Även en mob­ba­re kan änd­ra sig

Mitt i far­ten, på väg hem från ar­be­tet på en sko­la, mö­ter jag mitt för­flut­na.

Ena-Håbo Tidningen - Enköping - - Nyheter - MA­RY JUUSELA Grun­da­re av Li­ka Oli­ka www.li­ka­o­li­ka­me­to­den.se. Blogg: li­ka­o­li­ka­me­to­den.se/wps/blogg-ma­ry-juusela Instagram: www.instagram.com/ma­ryju­u­se­la

En vux­en kvin­na, som då var en li­ten tjej som blev ton­å­ring. Som äg­na­de ti­den åt att re­tas, härs­ka, krän­ka och mob­ba. Jag var en av många som hon gick hårt åt. Men en av få som in­te ha­de röst att stå upp för mig själv.

Jag minns det så väl. Hon var cool, po­pu­lär och på många sätt vil­le jag ha hen­nes upp­skatt­ning, hen­nes god­kän­nan­de. Men jag fick det ald­rig. Hon kal­la­de mig för ful. Fel. Och fick mig att må så då­ligt. Mer än vad jag re­dan gjor­de.

Vi kor­sa­de för­bi varand­ra. Jag kän­de in­te igen hen­ne. Men hon kän­de igen mig. Ma­ry!? Jag vän­de mig om. Kän­de då di­rekt igen hen­ne. Det gick ett av­grunds­djupt sus ge­nom mig. Jag var tvung­en att lug­na ner and­ning­en. Plöts­ligt var jag en li­ten tjej igen.

Hon såg för­sik­tigt på mig. Var jag okej med att hon ro­pat på mig? Vad skul­le hän­da nu? Bol­len var på min plan­hal­va. Jag tving­a­de mig att stan­na upp i tan­ken. Var jag än­nu arg? Än­nu led­sen? Nej. Och nej. Jag log mot hen­ne. Hej, sva­ra­de jag.

Minns du mig, frå­ga­de hon. Jag nic­ka­de. Och fun­de­ra­de över vad jag skul­le sä­ga. Men jag tänk­te, det är li­ka bra att va­ra upp­rik­tig. Ja, jag minns. Du var in­te snäll mot mig, sa jag. Du tyck­te in­te om mig. Visst minns jag. Tyst­nad. Från hen­ne.

Jag vill sä­ga för­låt, sa hon. Tyst­nad. Från mig. Jag har tänkt på dig över åren, sa hon. Läst om dig här och var. Det du job­bar för är vik­tigt. Att få oss mob­ba­re att för­stå vad vi gör.

Så ovän­tat. Och så enormt gläd­jan­de. Ha­de hon fått in­sikt, va­rit med om sa­ker själv. Jag vet in­te. Men att hon in­såg vad hon för­mod­li­gen gjort var vär­de­fullt. För mig. Tack, sva­ra­de jag. Gick fram. Gav hen­ne en kram. För­låt, sa hon igen. Tack, sa jag igen. Jag kan in­te sä­ga att det in­te gjor­de nå­got. För det gjor­de mas­sor. Sår. Ärr. Tå­rar. Själv­förakt. Men att hon tän­ker nytt är värt allt. Män­ni­skor kan och mås­te få änd­ras.

Vi bör­jar gå från varand­ra. Då ro­pa­de hon igen. Ma­ry! Jag vän­de mig om. Skul­le det än­då kom­ma nå­got obe­hag­ligt nu? Ja, sva­rar jag tvek­samt. Hjär­tat pum­pa­de. Hon log. Du vet, du är snygg nu och var snygg re­dan då. Glöm in­te det. Jag såg hen­ne gå bort­åt. Snön bör­ja­de fal­la.

Ett för­låt 20 år se­na­re är in­te mind­re vär­de­fullt. Jag viss­la­de. Glad.

Jag var tvung­en att lug­na ner and­ning­en. Plöts­ligt var jag en li­ten tjej igen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.