Hon äls­kar pa­ra­si­ter

Bit­te Ljung­ström vil­le bli ve­te­ri­när. När be­ty­gen in­te räck­te till ut­bil­da­de hon sig till lab­bas­si­stent, ”tja­ta­de sig till att få job­ba på djurkli­nik” och fann pas­sion för pa­ra­si­ter.

Ena-Håbo Tidningen - Enköping - - Sidan 1 - Text: Eli­na Sund­ström

EN­KÖ­PING – När man gör nå­got an­norlun­da får man all­tid hö­ra minst en gång att man är ga­len, har nå­gon sagt och vi fick hö­ra att vi var gal­na många gång­er, sä­ger Bit­te Ljung­ström som till­sam­mans med sin man Mikael Ljung­ström grun­da­de Vi­di­lab 2002.

Vi­di­lab är ett ve­te­ri­när­me­di­cinskt labb som un­der­sö­ker om det finns pa­ra­si­ter i djurs av­fö­ring, främst från hun­dar, kat­ter, får och häs­tar men även på ud­da djurslag som sen­gång­a­re och ka­me­ler.

– Vid den ti­den fanns det ing­en väl fun­ge­ran­de di­a­gnostik i Sve­ri­ge så vi tog in­te kun­der från nå­gon an­nan ut­an eta­ble­ra­de en ny mark­nad, sä­ger hon.

”Man kan in­te gö­ra peng­ar på bajs” sa många – de ha­de in­te kun­nat ha mer fel.

Till en bör­jan var det ba­ra hon som job­ba­de på lab­bet, i dag är det 15 hel­tids- och helår­san­ställ­da och un­der hög­sä­song april-maj är de 30 i per­so­nal­styr­kan.

– För­ut av­mas­ka­de man di­rekt, men nu vet vi att det in­te är bra för re­sistens­ut­veck­lings­ris­ken, för dju­ret el­ler för mil­jön att av­mas­ka i onö­dan, sä­ger Bit­te Ljung­ström.

De­tek­tiv­ar­be­te

Hon ser fram emot att kom­ma till job­bet var­je ar­bets­dag och se vad som finns i pos­ten för da­gen och vad de kom­mer att hit­ta i pro­ver­na.

– Jag brin­ner verk­li­gen för pa­ra­si­ter, det är ett så in­tres­sant de­tek­tiv­ar­be­te. Ing­en dag är den and­ra lik. Det är ock­så ett ar­be­te som verk­li­gen gör skill­nad och kan hjäl­pa, sä­ger Bit­te Ljung­ström.

När hon ser till­ba­ka på hur hon kom­mit dit hon är i dag är hon glad att barn­doms­dröm­men om att bli ve­te­ri­när ald­rig slog in.

– Det här pas­sar mig per­fekt – jag har fors­kat på pa­ra­si­ter, ut­veck­lat ny tek­nik och kan hjäl­pa ve­te­ri­nä­rer att ge rätt be­hand­ling. 8 till 17-jobb inom myn­dig­het el­ler sjuk­hus gör att jag kän­ner mig låst och styrd, här har vi snab­ba be­sluts­vä­gar, sä­ger hon.

Som vd job­bar hon in­te alls li­ka myc­ket på lab­bet läng­re, ”men jag blir jät­te­glad när nå­gon ro­par Bit­te kan du kom­ma och kol­la”, ut­an har per­so­na­l­an­svar och skö­ter mark­nads­fö­ring­en. Vi­di­lab job­bar myc­ket med vär­de­ring­ar – bå­de den an­da som rå­der i ar­bets­grup­pen och hur man för­hål­ler sig till ar­be­tet.

– Bakom var­je prov finns ett djur, en oro­lig djurä­ga­re och en ve­te­ri­när som vill ge rätt be­hand­ling, sä­ger Bit­te Ljung­ström.

Re­spekt, kom­mu­ni­ka­tion med ”gi­raffsprå­ket” (där man ut­går ifrån si­na eg­na be­hov och in­te an­kla­gar and­ra) och in­klu­de­ring är vik­ti­ga vär­de­ord. Fö­re­ta­get har an­ställ­da med funk­tions­va­ri­a­tio­ner via Mo Gård, ny­svens­kar som övar svens­ka och ti­di­ga­re lång­tids­ar­bets­lö­sa. Inklu­de­rings­ar­be­te lig­ger hen­ne varmt om hjär­tat.

– Vi ha­de två fos­ter­barn i fa­mil­jen som jag all­tid har sett som mi­na rik­ti­ga sys­kon. Jag var el­va och de två och tre när de kom. Se­dan ha­de vi en hel rad kor­ta­re pla­ce­ring­ar där of­ta miss­bruks­pro­ble­ma­tik ingick. Jag tror att det har på­ver­kat mig att mi­na för­äld­rar öpp­na­de vårt hem för dem som be­höv­de det på så sätt att om jag kan gö­ra nå­got så vill jag gö­ra det, sä­ger hon.

Bit­te Ljung­ström sä­ger att stäm­ning­en på job­bet är god, att det är en fa­mil­jär och trev­lig sam­man­håll­ning där al­la får va­ra den de är och bli ac­cep­te­ra­de.

– Min man är präst i bot­ten och han är oer­hört in­klu­de­ran­de som per­son, al­la har ett vär­de. Han har stöt­tat mig jät­te­myc­ket och gör det fort­fa­ran­de, sä­ger hon.

Al­la i per­so­nal­styr­kan har en egen mugg med mo­tiv från Mumin­värl­den, av en fi­gur som på­min­ner om de­ras per­son­lig­het.

– Om man in­te har skött sig får man ha en Mår­ran­mugg den da­gen. Hur tar de som be­hö­ver få Mår­ran­mug­gen det?

– Man vet när man in­te skött sig. Jag har ock­så fått den men var­för be­hö­ver jag in­te sä­ga nu, sä­ger hon med ett skratt.

Fa­mil­je­fö­re­tag

Bit­te Ljung­ström tac­kar sin man för att de vå­ga­de star­ta fö­re­tag.

– Han såg min pas­sion men ock­så fru­stra­tion över hur svårt det var att ge­nom­fö­ra sa­ker på de la­bo­ra­to­ri­er jag job­ba­de på och upp­munt­ra­de mig att star­ta eget. Han är vi­sio­när, fix­a­re och stra­teg och jag är do­er som ge­nom­för. Han ser tio år fram­åt me­dan jag är i nu­et, Vi kom­plet­te­rar varand­ra bra, sä­ger hon,

De har tre vux­na barn, två som job­bar inom fö­re­ta­get och en som är dis­pu­te­rad lä­ka­re och har spetskun­skap som de har hjälp av på Vi­di­lab.

– Vi är ett fa­mil­je­fö­re­tag och bar­nen har vi­sat in­tres­se att ta över när vi slu­tar. Jag vill in­te gå i pen­sion vid 65, men det känns bra att ve­ta att fö­re­ta­get går vi­da­re i släk­ten när den da­gen kom­mer, sä­ger Bit­te Ljung­ström.

FOTO: ELI­NA SUND­STRÖM

SKITKUL. ”Det är nå­got med bajs som in­tres­se­rar folk. Visst sä­ger vi att vi har skitkul på job­bet och så och det tyc­ker jag verk­li­gen”, sä­ger Bit­te med ett skratt.

FOTO: ELI­NA SUND­STRÖM

LAB­BET. Djurä­ga­ren får svar sam­ma dag pro­vet kom­mer till lab­bet på om det finns pa­ra­si­ter och kan se­dan ringa Vi­di­labs ve­te­ri­när för att få ve­ta vil­ken be­hand­ling som be­hövs.

FÅRSAMLING. När Bit­te Ljung­ström un­der tre år an­sva­ra­de för att un­der­sö­ka pa­ra­sit­fö­re­komst bland får var hon myc­ket på Got­land och blev all­de­les fåräls­kad. Nu har hon en ge­di­gen fårsamling varav en del av den finns på hen­nes kon­tor. ”Jag gjor­de 10-15...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.