MÖRDARE I STRÅL­KAS­TAR­LJU­SET

DE SLINGRADE SIG OCH GÖM­DE SIG BAKOM LÖGN­ER OCH HALVSANNINGAR UN­DER FÖRHÖREN, MEN DE­RAS KROPPS­SPRÅK OCH SÄTT ATT PRA­TA PÅ TA­LA­DE OM FÖR UTRE­DAR­NA VAD DE BE­HÖV­DE VE­TA.

Blodigt Begär - - Becky Watts - Nathan Matthews Shauna Hoare

Oro­lig

Un­der rät­te­gång­en fick ju­ryn se en film från Matthews fjär­de för­hör med po­li­sen som äg­de rum strax ef­ter att Beckys kropps­de­lar ha­de åter­fun­nits. Matthews var myc­ket käns­lo­sam och kun­de emel­lanåt knappt pra­ta för att han snyf­ta­de så myc­ket. Han fick frå­gan om vil­ken hans ur­sprung­li­ga plan var. ”Gi­vet­vis att få ner hen­ne i res­väs­kan. Gi­vet­vis att sät­ta tejp runt mun­nen så att hon in­te kun­de ge ljud ifrån sig och se­dan ta hen­ne till bi­len. Se­dan tänk­te jag … Jag tänk­te på ett skogs­om­rå­de el­ler liknande, att fö­ra hen­ne dit, gi­vet­vis med masken på fort­fa­ran­de, och där­på skräm­ma hen­ne och sä­ga nå­got i stil med ’Du mås­te bör­ja be­hand­la män­ni­skor bätt­re och in­te va­ra en bit­ch el­ler så själv­cen­tre­rad’. Och se­dan ho­ta hen­ne med ’An­nars hän­der det här igen, el­ler nå­got vär­re…’ Jag ha­de in­te rik­tigt räk­nat ut hur jag skul­le läm­na plat­sen ut­an att hon skul­le föl­ja mig. Se­dan skul­le jag gi­vet­vis ha åter­vänt… Slängt allt… Åkt till min mam­ma och upp­rätt nor­malt.”

Dr Ju­lia Shaws ana­lys:

”Matthews be­te­en­de un­der po­lis­för­hö­ren är ovan­ligt. Un­der långa stunder göm­mer han an­sik­tet och lu­tar sig fram vil­ket gör det omöj­ligt att se hur han re­a­ge­rar med an­sikts­ut­tryck un­der ut­fråg­ning­en. Trots att man in­te ser hans an­sik­te av­slö­jar fil­men ho­nom som käns­lo­sam och att han har pro­blem med att kon­cen­tre­ra sig på grund av sin oro. In­te vid nå­got till­fäl­le känns han av­slapp­nad och ma­ni­pu­la­tiv – in­di­ka­tio­ner på psy­ko­pa­ti. Den fäl­lan­de domen pe­kar ut en okänslig mördare, men i förhören ser han ut som en myc­ket rädd ung per­son som för­sö­ker för­svin­na från rum­met ge­nom att döl­ja så myc­ket av sig själv som möj­ligt. Matthews an­vän­der ock­så or­det ”gi­vet­vis” fre­kvent vil­ket kan va­ra ett för­sök att nor­ma­li­se­ra si­na hand­ling­ar. Att an­vän­da or­det ”gi­vet­vis” an­ty­der att det han gjor­de var nor­malt och att and­ra män­ni­skor skul­le ha re­a­ge­rat på sam­ma sätt i sam­ma si­tu­a­tion.

Han­te­rings­me­ka­nism

Un­der en rad po­lis­för­hör för­ne­kar Shauna Hoare kon­se­kvent att hon vet nå­got om var Becky finns och fnis­sar vid tan­ken på att hon kanske helt en­kelt har rymt. När hon så små­ning­om in­for­me­ras om att Matthews har er­känt att han har mör­dat hen­ne upp­trä­der hon först som om hon vo­re choc­kad, men hen­nes upp­trä­dan­de är fort­fa­ran­de gans­ka san­sat. Hon sä­ger till po­li­sen: ”Det gör mig il­lamå­en­de att ve­ta att hon var där, be­stört, äck­lad, ur­sin­nig och det känns som om jag kom­mer vak­na upp och att det här in­te hän­der. Jag tror att jag är mer arg än nå­got an­nat för till­fäl­let – arg på att han har gjort det, att han gjor­de det, att han kun­de gö­ra det när jag var där i hu­set. Och han upp­träd­de så nor­malt in­för mig. Jag be­gri­per verk­li­gen in­te var­för han gjor­de det, vad han ha­de för plan, hur han trod­de att han skul­le kom­ma un­dan med det el­ler var­för han gjor­de det. Jag för­står in­te. Jag kan in­te ens tit­ta på ho­nom. Jag vil­le ba­ra dö­da ho­nom – då­ligt ord­val. Jag blev il­lamå­en­de av att se ho­nom när jag viss­te vad han ha­de gjort.”

Dr Ju­lia Shaws ana­lys:

”Ty­värr är det of­ta omöj­ligt att av­gö­ra om nå­gon har ska­pat ett falskt min­ne, men det är fullt möj­ligt att en per­son kan kom­ma att ac­cep­te­ra en an­norlun­da ver­sion av ett hän­del­se­för­lopp om de fö­re­stäl­ler sig det till­räck­ligt of­ta. En så­dan per­son kan ta till sig en ny och möj­li­gen fö­re­dra­gen verk­lig­het som kan er­sät­ta det ur­sprung­li­ga min­net från brotts­till­fäl­let. Det är in­te helt ovan­ligt att gärningsmän upp­trä­der nor­malt ef­ter att ha be­gått ett brott. Det indikerar ett ky­ligt sinne el­ler brist på ång­er, men det kan li­ka gär­na hand­la om ett sätt att han­te­ra si­tu­a­tio­nen på. Att gö­ra nor­ma­la sa­ker och att skäm­ta kan få för­ö­va­ren att tän­ka på nå­got an­nat än det som gör dem oro­li­ga el­ler upp­rör­da.”

DOMEN PE­KAR UT EN OKÄNSLIG MÖRDARE, MEN I FÖRHÖREN SER HAN UT SOM EN MYC­KET RÄDD UNG PER­SON SOM FÖR­SÖ­KER FÖR­SVIN­NA FRÅN RUM­MET GE­NOM ATT DÖL­JA SÅ MYC­KET AV SIG SJÄLV SOM MÖJ­LIGT.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.