Krö­ni­ka

Mi­chae­la Ha­mil­ton om ång­es­ten som ing­en rik­tigt pra­tar om.

Chic (Sweden) - - News -

DET ÄR EN SÅ­DAN DAG IDAG.

Det går in­te rik­tigt ihop med hur jag i övrigt ser på mig själv och li­vet – där nå­gon slags av­slapp­nad in­ställ­ning till allt runt om gör att jag kan val­sa på gans­ka obe­kym­rat så länge jag är snäll och är mig själv. Men så kom­mer idag, som så många gång­er förr. Jag tän­der ci­ga­rett ef­ter ci­ga­rett i hopp om att rö­ken ska ta med sig det ut, men käns­lan sit­ter kvar och äter upp mig där jag står tills jag fal­ler ihop i min re­na, vik­ta tvätt­hög. Idag. Det var ett tag sen sist, men det är li­ka be­kant som all­tid.

Det kom­mer of­tast ut­an för­var­ning. Man le­ver sitt liv, lå­ter da­gen gå. Sva­rar på sam­tal, äter lunch, job­bar och går en pro­me­nad hem på sam­ma ga­ta man gått i år. Allt är som det är, men sen hän­der det nå­got. Ett snö­re bris­ter och en mörk ri­då ram­lar kraft­fullt ner för ens ögon där man står. Är jag en då­lig män­ni­ska? Ha­tar al­la mig? Är jag ful? Är jag en­sam? Har jag nå­gon? Har jag ens mig själv? Så hål­ler det på. Mant­rat. Om och om igen tills det har ta­git sig in i blodom­lop­pet och med det ka­nin­bul­tan­de hjär­tat gif­tat ner he­la ens kropp. Men var­för?

JAG RING­ER EN AV MI­NA

närms­ta vän­ner. Be­rät­tar, skäms, men be­rät­tar – och hon är tyst. Vi har va­rit vän­ner så länge hon och jag. Kän­ner till al­la varand­ras osä­ker­he­ter och styr­kor. Än­då har vi ald­rig be­rät­tat om just det­ta drab­ban­de fe­no­men för varandra. Ef­ter ett tag be­rät­tar hon sam­ma. Hon skäms, men be­rät­tar. Om hur hon som pre­cis träf­fat en rik­tigt bra kil­le in­te vill so­va med ho­nom för att hon in­te vill vi­sa sig för ho­nom, in­te ens un­der täc­ket. Hur hon står fram­för spe­geln, drar sig i skin­net och vill ut. Bort. Hög­tryckstvät­ta sig själv el­ler ba­ra by­ta kropp helt. Om hur hon härom­da­gen lås­te in sig på to­an på job­bet och grät för att hon kän­de en stark över­ty­gel­se om att al­la som nå­gon­sin träf­fat hen­ne ha­tar hen­ne. Hon ha­de en så­dan dag som jag har idag. Jag träf­fa­de hen­ne den da­gen men viss­te in­te, för hon skäm­des. Så som jag skäms nu.

DET ÄR SÅ MÄRK­LIGT FÖR

mig att vi är räd­da för att bli be­hand­la­de an­norlun­da om vi vå­gar er­kän­na att vi ibland gol­vas av själv­tvi­vel. Att vi tror att vi är ensamma i det. Det hän­der al­la, dig och di­na bäs­ta vän­ner, din fa­milj, din pojk­vän och bror. Så var­för pra­tar vi in­te om det? Tror vi att det går över om vi kvä­ver det?

Min vän blir tyst på and­ra si­dan te­le­fo­nen igen. Jag hör att hon tän­ker – att hon har tänkt. Så sä­ger hon att jag flytt från när­het ett bra tag. Från varen­da gång nå­gon för­sökt ta mig till sig, att jag ak­tat mig att ens sät­ta mig i de si­tu­a­tio­ner­na där nå­gon ens kan el­ler får när­ma sig mig, på rik­tigt. Hon be­rät­tar om hur hon ser allt. Att hon vet. Hon vet att jag göm­mer mig bakom vän­ner, att jag är en vän. En vän som ald­rig und­rar om hon är ful el­ler som drar sig i skin­net.

Så in­ser jag. Jag kän­ner ju pre­cis som hon – att jag fak­tiskt ald­rig hel­ler vå­gat be­rät­ta om mitt ibland när­va­ran­de moln un­der vil­ket jag kän­ner mig svul­len och ful. Otill­räck­lig. Som idag, som så många gång­er förr. Som det kans­ke in­te be­hö­ver gö­ra om man ba­ra vå­gar sä­ga att det finns.

Jag har nog valt min en­sam­het i det här, sä­ger jag för­sik­tigt. In­te med­ve­tet, men jag är or­sa­ken bakom den. Hon sä­ger det­sam­ma. Vi bör­jar skrat­ta åt oss själ­va. Så jäv­la få­ni­ga. Nu mås­te vi ju slu­ta. Vi vet ju bätt­re än så­här.

Jag re­ser mig upp och rät­tar till de nu skrynk­li­ga lag­ren av tvätt på gol­vet.

Jag har valt min en­sam­het i min tyst­nad, pre­cis som hon. Pre­cis som du. Men vi är in­te ensamma. In­te idag. In­te alls.£

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.