Ro­bo­tar­na tar över

SÅ KOM­MER AR­TI­FI­CI­ELL IN­TEL­LI­GENS OCH ROBOTIK ATT FÖR­ÄND­RA VÄRL­DEN!

Det senaste inom vetenskap - - INNEHÅLL -

För de fles­ta kan or­den ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens (AI) väc­ka tan­kar om do­me­da­gen. På film vi­sas män­ni­skor sö­ka nya ho­ri­son­ter och re­sul­ta­tet är all­tid det­sam­ma. Allt som krävs är att nå­gon gör en maskin som kan tän­ka själv, som kan ut­veck­la ett eget med­ve­tan­de och ”vak­na upp”. Se­dan är det slut på mänsk­lig­he­ten. Tänk om den­na smar­ta maskin in­te gil­lar sät­tet vi gör sa­ker på? Tänk om den har and­ra pla­ner?

Tan­kar som det­ta har va­rit kär­nan i många fan­tas­tis­ka sci­ence fic­tion-fil­mer ge­nom åren. Trots bil­den som må­las upp i fil­mer som Ter­mi­na­tor är det stör­re chans att Al kom­mer att hjäl­pa oss än ska­da oss. Men med tan­ke på att väl­kän­da fors­ka­re och ex­per­ter som Step­hen Hawking och Elon Musk varnar för de po­ten­ti­el­la fa­ror­na med Al är det för­stå­e­ligt att många har blan­da­de käns­lor.

För att kun­na för­stå den otro­li­ga po­ten­ti­a­len med Al mås­te miss­för­stån­den kring det­ta spän­nan­de om­rå­de re­das ut. Tänk först på hur ma­ski­ner­na skul­le bli in­tel­li­gen­ta och hur de i så fall skul­le tän­ka. Be­grep­pet ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens myn­ta­des 1956 och om­fat­tar ett brett om­rå­de. Or­det an­vänds non­cha­lant av tek­nik­fö­re­tag i re­kla­mer­na för de­ras se­nas­te pro­duk­ter, men det va­ri­e­rar väl­digt vad den­na ”in­tel­li­gens” kan le­ve­re­ra.

Som re­gel an­vänds be­grep­pet ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens som ett loc­kan­de ord när ett fö­re­tag vill be­skri­va en häf­tig pro­gram­va­ra, men vis­sa ma­ski­ner kan fak­tiskt lä­ra sig sa­ker. De mest avan­ce­ra­de av des­sa är för när­va­ran­de be­grän­sa­de till ak­ti­e­mark­na­den, forsk­nings­värl­den, krig­fö­ring och de mest kom­plexa da­tor­spe­len. Du kanske tror att det krävs oli­ka ty­per av Al in­om des­sa oli­ka om­rå­den, men al­la kan upp­nås med hjälp av sam­ma bygg­ste­nar.

Al är ba­se­rat på lä­ran­de­prin­ci­pen för ma­ski­ner och du kan lä­sa om de oli­ka ty­per­na i den­na ar­ti­kel. Da­ta­pro­gram som byg­ger på ma­ski­nin­lär­ning skil­jer sig av­se­värt från de fles­ta and­ra pro­gram, ef­tersom du in­te be­hö­ver ta­la om för dem hur de ska gö­ra sa­ker ut­an visar dem det istäl­let. Tänk dig att du vill ha en pro­gram­va­ra som kan upp­täc­ka av­vi­kel­ser i hjärn­skan­ning­ar. Med ett van­ligt pro­gram krävs en väl­digt sträng och de­tal­je­rad upp­sätt­ning reg­ler som mås­te föl­jas, men med ett ma­ski­nin­lär­nings­pro­gram be­hö­ver du ba­ra vi­sa det någ­ra tu­sen nor­ma­la hjärn­skan­ning­ar. På så sätt lär sig pro­gram­met själv att kän­na igen av­vi­kel­ser. Ma­ski­nin­lär­nings­me­to­den har tyd­li­ga för­de­lar jäm­fört med kon­ven­tio­nell pro­gram­me­ring, ef­tersom ma­ski­nen kan bli än­nu skick­la­re än pro­gram­me­ra­ren att ut­fö­ra sin be­stäm­da upp­gift. Det mest spän­nan­de är att fors­ka­re ar­be­tar med så­da­na pro­gram just nu.

Den ty­pen av in­tel­li­gens som kan hjäl­pa oss i var­da­gen till­hör in­te ba­ra fram­ti­den. Det finns för­de­lar med ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens som vi kan ha nyt­ta av re­dan nu. Den ty­pen av in­tel­li­gens som kan hjäl­pa oss i var­da­gen till­hör dock in­te ba­ra fram­ti­den. Män­ni­skor nju­ter fak­tiskt re­dan av för­de­lar­na med konst­gjord in­tel­li­gens. In­tel­li­gen­ta pro­gram som Micro­softs Cor­ta­na, Goog­le och Fa­ce­book, ar­be­tar bakom ku­lis­ser­na för att gui­da män­ni­skor ge­nom in­ter­net.

”Be­grep­pet ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens myn­ta­des 1956 och om­fat­tar ett brett om­rå­de.”

De lär sig om an­vän­dar­nas in­tres­sen, vad de gil­lar och ogil­lar, och skräd­dar­syr an­non­ser och re­kom­men­de­ring­ar ut­i­från den in­for­ma­tio­nen. Trots allt de kan gö­ra är de fort­fa­ran­de ba­ra nå­got som går att kal­la smal AI. Det be­ty­der att de är väl­digt duk­ti­ga på att ut­fö­ra en spe­ci­fik upp­gift, myc­ket duk­ti­ga­re än en män­ni­ska nå­gon­sin kan bli, men vär­de­lö­sa till allt an­nat.

Näs­ta steg in­om konst­gjord in­tel­li­gens är att ska­pa ge­ne­rell Al. Det är här det bör­jar bli rik­tigt spän­nan­de, el­ler väl­digt skräm­man­de, be­ro­en­de på vem du frå­gar.

Ge­ne­rell in­tel­li­gens kom­mer lik­na mänsk­lig in­tel­li­gens myc­ket mer än da­gens Al-sy­stem. Den kom­mer kun­na lä­ra sig själv­stän­digt, lö­sa oli­ka pro­blem och han­te­ra oli­ka upp­gif­ter. För när­va­ran­de är den­na dröm långt ifrån att bli verk­lig, men Alp­haGo från Goog­le DeepMind är så långt ut­veck­ling­en kom­mit hit­tills. Den­na Al an­vän­de sitt in­veck­la­de neu­ra­la nät­verk för att be­seg­ra värl­dens bäs­ta Go-spe­la­re, Lee Se­dol. Det­ta ses som ett hi­sto­riskt ögon­blick för konst­gjord in­tel­li­gens, ef­tersom det bok­stav­ligt ta­lat finns mil­jar­der möj­li­ga drag i Go och det ha­de va­rit omöj­ligt att pro­gram­me­ra in samt­li­ga i en da­tor. Istäl­let de­sig­na­des Alp­haGo för att va­ra in­tel­li­gent, så att den kun­de spe­la Go mot sig själv och lä­ra sig av si­na miss­tag. Ef­ter att ha övat ge­nom fle­ra mil­jo­ner run­dor av spe­let var den till­räck­ligt bra för att ut­ma­na en mäs­ta­re och vin­na.

Alp­haGo har otro­lig po­ten­ti­al. Dess ska­pa­re ta­lar en­tu­si­as­tiskt om pro­gram­met som an­pas­sar fär­dig­he­ter­na för att as­si­ste­ra lä­ka­re, så att de­ras Al kan räd­da liv samt att dess in­lär­nings­för­må­gor kan ut­gö­ra en grund för många and­ra smar­ta ma­ski­ner. Med da­gens tek­nik är den­na oer­hört an­vänd­ba­ra, men aning­en be­grän­sa­de Al ,så långt konst­gjord in­tel­li­gens kom­mer. Det be­ror på att det kom­mer be­hö­vas allt kraf­ti­ga­re da­to­rer på vägen från ge­ne­rell Al till en mer mänsk­lig in­tel­li­gens. Det åter­står att ska­pa nå­got som

lig­ger på sam­ma ni­vå som män­ni­sko­hjär­nans pro­ces­sor­kraft.

Vi ha­de dock in­te va­rit män­ni­skor om vi in­te tog oss an ut­ma­ning­en och fors­ka­re ar­be­tar re­dan på nya da­to­rer som kan bli ex­tremt kraft­ful­la. Des­sa är kän­da som kvant­da­to­rer och de ut­nytt­jar na­tu­rens ”skräm­man­de” egen­ska­per på ett otro­ligt sätt. Has­tig­he­ten i de­ras be­räk­ning­ar är helt fan­tas­tis­ka.

Ett bra sätt att jäm­fö­ra en van­lig da­tor och en kvant­da­tor på är att fö­re­stäl­la sig mit­ten av en la­by­rint. När upp­gif­ten är att ta sig ut ur la­by­rin­ten kom­mer en van­lig da­tor att tes­ta var­je rutt tills den hit­tar rätt väg och tar sig ut. En kvant­da­tor kan tes­ta al­la rut­ter sam­ti­digt. Det­ta be­ty­der att den är myc­ket snab­ba­re och myc­ket kraft­ful­la­re. Den kan va­ra nyc­keln till att lå­sa upp en kraft som är på sam­ma ni­vå som, el­ler hög­re, än män­ni­sko­hjär­nans när den kopp­las till en avan­ce­rad konst­gjord in­tel­li­gens. Det kanske är möj­ligt att ska­pa en in­tel­li­gens på män­ni­sko­ni­vå, el­ler kanske än­nu bätt­re? Fors­ka­re kanske till och med lyc­kas ska­pa en su­perin­tel­li­gens, en som går långt bort­om män­ni­skans kog­ni­ti­va ka­pa­ci­tet? Det­ta lå­ter kanske spän­nan­de och skräm­man­de, men är ingen­ting att oroa sig över så länge ut­veck­ling­en tar för­nuf­ti­ga steg fram­åt.

”Det åter­står fort­fa­ran­de att ska­pa nå­got som är på sam­ma ni­vå som män­ni­sko­hjär­nans pro­ces­sor­kraft.”

Su­per-Al kom­mer in­te ut­gö­ra ett hot mot män­ni­skor i sig, i al­la fall in­te på det sätt många fö­re­stäl­ler sig. I många av fik­tio­nens apo­ka­lyp­tis­ka sce­na­ri­er tän­ker, och till och med kän­ner, Al som oss. De de­lar vå­ra am­bi­tio­ner och vill ha bå­de fri­het och makt. Det­ta kom­mer in­te va­ra fal­let i verk­lig­he­ten. En da­tors hjär­na fun­ge­rar på ett helt an­nat sätt än män­ni­skans och sam­ma sak kom­mer även gäl­la för en ex­ep­tio­nellt de­sig­nad konst­gjord hjär­na.

Det är lätt att fö­re­stäl­la sig den or­ga­nism som är smar­tast kom­mer klätt­ra till top­pen av nä­rings­ked­jan, spe­ci­ellt med tan­ke på hur män­ni­skan själv kom dit. Da­to­rer är dock in­te ska­pa­de ge­nom evo­lu­tion, nå­got som be­ty­der att de in­te har sär­skilt myc­ket ge­men­samt med oss. Män­ni­skans dröm­mar och be­hov här­stam­mar från det ge­ne­tis­ka av­tryc­ket. Ma­ski­ner­na kom­mer lyck­ligt­vis in­te de­la det­ta med oss. Det kan kän­nas för­vir­ran­de att tän­ka på och det är trots allt svårt att fö­re­stäl­la sig nå­got bort­om ens eget per­spek­tiv, men en da­tor kom­mer ba­ra att ex­i­ste­ra för att tjä­na sin egen pro­gram­kod. Den kom­mer att va­ra det män­ni­skan be­stäm­mer att den ska va­ra, så det­ta är ingen­ting att be­kym­ra sig över.

Det­ta be­ty­der dock in­te att mänsk­lig­he­ten är helt trygg. Låt oss sä­ga att fors­ka­re lyc­kas ska­pa su­perin­tel­li­gens och att de be­ord­rar den att ter­ra­for­me­ra Mars till en be­bo­e­lig plats. Då kan den kom­ma med lös­ning­ar som ha­de ta­git år­hund­ra­den för fors­ka­re att kom­ma på, och dröm­mar­na om ett be­bo­e­ligt Mars ha­de kun­nat bli verk­lig­het snab­ba­re. Den kan dock ock­så be­stäm­ma sig för att det bäs­ta sät­tet att ter­ra­for­ma Mars på är att frak­ta med sig jor­dens re­sur­ser och at­mo­sfär dit. In­tel­li­gen­sen skul­le ha följt or­dern, men ska­dat jor­den sam­ti­digt. Att se till att den för­står si­na or­der på rätt sätt kan va­ra skill­na­den på att nå ut i sol­sy­ste­met och att ris­ke­ra utrot­ning.

Det and­ra ho­tet från Al är mer ome­del­bart. Det är dess för­må­ga att lö­sa en ann­na upp­gift: att knäc­ka ko­der. Om en så­dan in­tel­li­gens kom­mer i fel hän­der kan den lä­ras upp att bry­ta sig in i all slags skyd­dad pro­gram­va­ra. Det­ta är nå­got som fors­ka­re mås­te va­ra för­sik­ti­ga med. Trots de po­ten­ti­el­la pro­ble­men kan konst­gjord in­tel­li­gens gö­ra vå­ra liv bätt­re.

Att ha en in­tel­li­gent, an­vänd­bar och to­talt en­ga­ge­rad lag­med­lem skul­le va­ra en för­del för al­la slags grup­per.

”I skön­lit­te­ra­tu­ren tän­ker Al som oss och i vis­sa fall även kän­ner som oss”

Al kan snart sam­ar­be­ta med män­ni­skor och hjäl­pa till in­om oli­ka bran­scher, som kom­mu­ni­ka­tion, kom­mer­si­ell luft­fart, me­di­cin och se­na­re även in­om för­svars- och rymd­forsk­ning.

Al kan fak­tiskt vi­sa sig bli så an­vänd­bar att den kom­mer att ut­fö­ra si­na upp­gif­ter ef­fek­ti­va­re än män­ni­skor och många jobb skul­le kun­na bli er­sat­ta. Det in­klu­de­rar för­fat­ta­ren av den här ar­ti­keln. Om någ­ra år kan det hän­da att du lä­ser en ar­ti­kel där forsk­ning, text och kor­rek­tur har ut­förts av smar­ta ma­ski­ner. De fles­ta ex­per­ter är eni­ga om att upp­koms­ten av konst­gjord in­tel­li­gens kom­mer le­da till vä­sent­li­ga för­änd­ring­ar in­om många oli­ka fält. Åsik­ter­na är dock de­la­de kring en vä­sent­lig frå­ga: Kom­mer fors­ka­re nå­gon­sin kun­na ska­pa Al med med­ve­tan­de?

Idag finns den sö­ta kam­ra­ten Coz­mo, som är en li­ten ro­bot som äls­kar att le­ka. Den kan jub­la när den vin­ner och su­ra när den för­lo­rar, men fort­fa­ran­de va­ra li­ka char­me­ran­de. Det är en god bör­jan, men kom­mer det kom­ma kam­ra­ter med ett rik­tigt med­ve­tan­de i fram­ti­den? Kom­mer det att kom­ma en konst­gjord in­tel­li­gens som kan tän­ka själv och en som på eget ini­ti­a­tiv kan kom­ma fram till slut­sat­sen: ”Jag tän­ker, allt­så finns jag”. Det­ta kom­mer va­ra det ul­ti­ma­ta testet för Al, och för­u­tom det fak­tum att själ­va upp­gif­ten är ex­tremt svår att ut­veck­la kom­mer det fort­fa­ran­de va­ra osä­kert på om det är en verk­lig med­ve­ten­het el­ler nå­got som ba­ra gör en myc­ket bra imi­ta­tion av det.

Alan Tu­ring var en av de sto­ra pi­o­nä­rer­na in­om tän­kan­de da­to­rer. För över ett halvt år­hund­ra­de se­dan ut­veck­la­de han ett test som an­vänds än idag för att mä­ta konst­gjord in­tel­li­gens. Tu­ring­testet hand­lar hu­vud­sak­li­gen om en pa­nel av do­ma­re som kom­mu­ni­ce­rar över ett da­ta­nät­verk, an­ting­en med en per­son el­ler ett da­tor­pro­gram. I en va­ri­ant av testet an­ses ett da­tor­pro­gram va­ra in­tel­li­gent om do­mar­na fort­fa­ran­de tror att det är en verk­lig per­son ef­ter fem mi­nu­ter.

Det­ta upp­nåd­des otro­ligt nog un­der 2014 av ett pro­gram som he­ter Eu­ge­ne Goost­man, som lyc­ka­des att över­ty­ga 33 pro­cent av do­mar­pa­ne­len om att det var en 13 år gam­mal poj­ke. Att vär­de­ras som in­tel­li­gent är nöd­vän­digt­vis in­te sam­ma sak som att va­ra med­ve­ten, så det är osan­no­likt att Tu­ring­testet kan av­gö­ra om Al är med­ve­ten el­ler in­te. Det­ta är ett nytt hin­der som mås­te över­vin­nas, för fors­ka­re vet fort­fa­ran­de in­te hur de ska av­gö­ra om de lyc­kats ska­pa en tän­kan­de in­di­vid.

Fak­tum är att det kanske ald­rig kom­mer gå att be­stäm­ma om de fram­ti­da ma­ski­ner­na har ett med­ve­tan­de, även om fors­ka­re skul­le lyc­kas ska­pa dem. Men gör det någon­ting egent­li­gen, när de är så li­ka män­ni­skor att vi in­te mär­ker skill­na­den? Om fors­ka­re lyc­kas ska­pa konst­gjort ”liv” kom­mer det med sä­ker­het att re­sul­te­ra i en an­nan verk­lig­het än den som finns idag. Det kom­mer att bli en epok där många ar­bets­om­rå­den och vik­ti­ga de­lar av sam­häl­let han­te­ras av ma­ski­ner. Ma­ski­ner kom­mer kanske att ta över trots allt, men kanske in­te på det sät­tet du tänkt dig. Den konst­gjor­da in­tel­li­gen­sens tids­ål­der har re­dan bör­jat och fram­ste­gen på om­rå­det kom­mer allt snab­ba­re. Hur kom­mer det­ta på­ver­ka mänsk­lig­he­ten?

”En ro­bot som an­ses va­ra in­tel­li­gent är långt ifrån med­ve­ten.”

Pro­va på det ro­li­ga spe­let Quick, Draw!

quick­draw. wit­h­goog­le.com på

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.