MORDET PÅ JORDAN DAVIS
En tonåring sköts ihjäl och en debatt om rasism tog sin början.
Det finns två versioner om vad som hände eftermiddagen den 23 november 2012 i Jacksonville, Florida. Enligt den ena versionen körde det vita paret in på en bensinmack jämte en röd Dodge Durango SUV som spelade hög rapmusik. Medan Rhonda Rouer gick in på bensinstationen bad hennes fästman Michael Dunn de fyra afroamerikanerna artigt att sänka volymen. De inte bara vägrade – de blev aggressiva. Situationen eskalerade snabbt, gängets ledare skrek ut hot mot Dunn och plockade fram vad som såg ut som ett skjutvapen. Dunns försvarsreflexer vaknade till liv och Floridas lagar är generösa när det gäller självförsvar. Han bedömde att hans liv stod på spel och svarade med att dra fram en halvautomatisk pistol av märket Taurus PT92 från handskfacket och avlossade tio skott mot suv:en.
Den 17-årige high school-eleven Jordan Davis dödades av en svärm 9mm-kulor som borrade sig in i hans ben, lungor och aorta.
I den andra versionen av historien – låt oss kalla den för ”sanningen” – ägde en hetsig diskussion om musiken rum, men Davis hade inget vapen (Rhonda Rouer hävdar att han aldrig nämnde att han hade ett, och inget hittades), tonåringarna stannade i bilen (kulornas banor tyder på att dörren var stängd) inga hot utdelades. Ungdomarna var kanske bullriga, men inte våldsamma. Dunn kallade deras musik för ”gangsterrap”, vilket säger mer om hans egna fördomar än om ungdomarna som lyssnade på musiken.
Dunn dömdes så småningom för överlagt mord och fick ett långt fängelsestraff, men under den flera år långa processen med två rättegångar (den första ogiltigförklarades eftersom juryn inte kunde enas om domen) var det ingen självklarhet hur det skulle sluta. Och Jordans förkrossade föräldrar, Ron Davis och Lucia Mcbath, tvingades bevittna hur deras mördade sons person ifrågasattes av juryn när det egentligen borde ha varit Dunn som skulle granskas.
Den brittiska filmskaparen Marc Silver var närvarande under hela rättegången och fångade förloppet i rättssalen till sin prisbelönta dokumentär 3½ Minutes, Ten Bullets. Nio månader efter att George Zimmerman hade skjutit ihjäl den svarta tonåringen Trayvon Martin – även han 17 år gammal och obeväpnad – blev Jordan Davis rättegång mycket betydelsefull. Den blev kulmen på en rad liknande händelser som inbegrep mordet på den obeväpnade tonåringen Michael Brown i Ferguson, Missouri, och den 43-årige Eric Garner som kvävdes till döds av en polis som kopplade strypgrepp på honom i New York.
Vad var det med fallet Jordan Davis som fick dig att tänka ”det här blir mitt nästa projekt”?
Att jag tittade närmare på vad som utspelade sig under dessa tre och en halv minuter, den utstuderade rasprofileringen, tillgången på vapen och lagarna som uppmuntrar människor att använda dem. Jag uppfattade även Michael Dunns ignorans och rasism som en metafor när det gällde vad som hände, och fortfarande händer, i USA när det gäller rasrelaterade beskjutningar.
Det är otroligt hur frispråkiga hans föräldrar och vänner är. Hur närmade du dig dem?
En av producenterna skrev till hans föräldrar. Så småningom hälsade vi på dem i Jacksonville under några veckor, märkligt nog innan domen föll i Trayvon Martin/george Zimmerman-fallet. Vi tillbringade ungefär en vecka med hans föräldrar. Jag visade dem min förra film och vi bara mer eller mindre umgicks. Hans föräldrar visade mig var han brukade hänga och presenterade mig för de andra pojkarna i bilen och hans flickvän. Mot slutet av veckan hade vi lagt grunden till en relation. Vi var överens om att vi borde gå vidare och försöka få tillstånd att filma i rättssalen och att gör filmen.
Några av de bästa ögonblicken med Jordans föräldrar är när de bara är tysta tillsammans. De säger så mycket utan ord. Hur såg processen att bli en del av deras värld ut?
Jag filmar själv, vilket jag tror bidrar, med en högkvalitativ men mycket liten kamera och väldigt lite utrustning. Det gör att jag kan vara nästan osynlig men ändå få den höga filmkvaliteten i närheten av människor. Det var en väldigt speciell plats att vara på, det handlade om oåterkallelig förlust och sorg som syns och känns men som inte nödvändigtvis måste uttalas. Över tid – jag tillbringade tid med familjen till och från i ungefär ett och halvt år – byggde vi upp en relation där de litade på mig i sin privata sfär, trots att de visste att filmen en dag förmodligen skulle ses av miljontals människor.
Michael Dunn framstår som kylig genom hela filmen och man får aldrig känslan av att han inser att han faktiskt har dödat en annan människa. Var det frustrerande?
Jag tycker att det är synd. Vi försökte prata med honom, hans fästmö Rhonda Rouer och hans föräldrar. Men de vägrade att prata med media vilket jag tycker är beklagligt för dem. Men för filmen upptäckte vi alla fängelsetelefonsamtal. Det Michael Dunn avslöjar i telefonsamtalen är mer än han skulle ha gjort i en vanlig intervju.
Om man hade fått tillgång till Dunns värld tror du att det skulle ha förändrat filmen? Skulle det ha bidragit med ytterligare en dimension?
Potentiellt sett skulle det ha varit väldigt bra för alla inblandade, det skulle ha gjort Michael Dunn och hans version mänskligare istället för att bara höra honom från vittnesbåset och i telefonsamtalen. Det skulle ha bidragit till berättelsen eftersom både hans, hans fästmös och hans familjs liv uppenbarligen har förstörts av skjutningen. Jag tror att det skulle ha varit en värdefull läxa för vapeninnehavare och de som fattar besluten om att utöka självförsvarslagarna i USA. Det finns lika mycket att lära för gärningsmän som för offer när det gäller användandet av vapen i USA.
Det är fascinerande hur Dunns berättelse utvecklas mellan arresteringen och rättegången. Tror du att han verkligen trodde på det han berättade eller drogs han med av historien han hittade på?
Jag har pendlat mellan de ståndpunkterna under arbetet med filmen. Jag tror att han tror på vad han såg. Vid några tillfällen när jag såg filmen verkade hans uppfattning om det ha vuxit sig så stark att han omöjligen kunde se bortom den. Jag tycker att det är väldigt intressant att han aldrig har varit i kontakt med familjen. Ingen från hans familj har varit i kontakt med Jordans familj. De har inte ens skickat en ursäkt, de har aldrig visat någon omtanke för Jordans familj. Jag tycker att det fortfarande är ganska otroligt att han fortfarande hävdar att det fanns ett vapen på plats efter två rättegångar där inga bevis på eller vittnesmål om vapen har kommit fram.
Ett av de mer chockerande inslagen är hur tungt försvaret bygger på det grymma antagande att Dunn med rätta fruktade för sitt liv, medan försvaret var tvungna att backa påståendet till att fyra svarta tonåringar inte nödvändigtvis utgör ett hot. Blev du förvånad över det?
Jag insåg inte hur öppen och uppenbar den processen skulle vara. Jag blev också chockad och märkligt fascinerad av hur systemet tillät försvaret att anta exakt samma fördomsfulla tonläge samtidigt som de säger att ”ras måste hållas utanför rättssalen – min klient står inte åtalad för ett hatbrott”.
Alla utanför salen anser att fallet har att göra med ras, oavsett om man står utanför domstolsbyggnaden eller tar del av media, så jag tyckte att det var fascinerande att dessa lager av så kallade versioner av sanningen figurerade, men att ingen av dem egentligen handlade om sanningen. En överraskning för mig var att även om avsikten är att den så kallade rättvisan ska fungera så att sanningen kommer fram under rättegången, upplevde jag att det handlade mer om att den som berättar den bästa historien vinner. Den som
VI BEHÖVDE INTE NÄMNA NÅGRA ANDRA FALL EFTERSOM KÄRNAN I DET SOM HÄNDE – VITA BEVÄPNADE MÄN SOM FRUKTAR OBEVÄPNADE SVARTA MÄN – UPPREPADES.
presenterar den bästa berättelsen och som lyckas beröra medvetna och omedvetnande uppfattningar i rasfrågan.
Under den första rättegången tror jag att det handlade om att Michael Dunns försvarsadvokat berättade en mer övertygande historia som på något vis fick fäste hos den juryn. Under den andra rättegången hade han en annan advokat och åklagaren var mer medveten om juryns sårbarhet. Därför fick den andra rättegången ett annat ufall.
I filmen framstår fallet som en spännande rättegångsthriller, men hur upplever man spänningen när det handlar om månader istället för minuter?
Hela min tidsuppfattning sätts på paus eftersom jag vet under filmandet att det är händelser som kommer att hamna i 90-minutersversionen av denna ett och ett halvt år långa process. Under klippningen vet jag att, oavsett hur långa de är, kommer vissa sekvenser vara med i det slutgiltiga resultatet. Det är märkligt, det är först när jag ser den färdiga filmen som jag kan släppa de 18 månader det tog att göra den. Under klippningen kan jag knappt skilja på de 18 månaderna och de 90 minuterna eftersom jag vet att alla andra bara kommer att uppleva 90-minutersversionen. Jag befinner mig i ingenmansland en lång period från det att arbetet med filmen inleds till att den är färdig.
Jag tror att samma sak gäller till exempel känslorna och energin som man känner i några intensiva sekvenser med familjen. Jag kan knappt ta till mig det innan klippningen är slutförd eftersom jag inte vill att att mina känslor ska påverka hur andra upplever den personliga sorg som familjen går igenom. Jag vill hålla på det tills filmen är klar.
Med protestkampanjen Black Lives Matter och aktuella rubriker om rasism i USA känns 3 ½ Minutes som en del av ett större rop på rättvisa. Kände du det när du jobbade med filmen eller kom det efteråt?
Det var intressant. Innan vi började kände folk bara till Trayvon Martin-fallet, så jag tror att vi inledningsvis kände att vi gjorde en film som skulle undersöka självförsvarslagarna i Florida som var ganska omtalade när vi drog igång.
Men sen, när vi jobbade med klippningen, fick vi nys om alla andra fall – inte minst det som skedde i Ferguson – och vi fick anstränga oss för att inte lämna klippningen, för det var väldigt frestande att åka till Ferguson eller andra aktuella platser och filma.
Det som blev kontentan var att tidslinjen så att säga började säga oss något annat. Trots att vi inte ändrade något i klippningen framstod klippningen som annorlunda. Det var saker som hände inför kameran som talade till oss med en annorlunda eller starkare röst på grund av vad som förmedlades i nyheterna. Vi kom till en punkt där
vi beslutade att vi inte behövde nämna några av de andra fallen eller ha med parallella historier i filmen, för jag tror att kärnan i det som skedde – vita beväpnade män som fruktar obeväpnade svarta män – återkom i de andra fallen och vi räknade med att publiken själva skulle göra den kopplingen utan att vi skrev dem på näsan.
Det är annorlunda i filmen när fallet med Trayvon Martin nämns, för det utvecklades helt naturligt och kopplingen gjordes på ett väldigt observerande, dokumentärt sätt. Jordans pappa började prata om Trayvons pappa och kontaktade honom. Då började nyhetsbyråerna av sig själva placera Jordans foto bredvid Trayvons.
3 ½ Minutes borde vara en deprimerande film, men slutet är väldigt optimistisk. Ögonblicket då domaren leverar den förkrossande repliken ”Ditt liv är i princip över” till Michael Dunn inger hopp. Han satt där i omnkring ett år och visste att Dunn historia var påhittad och att han var en mördare …
Hans besvikelse i den första rättegången … Han kunde inte visa den, men det finns klipp där man känner den genom hans kroppsspråk. Givetvis är det toppen för familjen och publiken att det finns en strimma av hopp i slutet av filmen. Lucy och Ron är givetvis mycket tacksamma över att Jordan fick någon slags upprättelse i och med att Michael Dunn kommer att tillbringa resten av sitt liv i fängelse, men de var snabba med att påpeka att de flesta fallen i Amerika inte slutar på det här viset och att det krävdes två rättegångar och mängder av vittnen.
I många fall finns det inga vittnen – det enda potentiella vittnet är personen som sköts ihjäl. Och som vi har sett på nyheterna går folk ofta fria även när händelsen är fångad på film, så de insåg direkt att de var lyckosamma att just det här fallet utvecklades som det gjorde. Det gäller inte flertalet fall.
Vad krävs för att saker och ting ska förändras?
Jag vet inte vad som skulle krävas för att få förändring. Jag tror att det är väldigt värdefullt att proteströrelsen Black Lives Matter har växt ur alla dessa skjutningar och jag tror att filmer som vår, och många andra manifestationer kring frågan, har dykt upp det senaste året. De är mycket betydelsefulla – anser jag – när det gäller att få en vit publik att ifrågasätta medvetna och undermedvetna strukturer.
Jag tror att det är däri värdet ligger i Michael Dunns karaktär – för att använda en filmterm. Jag tror att en viss publik sympatiserar med Michael Dunn, i synnerhet i filmens inledning, men att man kommer till juryns ståndpunkt – han kan inte betraktas som icke skyldig.
Jag tror – eller hoppas åtminstone – att sättet vi gjorde filmen på får den vita publiken att ifrågasätta sina värderingar. Jag tror att värdet med Black Lives Matter och andra rörelser är tudelat – dels är det givetvis uppbyggande för de afroamerikaner som är engagerade i dessa rörelser att bekämpa ett system som är institutionellt rasistiskt.
Men för mig handlar det också om att de vita i samhället får betrakta sig i spegeln och reflektera över vad de ser, förhoppningsvis med en förändring i sin uppfattning av samhällets svarta befolkning som resultat.
Om man jämför 3 ½ Minutes och Who is Dayani Cristal? är det gemensamma temat en ”liten” berättelse som påverkar samhället i stort.
Absolut. Jag anser att båda filmerna i grunden handlar om unga män som hör till ”de andra” och som dödas på grund av omfattande politiska system som i stor grad beror på uppfattningar, och båda filmerna handlar givetvis också om
sörjande familjer som vill att saker och ting ska förändras.
Kommer du att återvända till det här temat?
Jag kommer inte nödvändigtvis att fokusera på USA, det har bara fallit sig så att båda filmerna utspelar sig här. Jag läste om en händelse i England där landningshjulen på ett plan fälldes ut under inflygningen mot Heathrow och en fripassagerare hamnade på gatan i Slough. Så man skulle kunna ha gjort Diyani Cristal på en gata i Slough eller om någon av flyktingarna som har dött på Medelhavet. Jag antar att jag är intresserad av de små mänskliga mikroberättelserna som säger något om stora och komplexa förhållanden. Men jag jobbar också på en rad andra filmer som inte behandlar de ämnen vi pratar om nu.
Men visst, mänskliga rättigheter är ett återkommande tema i många av de projekt jag utvecklar för tillfället. Mycket tack vare allt man kan åstadkomma med en liten filmkamera i dag. Jag är mer intresserad av att använda det verktyget för att berätta dessa små historier än för att sälja en produkt.