Niko­laj är en bil­hand­la­re som vill ta va­ra på ti­den

Livs­frå­gor. Tack­sam­het över li­vet, fa­mil­jen, att bo i fan­tas­tis­ka Sve­ri­ge. Nu-fo­kus. Det kan ett sam­tal med bil­hand­la­ren Niko­laj Ka­sce­lan hand­la om.

Ena-Håbo Tidningen - Enköping - - Sidan 1 - Text: Bengt Jo­hans­son

EN­KÖ­PING En gång var han den buff­li­ge unge säl­ja­ren som kun­de ta ner må­nen – el­ler i al­la fall hö­ja in­täk­ter­na med 15 pro­cent – ba­ra han fick ta över i stäl­let för för­sälj­nings­che­fen där han då job­ba­de.

Det var vad han ut­lo­va­de och fix­a­de – så han fick ta över chefs­job­bet.

I dag är det helt and­ra si­dor hos ho­nom som är fram­trä­dan­de.

Han le­ver i nu­et, det är vik­tigt för ho­nom, tit­tar hell­re fram­åt ge­nom en stor vindru­ta där möj­lig­he­ter­na finns än i den lil­la trå­ki­ga back­spe­geln.

Men en hän­del­se finns all­tid där i back­spe­geln. Tre år har gått se­dan dess. Tre år har gått se­dan då sju­å­ri­ge so­nen drab­ba­des av di­a­be­tes, typ 1, den svå­ra­re ar­ten.

– Det vän­de upp och ner på he­la fa­mil­jens liv, sä­ger Niko­laj Ka­sce­lan.

Se­dan dess är han bätt­re på att le­va i nu­et.

– Man kan in­te grubb­la över sånt man in­te kan gö­ra nå­got åt. Det vik­ti­gas­te vi har är ti­den. Den kom­mer ald­rig till­ba­ka. Lät­ta­re sagt än gjort, kanske?

– Jag bru­kar sä­ga att man ska ”klip­pa tan­kar­na”, fo­ku­se­ra på det man kan på­ver­ka.

Minns in­te mam­man

Fast ska man för­stå vem Niko­laj Ka­sce­lan är får man se till­ba­ka ge­nom he­la li­vet.

Till ti­di­ga da­gar då hans mam­ma, med ur­sprung i nord­li­gas­te Sve­ri­ge, dog så ti­digt att han in­te minns hen­ne.

Till flyt­ten 1980 från Kis­ta som sju­å­ring till fa­derns ur­sprungs­land Mon­te­negro på Bal­kan­halvön.

– Det var en upp­le­vel­se, jag sågs som en ut­län­ning där. Förs­ta da­gen i sko­lan kom jag i slags­mål och mitt förs­ta mö­te med klass­frö­ken var när hon drog isär oss som slogs, minns han.

Fast han ha­de höga skol­be­tyg re­dan från bör­jan. Sko­lan var vik­tig i det gam­la Ju­go­sla­vi­en, för­kla­rar Niko­laj.

1984 flyt­ta­de fa­mil­jen till­ba­ka till Sve­ri­ge. De bo­sat­te sig i Kis­ta. Åter var han en som kom ut­i­från. – Jag har of­ta känt mig som en ut­län­ning, sär­skilt förr om åren, be­rät­tar han. Hur har det på­ver­kat dig?

– Jag har ald­rig för­stått hur man kan be­dö­ma män­ni­skor efter ur­sprung el­ler ut­se­en­de, det är ju vad de sä­ger och gör som spe­lar nå­gon roll.

Han gjor­de lum­pen på am­fi­bie­ba­tal­jo­nen på KA1 i Vax­holm och vil­le bli strids­pi­lot , men en knä­ska­da kom i vägen.

Vil­sen och sö­kan­de rå­ka­de han få jobb som allt-i-al­lo på bil­han­deln Upp­lands Mo­tor i Märs­ta.

Han nöj­de sig in­te med att bryg­ga kaf­fe och stä­da efter säl­jar­na. Han vil­le säl­ja själv.

Chan­sen kom vid ett stort eve­ne­mang på fir­man då en säl­ja­re var sjuk.

– Det var mas­sor av folk där och säl­jar­na hann in­te med. Jag pra­ta­de med ett par som flyt­tat till Sve­ri­ge från USA som be­höv­de en bil. Jag sål­de en Vol­vo 940 till dem. Bra start som säl­ja­re, el­ler hur?

– Ja, och se­dan frå­ga­de jag om in­te möj­li­gen frun vil­le ha en egen li­ten bil. Det vil­le hon, så jag sål­de en 460 ock­så.

Hit­ta­de sitt kall

Han fick vis­ser­li­gen skäll för att han ta­git sig fri­he­ter, men från den da­gen var det ing­en tve­kan om vad han skul­le gö­ra i li­vet – han skul­le säl­ja bi­lar.

Och bil­hand­la­re blev han. Det har han va­rit se­dan dess.

Som 23-åring gick han ut med kom­pi­sar en kväll och av en ren slump träf­fa­de han Li­li­a­na som blev hans fru, mor till de­ras tre sö­ner och en evig livs­kam­rat.

De de­lar på syss­lor­na kring di­a­be­tes­sju­ke so­nen.

– Vi tu­ras om och so­ver varan­nan natt, den som va­kar har kloc­kan på ring­ning var tred­je tim­me för att se till grab­ben.

Fa­mil­jen en trygg­het

So­nen är 11 år, går i sko­lan som van­ligt, men mås­te ta fle­ra in­suli­nin­jek­tio­ner om da­gen och stän­digt ha koll på blod­soc­ker­hal­ten.

– Utan min fan­tas­tis­ka fa­milj skul­le det in­te gå. Om jag in­te viss­te att jag all­tid möts av kär­lek när jag öpp­nar dör­ren där­hem­ma skul­le jag in­te or­ka, sä­ger Niko­laj Ka­sce­lan.

Till En­kö­ping kom fa­mil­jen då han år 2004 fick job­bet som VD för Bra Bil i En­kö­ping och Båls­ta.

– Då för­stod jag att om jag skul­le lyc­kas mås­te jag lä­ra kän­na En­kö­ping och En­kö­pings­bor­na. Jag kan in­te ta­la om för dem att de ska kö­pa bil hos mig, de ska vil­ja kom­ma till mig när de be­hö­ver en ny bil, re­so­ne­rar han.

Jag har of­ta känt mig som en ut­län­ning, sär­skilt förr om åren.

FO­TO: BENGT JO­HANS­SON

DIABETESKOLL. Dyg­net runt får Niko­laj och hans fru Li­li­a­na upp­da­te­ring­ar i si­na kloc­kor över di­a­be­tes­sju­ke so­nens blod­soc­ker­halt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.