Je­ru­sa­lems pil­gri­mer

Tro­en­de har vall­fär­dat till Je­ru­sa­lem i tu­sen­tals år. Det här är vad som le­der dem dit.

Europas Historiska Städer - - Jerusalem -

Je­ru­sa­lem är byggd på pil­grimsvand­ring­ar. Den oänd­li­ga ström­men av pil­gri­mer gav ri­ke­dom att byg­ga sta­den och dess tem­pel, kyr­kor och mos­ké­er, och de fort­sät­ter att kom­ma. Ju­dar­na kom­mer för att be­sö­ka Väst­ra mu­ren, och vis­sa be­sö­ker även Tem­pel­ber­get fast den is­ra­e­lis­ka re­ge­ring­en för­bju­der ju­disk bön där. Ge­nom histo­ri­en har många ju­dar, krist­na och mus­li­mer gjort den sista pil­grimsvand­ring­en till Je­ru­sa­lem ef­ter dö­den för att de har öns­kat att be­gra­vas i el­ler vid sta­den så att de kan bli de förs­ta att ta del av de dö­das upp­stån­del­se på den sista da­gen. Krist­na vand­rar på Via Do­lo­ro­sa, vägen ge­nom sta­den som Je­sus gick på väg till kors­fäs­tel­sen på Gol­ga­ta och upp­stån­del­sen tre da­gar se­na­re. Mus­li­mer föl­jer vägen Mu­ham­med red på sin häst, Bu­raq, från Mec­ka till Je­ru­sa­lem där han steg upp i him­len för att ta emot in­struk­tio­ner från Gud om hur of­ta mus­li­mer mås­te be.

På grund av sin plats i skär­nings­punk­ten mel­lan ju­den­do­men, kris­ten­do­men och islam är Je­ru­sa­lem fan­tasins och and­lig­he­tens stad. Den spe­lar fak­tiskt en så stor roll i en­sta­ka män­ni­skors hjär­nor att Je­ru­sa­lem­syndro­met, en psy­kos som ut­lö­ses av att be­sö­ka sta­den, är ve­der­ta­get som ett men­talt till­stånd.

Den cen­tra­la roll Je­ru­sa­lem spe­lar i kris­ten­do­men be­ror till stor del på ett svar till en ju­disk för­sam­ling när de hör­de rap­por­ter om fram­ryck­ning­en av Ti­tus le­gi­o­ner mot sta­den år 70. De min­des pro­fe­ti­or­na som Je­sus gett dem och flyk­ten från sta­den, för han ha­de in­te läm­nat dem i nå­got tvi­vel om vad som skul­le kom­ma: ”När ni ser Je­ru­sa­lem om­gi­vet av ar­mé­er, då ska ni ve­ta att sta­den snart blir för­störd. Då mås­te ni som är i Ju­deen fly upp i ber­gen, ni som är i sta­den mås­te ta er ut och ni som är ute på lan­det får in­te gå in i sta­den. För straf­fens tid har kom­mit.”

Även om många fors­ka­re tror att des­sa pro­fe­ti­or sat­tes in i evan­ge­li­er­na ef­ter temp­lets öde­läg­gel­se ar­gu­men­te­rar and­ra för att de har dju­pa röt­ter i ju­disk apo­ka­lyp­tisk fi­lo­so­fi och omöj­ligt kan ha kom­mit från Je­sus en ge­ne­ra­tion in­nan Ti­tus kom till Ju­deen.

Je­sus varningar läm­na­de inga tvi­vel om den skräck som skul­le kom­ma och den för­stö­rel­se som vän­ta­de temp­let. ”Ser du des­sa stor­slag­na bygg­na­der? Här ska in­te läg­gas sten till­ba­ka på sten, allt ska ri­vas ned … Ve den som vän­tar barn och den som ger brös­tet des­sa da­gar! Och låt oss be om att det in­te sker på vin­tern.” Det var åt­minsto­ne in­te vin­ter.

Ti­tus tog med sig sitt krigs­byte och ett an­tal fång­ar till­ba­ka till Rom för en av de mest spek­ta­ku­lä­ra tri­um­fer­na i sta­dens histo­ria. Kri­get re­kon­stru­e­ra­des i en he­ro­isk scen: fång­ar­na var tvung­na att mar­sche­ra in­nan de av­rät­ta­des och re­li­ker­na från det all­ra he­li­gas­te i temp­let – det gyl­le­ne bor­det, den sju­ar­ma­de ljus­sta­ken och Mo­se lag – vi­sa­des upp för hed­nis­ka ögon. Ti­tus­bå­gen som fort­fa­ran­de finns i Rom ärar hans se­ger och by­tet be­ta­la­de för byg­gan­det av Co­los­se­um.

Trots det li­dan­de ju­dar­na fått upp­le­va gav de in­te upp. Yt­ter­li­ga­re två krig bröt ut, 115–117 och 132–136. Ef­ter det sista kri­get, och all­var­li­ga för­lus­ter, upp­lös­tes Xx­ii-le­gi­o­nen. Kej­sa­re Hadri­a­nus för­kla­ra­de den ju­dis­ka re­li­gi­o­nen olag­lig, den ju­dis­ka be­folk­ning­en i Ju­deen skic­ka­des i ex­il el­ler togs som sla­var, och han strök Ju­deen på kar­tan och döp­te om det till Pa­les­ti­na. På Tem­pel­ber­get res­te kej­sa­ren två sta­ty­er, en av Ju­pi­ter och en av sig själv. Sta­den Je­ru­sa­lem döp­tes om till Ae­lia Ca­pi­to­li­na och ju­dar­na fick en­dast kom­ma in i sta­den på Tisha be­av, som var da­gen då man sörj­de över för­stö­rel­sen av Je­ru­sa­lems tem­pel.

Hadri­a­nus ha­de ing­et tå­la­mod med de ju­dis­ka för­sam­ling­ar­na och lät byg­ga ett Ve­nus­tem­pel på plat­sen

”När ni ser Je­ru­sa­lem om­gi­vet av ar­mé­er, då ska ni ve­ta att sta­den snart blir för­störd.”

som Je­su­föl­ja­re hedrat som plat­sen för hans kors­fäs­tel­se och åter­upp­stån­del­se. Men min­net av den­na he­li­ga plats sud­da­des in­te ut bland de krist­na, ef­tersom min­net av Je­ru­sa­lem hölls le­van­de bland ju­dar­na. Ar­ke­o­lo­ger har hit­tat in­rist­ning­ar i ber­get – en båt och Do­mi­ne ivi­mus (”Her­re, vi kom”) – som an­ty­der att krist­na kröp in un­der det hed­nis­ka temp­let för att be på sin re­li­gi­ons he­li­gas­te plats.

När kej­sa­re Kon­stan­tin gjor­de kris­ten­do­men till ri­kets re­li­gi­on rev han temp­let för att re­sa en kyr­ka som om­slöt de två he­li­gas­te plat­ser­na i kris­ten­do­men: Gol­ga­ta, där Je­sus kors­fäs­tes, och grav­plat­sen där han blev be­gravd och åter­upp­stod. In­ne i He­li­ga gra­vens kyr­ka är själ­va gra­ven skyd­dad av en li­ten bygg­nad, en så kal­lad ädi­ku­la. Den 26 oktober 2016 öpp­na­des ädi­ku­lan av en grupp kon­ser­va­to­rer, ar­ke­o­lo­ger och fors­ka­re från Na­tio­nel­la tek­nis­ka universitetet i Athen och Na­tio­nal Geo­grap­hic. I 60 tim­mar ar­be­ta­de de ut­an vi­la för att do­ku­men­te­ra och re­stau­re­ra de oli­ka sidorna av ädi­ku­lan in­nan de åter stäng­de den. In­ne i ädi­ku­lan hit­ta­de de först ett la­ger med fyll­nads­ma­te­ri­al och en mar­mor­häll med ett kors in­ristat på ytan. Det störs­ta fyn­det fanns dock un­der mar­mor­häl­len, där tea­met stöt­te på en ur­sprung­lig kalk­stens­grund.

”Jag är helt för­bluf­fad. Mi­na knän dar­rar, för det här för­vän­ta­de jag mig in­te”, sa Fredrik Hie­bert, Na­tio­nal Geo­grap­hics ar­ke­o­log på plats. ”Vi kan in­te sä­ga det med hund­ra procents sä­ker­het, men det ver­kar va­ra ett syn­ligt be­vis på att pla­ce­ring­en av gra­ven in­te har änd­rats ge­nom ti­der­na, nå­got som fors­ka­re och histo­ri­ker har und­rat i de­cen­ni­er.” Ju­dar­na höll min­net av sin för­lo­ra­de stad le­van­de och bad tre gång­er om da­gen: ”Måt­te det bli Din vil­ja att temp­let åter­upp­byggs un­der vår tid.” De av­slu­ta­de påsk­mål­ti­den med att sä­ga: ”Näs­ta år i Je­ru­sa­lem.” Så blev Je­ru­sa­lem i ju­disk och kris­ten me­ning en stad av hopp, byggd mer på en and­lig fö­re­ställ­ning än på Hadri­a­nus pla­ne­ra­de ro­mers­ka stad.

Så Je­ru­sa­lem be­stod ge­nom år­hund­ra­de­na. Sta­den in­togs av isla­mis­ka ar­mé­er på 600-ta­let, den er­öv­ra­des av kors­fa­rar­na 1099 och den åter­er­öv­ra­des av Sal­din 1187. Där­ef­ter var den he­li­ga sta­den un­der många år­hund­ra­den un­der mam­lu­ker­nas och där­ef­ter os­ma­ner­nas sty­re. På 1800-ta­let var sta­den de­lad i mus­lims­ka, ju­dis­ka, krist­na och ar­me­nis­ka sam­häl­len. Be­folk­ning­en var li­ten, ba­ra om­kring 8 000 män­ni­skor, men den var in­klämd in­nan­för de gam­la mu­rar­na och livs­vill­ko­ren var då­li­ga. Från 1860-ta­let ut­vid­ga­des sta­den ut­an­för mu­rar­na och en ny bygg­des i ber­gen.

Det Os­mans­ka ri­ket al­li­e­ra­de sig med Tyskland un­der förs­ta världs­kri­get och för­lo­ra­de. Brit­ter­na blev de sista i en lång rad er­öv­ra­re och de in­tog Je­ru­sa­lem den 11 de­cem­ber 1917. Sta­den för­blev un­der brit­tiskt sty­re till 1948, då det ara­bisk-is­ra­e­lis­ka kri­get led­de till att sta­den de­la­des mel­lan Is­ra­el, som tog den väst­ra hal­van av sta­den, och Jor­da­ni­en, som kon­trol­le­ra­de den öst­ra de­len och Gam­la sta­den.

Ef­ter sex­da­gar­s­kri­get 1967 an­nek­te­ra­de Is­ra­el öst­ra Je­ru­sa­lem. Ad­mi­nist­ra­tio­nen och al-aq­sa­mos­kén och Klipp­do­men är dock fort­fa­ran­de i hän­der­na på en isla­misk stif­tel­se. Ju­dar får be vid Väst­ra mu­ren, men den is­ra­e­lis­ka re­ge­ring­en för­bju­der dem att be på själ­va Tem­pel­ber­get.

I dag är Je­ru­sa­lem fort­fa­ran­de den om­tvis­ta­de be­lö­ning­en, stä­der­nas stad. En­ligt al­la tre re­li­gi­o­ner som hed­rar sta­den kom­mer den att va­ra skå­de­plat­sen för apo­ka­lyp­sen. Med tan­ke på dess histo­ria ver­kar det va­ra en av de mer tro­vär­di­ga pro­fe­ti­or­na om Je­ru­sa­lem.

”Jag är helt för­bluf­fad. Mi­na knän dar­rar, för det här för­vän­ta­de jag mig in­te.”

OVAN Ti­tus av Rom som rev stads­mu­ren och med det ef­ter­läm­na­de spår som mo­der­na ar­ke­o­lo­ger kan upp­da­ga.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.