­got om sto­ra och kom­plexa för­hål­lan­den. Men jag job­bar ock­så på en rad and­ra filmer som in­te be­hand­lar de äm­nen vi pra­tar om nu.

Men visst, mänsk­li­ga rät­tig­he­ter är ett åter­kom­man­de te­ma i många av de pro­jekt jag ut­veck­lar för till­fäl­let. Myc­ket tack va­re allt man kan åstad­kom­ma med en li­ten film­ka­me­ra i dag. Jag är mer in­tres­se­rad av att an­vän­da det verk­ty­get för att be­rät­ta des­sa små histo­ri­er än för att säl­ja en pro­dukt.

Fil­men skild­rar hur en av många flyk­ting­ar på jakt ef­ter ar­be­te dör i ök­nen mel­lan USA och Mex­i­ko. Upp­föl­ja­ren 3½Mi­nu­tes,tenBul­lets rön­te liknande fram­gång­ar på Sun­dan­ce Fes­ti­va­len 2015. Han ar­be­tar för till­fäl­let på en ny film om den psy­ko­tro­pa dro­gen ay­a­hu­a­sca och ar­be­tar som konst­när­lig le­da­re för The Film­ma­ker Fund som stö­der obe­ro­en­de do­ku­men­tär­fil­mer från nya film­ska­pa­re. BIOGRAFI MARC SIL­VER

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.