Krönika: Dö­den vid ett rull­band

■■ GÄSTKRÖNIKA. Ing­var Kamprads bort­gång fick vår gäst­krö­ni­kör Roger Persson att bör­ja tän­ka på li­vets ound­vik­li­ga.

Danderyds Nyheter - - SIDAN 1 - ROGER PERSSON Filmdis­tri­butör och vd, Täby

Det är sön­dag för­mid­dag och so­len ly­ser, en­ligt ta­le­sät­tet, med sin från­va­ro (hur nu det är möj­ligt?). Reg­net häng­er tungt över Täby och man går och vän­tar på att nå­got po­si­tivt skall hän­da som kan lät­ta upp tung­sin­net. Men fak­tum är att det har bli­vit pre­cis tvärt om. Först hör man på ny­hets­sänd­ning­ar­na att Ing­var Kamprad, IKEA:s grun­da­re, har lagt sig på sof­fan för gott. Det tyc­ker jag han ha­de rätt till ef­ter ett långt och fram­gångs­rikt liv. Han var kanske en av Sve­ri­ges ab­so­lut främs­ta ent­re­pre­nö­rer ge­nom ti­der­na. IKEA finns på många plat­ser över he­la värl­den och har satt Älm­hult i Små­land på världs­kar­tan för evigt.

Men det är in­te en­bart Kamprads från­fäl­le som får him­len att fram­stå som än­nu li­te grå­a­re. Jag har pre­cis läst en bok skri­ven av en god vän som bor i Var­berg. Den hand­lar ock­så om dö­den men ur ett li­te an­norlun­da per­spek­tiv. Boken, som bär ti­teln ”Jag är lyck­ligt gift, min man är ba­ra li­te död” är skri­ven av vår vän Ma­ri­ta War­born Lundgren till­sam­mans med Christi­na Karl­berg. Två lyck­ligt gif­ta kvin­nor som drab­ba­des av svår sorg mitt i li­vet.

För Ma­ri­ta gjor­de sig dö­den in­te ba­ra påmind, hon fick en re­jäl och ovän­tad käft­smäll när den in­fann sig, på Land­vet­ters flyg­plats ut­an­för Gö­te­borg. Hon och hen­nes man ha­de va­rit på en re­sa till Lon­don, pre­cis lan­dat och fa­mil­jen stod vid ba­ga­ge­ban­det för att in­vän­ta si­na väs­kor. Då, helt ut­an för­var­ning, ram­lar hen­nes man ihop på det kal­la sten­gol­vet. Liv­lös. Livs­up­pe­hål­lan­de åt­gär­der sat­tes in i vän­tan på am­bu­lan­sen men som Ma­ri­ta skri­ver i sin bok, ”jag tror Stig var död redan när han föll till gol­vet”.

Så grymt och obarm­här­tigt kan dö­den in­träf­fa och de ef­ter­le­van­de mås­te han­te­ra en stor sorg och en livs­lång sak­nad. I boken finns ett ci­tat av Wil­li­am Sha­kespe­a­re; ”vem som helst kan be­härs­ka en sorg, ut­om de som drab­bas av den”. Det gäl­ler na­tur­ligt­vis även Ing­var Kamprads fa­milj trots att det döds­fal­let sä­ker­li­gen in­te kom li­ka ovän­tat.

Själv spe­lar man in­te läng­re på den främ­re plan­hal­van vil­ket i många stun­der känns obe­kant. Li­vet rul­lar på, man har en un­der­bar fa­milj, en vänkrets som hö­jer livs­kva­li­te­ten och ar­bets­upp­gif­ter­na känns sti­mu­le­ran­de trots att man med rå­ge pas­se­rat pen­sions­ål­dern.

Men man vet ald­rig, plöts­ligt slår dö­den till och sor­gens him­mel bli li­ka mörk och tung som den är idag även om so­len finns där bakom de grå sky­ar­na.

Så grymt och obarm­här­tigt kan dö­den in­träf­fa och de ef­ter­le­van­de mås­te han­te­ra en livs­lång sak­nad.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.