J

Bromma Tidning - - BROMMA -

ag har väl­digt myc­ket fan­ta­si. Jag skrev re­dan när jag var flic­ka, be­rät­tel­ser och sa­gor, to­ki­ga gre­jer. Men jag var in­te duk­tig i svens­ka för jag kun­de in­te sta­va, jag var dys­lek­ti­ker, som det he­ter i dag.

Nu är det in­te tufft att skri­va läng­re men det har va­rit li­te mind­re skri­van­de de se­nas­te åren. Se­dan min man dog har jag ba­ra skri­vit små kor­ta sa­ker. Vi var gif­ta i 54 år. Vi träf­fa­de varann när jag ba­ra var 16 och han var 18 så det var tufft när vi skil­des. Man blir halv, det är ju så.

Men så ha­de jag li­te sa­ker i by­rå­lå­dor­na som jag skri­vit som jag tog fram och rät­ta­de till. Jag skri­ver näs­tan all­ting i säng­en in­nan jag ska som­na på kväl­lar­na. Då far tan­kar­na iväg till allt möj­ligt. Det är väl­digt myc­ket käns­lor i mi­na be­rät­tel­ser och i al­la mi­na böc­ker är hu­vud­per­so­nen en snäll per­son. Jag tyc­ker själv att det är väl­digt svårt att lä­sa böc­ker där man in­te gil­lar hu­vud­per­so­nen. Så dec­ka­re kan jag in­te skri­va.

Jag hop­pas att folk som lä­ser det jag skri­ver ska för­stå att det vik­ti­gas­te i värl­den är att man bryr sig om varand­ra. All­ting för­svin­ner när vi blir gam­la – vi hör säm­re och tän­ker säm­re och kanske blir vi glöms­ka. Men kär­le­ken för­svin­ner in­te, käns­lan för­svin­ner ald­rig. Det har jag ve­lat vi­sa, att man kan äls­ka varand­ra fast man har levt ihop i 60 år.

No­vel­len jag vann med är en på­hit­tad be­rät­tel­se – fast in­te helt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.