KRÖNIKA

CHICs krönikör Mi­chae­la Ha­mil­ton be­skri­ver käns­lan i för­lus­ten av en äls­ka­re, om hå­let i hjär­tat som har en ten­dens att ald­rig fyl­las och om sista kys­sen han gav dig som bränt fast likt en ta­tu­e­ring på krop­pen.

Chic (Sweden) - - Innehåll - AV Mi­chae­la Ha­mil­ton FOTO Za­ra Lars­son

Mi­chae­la Ha­mil­ton om sor­gen ef­ter att ha bli­vit läm­nad

Jag blir ald­rig påmind läng­re. I Stock­holm har han näs­tan sud­dats ut. Än­då gör det just nu – om än li­te lind­ri­ga­re – ont på sam­ma sätt, och bränns på sam­ma stäl­le som han sist kyss­te mig.

För tre år sen var vi på se­mes­ter ex­akt här, skyd­da­de av fjällen, långt ner i da­len. Han drack varm cho­klad som han tor­ka­de av med tröjär­men, som­na­de i min famn i sitt fuk­ti­ga un­der­ställ. Ha­de ro­si­ga, vä­der­bit­na kin­der. Vi drack vin och hång­la­de på snö­kläd­da by­ga­tor i allt för var­ma jac­kor.

Jag be­slu­ta­de mig då för att blot­ta det sista av mig jag in­te ti­di­ga­re vi­sat el­ler sagt högt. Nå­gon­sin. För han var ju så kär i mig. Han sa ju det. Han såg ju på mig så­där så det kän­des i he­la mig. Höll i mig som

om jag vo­re en dyr­bar vas – ömt men sam­ti­digt hårt och sta­digt.

Fast när han tit­ta­de bort från mig såg han nå­got an­nat. När han skrek på mig av oro var det in­te för att han var oro­lig över vad jag var ka­pa­bel till. Han skäm­des över att han bakom min rygg ja­ga­de upp­märk­sam­het som en he­ro­i­nist där kom­pli­mang­er­na var gif­tet som han ovär­digt var tvung­en att spru­ta i sig för att fort­sät­ta stå på be­nen.

Sam­ti­digt satt jag och såg på ho­nom som om han skul­le va­ra den en­da jag nå­gon­sin såg på så­där igen.

Det är så kons­tigt hur man fast­nar i nå­gon. Hur man går runt och är en – och helt plöts­ligt rå­kar man springa in i en an­nan som är en – och vips så är man två som smäl­ter ihop vid si­dan om varand­ra. Hur man in­te mär­ker vid­den av det för­rän man mås­te se­pa­re­rar och gå itu och få ett hål. Och hur det hå­let sen lå­ter av vin­den som vi­ner när man åker snabbt el­ler som su­sar tyst när man viss­nar lång­samt.

Man pra­tar gär­na om ti­den. Om hur den lä­ker oss, tar oss se­kund för se­kund ifrån det on­da på en re­sa där må­let är att kom­ma ut på and­ra si­dan med ett knappt märk­bart ärr. Men här, i da­len un­der fjäl­let, spö­kar hans vär­me kvar än.

Så är det med kär­lek. Den fal­ler, som tå­rar el­ler som snö. Den gör att al­la mu­rar ra­se­ras oav­sett vad de är bygg­da av.

Men den be­hö­ver in­te all­tid fal­la sön­der. Om man ba­ra vå­gar med nå­gon an­nan så kanske man kan fal­la vac­kert och lan­da mjukt – till­sam­mans.

BAKOM MIN RYGG JA­GA­DE HAN UPP­MÄRK­SAM­HET SOM EN HE­RO­I­NIST DÄR KOM­PLI­MANG­ER­NA VAR GIF­TET SOM HAN OVÄR­DIGT VAR TVUNG­EN ATT SPRU­TA I SIG”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.