De vill se de­batt om oro­san­mäl­ning­ar

Oro­san­mäl­ning­ar finns till för att barn med be­hov av stöd el­ler som miss­tänks fa­ra il­la ska få hjälp. Men vad hän­der när en fa­milj kän­ner att an­mäl­ning­ar­na ba­ra stjäl­per? För­äld­rar­na till au­tis­tis­ke Ant­ho­ny vill rik­ta ljus på sko­lans roll.

Danderyds Nyheter - - Sidan 1 - Text och foto: Lot­ten Eng­bom

Ant­ho­ny Le­vin är 15 år gam­mal och går i ni­an på Strix, en fri­ståen­de del av Ham­mar­backs­sko­lan i Val­len­tu­na. Fa­mil­jen be­rät­tar att he­la Anthonys skol­gång har va­rit kan­tad av pro­blem.

– Det bör­ja­de 2012, då kom oro­san­mä­lan för att vi in­te fick iväg ho­nom till sko­lan. I stäl­let för att pra­ta med oss an­mäl­de de, sä­ger pap­pa Hå­kan.

– Han fick in­te till­räck­ligt med stöd i sko­lan. Vi för­sök­te få iväg ho­nom men det var in­te lätt, sä­ger mam­ma So­fie.

Ef­ter tre oro­san­mäl­ning­ar blev kon­se­kven­sen en LVU (lag med sär­skil­da be­stäm­mel­ser om vård av unga), och Ant­ho­ny om­hän­der­togs un­der åt­ta må­na­der. En hän­del­se som satt spår i he­la fa­mil­jen.

– De tog ho­nom di­rekt från sko­lan. Förs­ta må­na­den fick vi in­te träf­fa ho­nom alls el­ler ens pra­ta i te­le­fon. Då måd­de han jät­te­då­ligt. Det var fruk­tans­värt. I och med att han har sär­skil­da be­hov har vi va­rit ex­tremt tigh­ta, sä­ger So­fie.

– Han har fort­fa­ran­de in­te be­ar­be­tat det, han är rädd för att ham­na på fa- mil­je­hem och han har in­te so­vit bor­ta se­dan dess.

Ant­ho­ny är au­tis­tisk, en di­a­gnos han fick i sju­års­ål­dern. So­fie ha­de dock anat nå­got re­dan när han var två år.

– Jag brom­sa­de då, jag vil­le in­te se det, sä­ger Hå­kan och tilläg­ger:

– Det var job­bigt att få hö­ra det. Men vi viss­te att det var någon­ting, så jag tyck­te ock­så att det var en lättnad.

Nu me­nar för­äld­rar­na att de har det sta­bilt på hem­ma­fron­ten med de två, Ant­ho­ny och lil­le­bror. Men i sko­lan är det fort­fa­ran­de stö­kigt, och de oro­san­mäl­ning­ar som görs där går ut över fa­mil­jen. Fick sit­ta i po­lis­för­hör Nu har Ant­ho­ny gått i Ham­mar­bac­ken i ett år. Re­dan ef­ter två vec­kor oro­san­mäl­de sko­lan och So­fie och Hå­kan fick sit­ta i po­lis­för­hör.

– Man trod­de in­te att det var sant. Vi blir sy­na­de un­der lupp här hem­ma, när det egent­li­gen är skol­pro­blem. Man har ingen­ting att sät­ta emot som för­äl­der, sä­ger Hå­kan och tilläg­ger:

– De har bru­tit ner oss un­der åren, med al­la mö­ten. Det har in­te lett till nå­got.

För någ­ra vec­kor se­dan blev tre ur per­so­na­len riv­na av Ant­ho­ny un­der sam­ma vec­ka. Då iso­le­ra­des han till re­surs­cent­rum ne­re i Val­len­tu­na cent­rum.

– Först fick han in­te gå i mat­sa­len. Jag för­står in­te var­för de in­te vå­gar ta ho­nom dit. Han har ald­rig nå­gon­sin gått på nå­gon an­nan elev. Han är ut­å­ta­ge­ran­de, han snur­rar och vri­der på and­ras hän­der när han blir stres­sad, sä­ger So­fie.

So­fie och Hå­kan upp­le­ver att det in­te finns till­räck­lig kom­pe­tens för au­tism i kom­mu­nen och sko­lan.

– Sko­lan kla­rar in­te av pro­ble­met, och då oro­san­mä­ler de och det öpp­nas ut­red­ning på Ant­ho­ny, sä­ger Hå­kan och tilläg­ger:

– Pro­ble­met som jag ser det är att de som är che­fer in­te har tid att sät­ta sig in i de här ären­de­na. Det finns ing­en rik­tig in­syn.

Ca­ri­na Fors­mans, rek­tor på särsko­lan vid Ham­mar­backs­sko­lan an­ser att sko­lan har en stor kun­skap för barn med oli­ka funk­tions­ned­sätt­ning­ar.

– Per­so­na­len hos oss har en bred kom­pe­tens att mö­ta ele­ver inom det neu­ropsy­ki­a­tris­ka spekt­ra. Vi har låg per­so­nal­om­sätt­ning vil­ket i sin tur bi­drar till att per­so­na­len haft möj­lig­het att byg­ga upp ett bra sam­ar­be­te och kom­pe­tens inom per­sonal­grup­pen.

Hon me­nar ock­så att de all­tid har en lång­sik­tig plan för sko­lans ele­ver, som se­dan bryts ner i del­mål. ”Vårt sätt att få information” Ca­ro­li­na Ols­son, verk­sam­hets­chef på barn- och fa­mil­je­en­he­ten på so­ci­al­tjäns­ten, be­rät­tar hur de går till­vä­ga när de får in en an­mä­lan.

– När det kom­mer in en an­mä­lan till oss har vi två vec­kor på oss att tit­ta på den, och av­gö­ra om det går inom vårt upp­drag, om det är en fa­milj med barn som be­hö­ver vårt stöd.

– Då får vi ba­ra kon­tak­ta den be­rör­da fa­mil­jen och den som an­mält. Sen kan man be­slu­ta om man in­le­der ut­red­ning el­ler in­te.

Sko­lan kla­rar in­te av pro­ble­met, och då oro­san­mä­ler de och det öpp­nas ut­red­ning på Ant­ho­ny.

Var­för är det bra med oro­san­mäl­ning­ar?

– Det är vårt sätt att få in information. Det är jät­te­vik­tigt att de som ser barn som far il­la el­ler har be­hov av stöd an­mä­ler. Al­la som träf­far barn i sitt yr­ke har en an­mäl­nings­skyl­dig­het, de är en­ligt lag skyl­di­ga att gö­ra en oro­san­mä­lan när de miss­tän­ker att ett barn är i be­hov av stöd. Finns det nå­got som är mind­re bra?

– Det är svårt att sva­ra på rent ge­ne­rellt. Men jag upp­le­ver in­te att vi får in väl­digt myc­ket okyn­ne­san­mä­la­re. Jag upp­le­ver att det vi får in är från folk som upp­märk­sam­mat att nå­gon be­hö­ver tit­ta li­te på det här bar­nets si­tu­a­tion. Vårt hu­vud­syf­te är att för­bätt­ra si­tu­a­tio­nen till det här bar­net och fa­mil­jen.

Kan du för­stå den här fa­mil­jen som kän­ner att pro­ble­men är i sko­lan, men att de blir grans­ka­de?

– Jag tän­ker att vem som helst som skul­le bli ett fö­re­mål för en so­ci­alut­red­ning skul­le kän­na sig grans­kad. Jag kan ab­so­lut ha för­stå­el­se för att man upp-

le­ver att man kän­ner sig grans­kad. Det är en ba­lans­gång he­la ti­den från vår si­da, men vi mås­te all­tid ta det säk­ra fö­re det osäk­ra. Vi mås­te all­tid tit­ta på en oro­san­mä­lan som kom­mer in, om det kan va­ra nå­got barn som far il­la.

Har ni till­räck­lig kun­skap om funk­tions­ned­sätt­ning­ar, som till ex­em­pel au­tism?

– Dels har vi en LSS-en­het, som ba­ra job­bar med de här di­a­gno­ser­na, när vi be­hö­va en spe­ci­al­kom­pe­tens inom just funk­tions­ned­sätt­ning. För oss är det ock­så vik­tigt att al­la barn ut­reds på sam­ma sätt, sä­ger Ca­ro­li­na Ols­son.

Fa­mil­jen har valt att gå ut öp­pet med pro­ble­men för att de­ras si­tu­a­tion ska ord­na upp sig och för att rik­ta ljus på frågan.

– Vi vill att det ska kom­ma ut i lju­set så att man får slut på onö­di­ga oro­san­mäl­ning­ar. För fa­mil­jer som än­då käm­par ex­tra kan en oro­san­mä­lan få dem att kra­scha istäl­let.

– Vi vill ha struk­tu­ren runt ho­nom, med sko­lan och led­sa­ga­re. Sko­lan är en så stor del, sä­ger So­fie.

Förs­ta må­na­den fick vi in­te träf­fa ho­nom alls el­ler ens pra­ta i te­le­fon. Då måd­de han jät­te­då­ligt. Det var fruk­tans­värt.

PÅFRESTANDE. Hå­kan, Ant­ho­ny och So­fie le­ver en påfrestande till­va­ro – men in­te på grund av An­to­nys au­tism ut­an för att kom­mu­nen och sko­lan in­te kla­rar av att han­te­ra den, me­nar de. De oro­san­mäl­ning­ar som görs av sko­lan le­der till att fa­mil­jen blir onö­digt in­drag­na i ut­red­ning­ar och mö­ten, trots att si­tu­a­tio­nen på hem­ma­plan är sta­bil. ”Det har in­te lett till nå­got”, sä­ger Hå­kan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.