The man out­si­de the box

Från en bond­gård i Mis­sou­ri till mo­de­värl­dens ab­so­lu­ta elit. Han be­skrivs som färgspra­kan­de och ex­cent­risk – och har bå­de hyl­lats och ra­tats. I år fi­rar bran­schens ud­da få­gel Je­re­my Scott 20 år som de­sig­ner.

Chic (Sweden) - - Reportage - Av SUSANNA STRÖMQUIST fo­to ANTONI RUIZ ARAGÓ

JE­RE­MY SCOTT ÄR EN AV mo­de­värl­dens mest egen­sin­ni­ga de­sig­ner. En out­si­der som ska­pat sitt eget fram­gångs­ri­ka mo­deu­ni­ver­sum, ett mo­de­hus fyllt av hu­mor och van­vör­dig upp­käf­tig­het. Se­dan ett par år till­ba­ka styr han dess­utom som chefs­de­sig­ner över ita­li­ens­ka Mo­schi­no.

Han är popstjär­nor­nas fa­vo­rit­de­sig­ner som skänkt oss allt från sko­lö­sa klac­kar, en­ben­ta byx­or och be­ving­a­de Adi­das-snea­kers till mo­de in­spi­re­rat av Svamp­bob Fyr­kant, McDo­nald’s och Bar­bie. Of­ta miss­för­stådd av eta­blis­se­mang­et, men äls­kad av en stän­digt väx­an­de ska­ra fans, in­klu­si­ve stjär­nor som Björk, Ro­byn, Ka­ty Per­ry, Ri­han­na och Ka­nye West. CHICs Susanna Strömquist lyc­ka­des få ho­nom på trå­den en ti­dig vin­ter- mor­gon i hemsta­den Los Ang­e­les och pas­sa­de på att gra­tu­le­ra till tju­go­år­sju­bi­le­et som de­sig­ner.

Tju­go år som mo­deska­pa­re, vil­ken be­drift – grat­tis! Vad är du mest stolt över hit­tills?

– Tack! Det är nog att jag fort­fa­ran­de le­ver och har en kar­riär. Mo­de är en tuff bransch, jag är stolt över att jag lyc­kats hål­la mig kvar. Att jag har eta­ble­rat mig helt på mi­na eg­na pre­mis­ser, ut­an eko­no­misk upp­back­ning. Jag är en av få i min ge­ne­ra­tion som lyc­kats ska­pa ett eget va­ru­mär­ke. Många and­ra som star­ta­de sam­ti­digt har för­svun­nit in i de sto­ra, eta­ble­ra­de hu­sen.

Je­re­my Scott har all­tid gått sin egen väg, men har in­te all­tid hyl­lats för si­na okon­ven­tio­nel­la val, i al­la fall in­te av eta­blis­se­mang­et. Jag minns en av hans all­ra förs­ta vis­ning­ar, hös­ten 1998. Lik­som många and­ra mo­de­jour­na­lis­ter ha­de jag loc­kats dit av att han sä­song­en in­nan ha­de hyl­lats som mo­dets nya me­gastjär­na. Re­ak­tio­nen ef­ter vis­ning­en blev dock en helt an­nan. Jag minns fort­fa­ran­de käns­lan av to­tal flopp i re­cen­sio­ner­na da­gen ef­ter. Vad var det som hän­de?

– Det var väl­digt för­vir­ran­de, men så här i ef­ter­hand kan jag tyc­ka att det var en nyt­tig läxa som de­fi­ni­tivt gav mig hår­da­re hud. Jag är glad över att jag fick lä­ra mig ti­digt att man in­te be­hö­ver va­ra al­las cup of tea. Men det var ett hårt slag då. Hur kän­des det?

– Det var en chock, jag kän­de mig full­stän­digt för­råd och över­gi­ven av män­ni­skor jag be­und­ra­de och som va­rit mi­na fö­re­bil­der un­der upp­väx­ten. Från att ha hyl­lat mig som mo­dets mes­si­as ena sä­song­en vän­de de mig nu plöts­ligt ryg­gen. Vad var det som upp­rör­de mo­de­jour­na­lis­ter­na och re­cen­sen­ter­na?

– Jag tror att pro­ble­met var de­ras eg­na för­vänt­ning­ar på vem jag var, och vad de vil­le att jag skul­le va­ra. För mig var kol­lek­tio­nen en helt na­tur­lig ut­veck­ling av vad jag vil­le ut­tryc­ka, en slags re­ak­tion mot sam­ti­den. Året in­nan ha­de jag ska­pat en hel­vit kol­lek­tion med ängla­ving­ar. Den här var guld­fär­gad och egent­li­gen in­te alls sär­skilt pro­vo­ce­ran­de, där fanns ing­et na­ket, sex­u­ellt el­ler an­ty­dan till re­li­giö­sa sym­bo­ler. And­ra mo­deska­pa­re, som Alex­an­der McQu­een, kom un­dan med myc­ket mer ut­ma­na­de och ex­tre­ma ut­tryck. Men på nå­got sätt var just att an­vän­da guld att gå to­talt över grän­sen vid den här ti­den. In­spi­ra­tio­nen hand­la­de om ett al­ter­na­tivt 80-talsu­ni­ver­sum. Det låg för nä­ra i ti­den för vis­sa av de eta­ble­ra­de jour­na­lis­ter­na – påmin­de för myc­ket om vad som just ha­de va­rit. Sam­ti­digt fick kol­lek­tio­nen jät­testort ut­rym­me i al­ter­na­tiv press. Det fanns en skarp gräns – den till­ta­la­de en ge­ne­ra­tion men in­te en an­nan. Har du kvar nå­got plagg från den nu­me­ra le­gen­da­ris­ka guld­kol­lek­tio­nen?

– Ja, jag har ett näs­tan helt kom­plett arkiv! Jag har till och med spa­rat plagg från stu­di­e­ti­den. Det är fan­tas­tiskt, som en slags vi­su­ell dag­bok från mitt liv.

I och med Je­re­my Scotts 20-års­ju­bi­le­um i år an­ord­nas en stor ut­ställ­ning på Dal­las Con­tem­po­ra­ry Mu­se­um i USA där hans verk ge­nom åren ska vi­sas upp på 2 400

”Ab­so­lut ingen­ting i min bak­grund pe­ka­de mot det liv jag le­ver. Jag har ing­en mor­mor som kläd­de sig i coutu­re el­ler som syd­de klä­der hem­ma.”

>> kvadrat­me­ter. Med Je­re­mys arkiv från åren som har gått kan jag ba­ra gis­sa att han har haft en hel del att gå ige­nom in­för ut­ställ­ning­en.

Nu när du har haft till­fäl­le att blic­ka till­ba­ka, hur skul­le du själv be­skri­va ditt este­tis­ka uni­ver­sum?

– Det finns all­tid en viss hu­mor, även om hu­morn kan va­ra mörk ibland. Jag äls­kar nostal­gi och pop­kul­tur. Själv tyc­ker jag att det mest uni­ka med min de­sign är kom­bi­na­tio­nen av sex ap­pe­al och hu­mor. Det är två aspek­ter som an­nars säl­lan syns till­sam­mans.

Je­re­mys bak­grund är in­te helt ty­pisk för en mo­deska­pa­re av hans rang. Han väx­te upp på en bond­gård i Mis­sou­ri. Re­dan i high school bör­ja­de han lä­sa frans­ka ef­tersom hans sik­te var in­ställt på att åka till Pa­ris och bli en del av mo­de­värl­den.

Var kom mo­de­in­tres­set ifrån?

– Ab­so­lut ingen­ting i min bak­grund pe­ka­de mot det liv jag le­ver. Jag har ing­en mor­mor som kläd­de sig i coutu­re el­ler som syd­de klä­der hem­ma. Jag ha­de ba­ra en li­ka oför­klar­lig som pas­sio­ne­rad kär­lek för att ut­tryc­ka mig ge­nom klä­der. Jag bru­kar sä­ga att jag in­te ha­de nå­got val, det var mo­de jag vil­le äg­na mig åt.

Ef­ter vis­sa om och men tog han sig från Mis­sou­ri till en de­sign­ut­bild­ning på Pratt In­sti­tu­te i New York och se­dan som 21-åring vi­da­re till Pa­ris. Där lyc­ka­des han mot al­la odds ska­pa en kol­lek­tion som pre­miär­vi­sa­des 1997. Ba­ra nå­got år se­na­re, trots guld­flop­pen när han lyc­kats eta­ble­ra sig, be­stäm­de han sig för än­nu ett ovän­tat drag. Ef­ter att ha haft må­let in­ställt på Pa­ris ge­nom he­la upp­väx­ten läm­na­de han 2002 mo­dets hu­vud­stad och flyt­ta­de till Los Ang­e­les.

Var­för flyt­ta­de du dit?

– Los Ang­e­les stod för det bäs­ta av två värl­dar för mig. Jag var till­ba­ka i Ame­ri­ka och kun­de le­va det liv jag vil­le, i sta­den men nä­ra na­tu­ren. Sam­ti­digt kun­de jag ar­be­ta vi­da­re med mo­de. Jag vil­le fort­sät­ta att ut­veck­las som de­sig­ner och män­ni­ska på mi­na eg­na vill­kor och le­va li­vet nu, in­te skju­ta det på fram­ti­den. Dess­utom ha­de jag in­sett att i Pa­ris skul­le jag all­tid för­bli en ame­ri­kan i Pa­ris. Jag skul­le ald­rig bli den nya Yves Saint Lau­rent. Det var ba­ra att kol­la på Karl La­ger­f­eld och Yves Saint Lau­rent. Det spe­la­de ing­en roll hur re­le­vant La­ger­felds Cha­nel var, han lev­de all­tid i skug­gan av Saint Lau­rent.

Blev det som du ha­de tänkt dig?

– Flyt­ten till Los Ang­e­les är det bäs­ta jag gjort se­dan jag flyt­ta­de till Pa­ris! Och i är­lig­he­tens namn var jag fö­re min tid igen. Det här var när Los Ang­e­les fort­fa­ran­de an­sågs tacky. Se­dan dess har hal­va New York flyt­tat hit. Det var in­nan Tom Ford och He­di Sli­ma­ne slog sig ner här. Jag kun­de ald­rig ha för­ut­spått hur snabbt ut­veck­ling­en skul­le gå, men med mejl, en mo­bil­te­le­fon och

”Fran­co Mo­schi­no är en de­sig­ner jag väx­te upp med, som be­tytt myc­ket för mig. Jag tac­ka­de ja till att bli kre­a­tiv chef ef­tersom jag kän­de att jag var helt rätt per­son för upp­dra­get.”

Fedex kun­de jag re­dan då ar­be­ta från Los Ang­e­les li­ka väl som från Pa­ris. I dag kan jag sty­ra ett helt mo­de­hus i Mi­la­no här­i­från.

Mo­schi­no grun­da­des i Mi­la­no 1983 av Fran­co Mo­schi­no (1950-1994) och blev snabbt blev känt för sin färg­gla­da, ex­cent­ris­ka och hu­mo­ris­tis­ka de­sign. I ok­to­ber 2013 tog Je­re­my Scott över som chefs­de­sig­ner hos mo­de­hu­set.

Be­rät­ta om Mo­schi­no, hur ham­na­de du där?

– Jag ha­de tac­kat nej till att ta på mig and­ra hus ti­di­ga­re. Jag vil­le in­te även­ty­ra mitt eget va­ru­mär­ke. Men det här var rätt tajm­ning. Jag ha­de en ge­di­gen struk­tur för mitt eget fö­re­tag på plats och ha­de dess­utom sam­ar­be­tat med Adi­das i många år och ha­de koll på vad det in­ne­bar att de­sig­na på glo­bal ni­vå.

Vad fick dig att änd­ra dig?

– Jag be­höv­de egent­li­gen in­te ta upp­dra­get för peng­ar­nas skull. Jag gjor­de det för att jag vil­le. Fran­co Mo­schi­no är en de­sig­ner jag väx­te upp med och som har be­tytt myc­ket för mig. Jag tac­ka­de ja till att bli kre­a­tiv chef ef­tersom jag kän­de att jag var helt rätt per­son för upp­dra­get och att det in­te fanns nå­gon an­nan som skul­le kun­na gö­ra det bätt­re.

Un­der mo­de­vec­kan i Mi­la­no stod Mo­schi­no för en av de mest om­ta­la­de och om­skriv­na vis­ning­ar­na. Vår­kol­lek­tio­nen för SS17 är in­spi­re­rad av klipp­doc­kor och mo­del­ler­na gjor­de en­tré på ca­t­wal­ken med pap­pers­fli­kar kring sil­hu­et­ten.

Vad fick dig att tän­ka just klipp­doc­ka?

– Den är en av de kol­lek­tio­ner jag är mest stolt över i he­la min kar­riär hit­tills. För mig står den för själ­va es­sen­sen av mo­de. Klipp­doc­kan som bör­jan till in­tres­set för mo­de. De fles­ta av plag­gen är helt plat­ta med il­lu­stre­ra­de for­mer. Det är så myc­ket art work i kol­lek­tio­nen, ba­ra an­ta­let ar­betstim­mar… jag är så lyck­ligt lot­tad! Jag har haft möj­lig­het att för­verk­li­ga idéer med hjälp av tea­met i Mi­la­no som jag ald­rig skul­le ha kun­nat gö­ra på egen hand. Jag har verk­li­gen the ti­me om my li­fe på Mo­schi­no.

Det märks! In­nan vi sä­ger tack och hej och läg­ger på lu­ren ef­ter ett för mig ovän­tat långt och öp­pen­hjär­tigt sam­tal kom­mer vi över­ens om att Je­re­my Scott ska hö­ra av sig näs­ta gång han är i Sve­ri­ge. Det vi­sar sig att han re­dan va­rit här vid ett par till­fäl­len och tyc­ker att Stock­holm på­min­ner om nå­got ur en sa­ga – ”mörkt, snö­igt och ma­giskt”. Näs­ta gång vill han kom­ma hit på som­ma­ren när det är ljust dyg­net runt.

Men in­nan det kan bli ak­tu­ellt har han en väx­an­de kö me­gastjär­nor att ta hand om, de­sign­sam­ar­be­ten och herr- och dam­kol­lek­tio­ner att pre­sen­te­ra i bå­de Los Ang­e­les och Mi­la­no, samt en ju­bi­le­ums­ut­ställ­ning som poc­kar på upp­märk­sam­het. Full fart fram­åt, som all­tid! Man kan tyc­ka vad man vill om Je­re­my Scotts okon­ven­tio­nel­la ut­tryck och me­to­der, men det är svårt att in­te lå­ta sig im­po­ne­ras av vad den här man­nen har åstad­kom­mit på mo­desce­nen de se­nas­te tju­go åren. Ett färgspra­kan­de se­ger­tåg ut­an like – helt out­si­de the box.£

Den le­gen­da­ris­ka Adi­das-skon med ving­ar, sig­ne­rad Je­re­my Scott.

Mo­schi­nos SS17vis­ning blev den mest om­ta­la­de un­der Mi­la­nos mo­de­vec­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.