Pa­ris un­der la bel­le épo­que

Sta­den var full av liv, men kun­de ock­så vi­sa fram en mör­ka­re si­da.

Europas Historiska Städer - - Innehåll - AV MA­RI­AN JO­NES

Bil­der­na av Pa­ris som många bär med sig är of­ta från La bel­le épo­que, den gyl­le­ne pe­ri­o­den med fred, blomst­ran­de konst och tek­nis­ka fram­steg som va­ra­de från 1871 till 1914. Det är epo­ken då Eif­fel­tor­net och Gard’or­say bygg­des, då mål­ning­ar som Re­no­irs Bal Du­moulin­de­la­ga­let­te må­la­des och Tou­louse-lautrecs iko­nis­ka pla­kat ska­pa­des, och då sta­den, mer än nå­gon­sin förr el­ler se­na­re, ha­de ryk­te om sig att va­ra värl­dens nö­je­s­cent­rum – oav­sett om det hand­la­de om de dan­san­de flic­kor­na på Fo­li­es-ber­gè­re el­ler brö­der­na Lu­miè­res ti­di­ga bi­o­graf.

År 1871 var Frank­ri­ke re­do för nystart. Frans­män­nen ha­de li­dit ne­der­lag i det fransk­tys­ka kri­get och det blo­di­ga upp­ro­ret, känt som Pa­ris­kom­mu­nen, hän­de sam­ma år. Pa­ris star­ta­de året 1871 un­der be­läg­ring, om­gi­vet av tys­ka trup­per. In­ne i sta­den för­sök­te frans­ka na­tional­gar­det och där­ef­ter grup­per av ny­li­gen ra­di­ka­li­se­ra­de ar­be­ta­re, så kal­la­de kom­mu­nar­der, att ta kon­trol­len. Bå­da slogs bru­talt ned, sär­skilt un­der en vec­ka i maj som går un­der nam­net ”la se­mai­ne sang­lan­te” (den blo­di­ga vec­kan). Den­na tur­bu­len­ta pe­ri­od, hemsk som den var, skul­le bli den sista på mer än 40 år ut­an blod­bad i Pa­ris, och slu­tet på den blev bör­jan på La bel­le épo­que.

Snart kom vik­ti­ga fram­gång­ar in­om tek­nik, ve­ten­skap, må­le­ri, lit­te­ra­tur och mu­sik. Pa­ris blev en gläd­je­fylld stad, glitt­ran­de – men ock­så li­te vul­gär. Pa­ris un­der La bel­le épo­que var sta­den där konst­när sam­la­des på Mont­mar­t­re, där kafé-chan­so­ner skrevs av kom­po­si­tö­rer och där de be­röm­da ka­baré­er­na Mou­lin Rou­ge och Fo­li­es-ber­gè­re öpp­na­de. Escof­fi­er var köks­chef på Ritz och den pa­ri­sis­ka mo­de­in­du­strin tog fart på all­var.

Konst­nä­rer, in­tel­lek­tu­el­la och för­fat­ta­re vall­fär­da­de till den­na bo­he­mis­ka knut­punkt, där de um­gicks med ar­be­tar­klas­sen och njöt den prå­li­ga at­mo­sfä­ren. År 1900 fanns mer än 40 lo­ka­ler för ka­baré, ope­ra, te­a­ter och and­ra fö­re­ställ­ning­ar. ”Mai­sons clo­ses” ( bor­del­ler) fö­re­kom ock­så, och någ­ra av ar­tis­ter­na job­ba­de även där. Cen­sur­lag­stift­ning­en lät­ta­des 1881 och den all­män­na at­mo­sfä­ren av ”joie de viv­re” (livs­gläd­je) ha­de en skugg­si­da.

In­om kons­ten gryd­de en upp­ror­san­da. Im­pres­sio­nist­må­lar­na gick nya vä­gar, bå­de med sitt val av te­ma – att do­ku­men­te­ra den sorg­lö­sa gläd­jen i ga­tu­li­vet i Pa­ris – och tek­ni­ker. Mu­si­ker som De­bus­sy och Ra­vel var kon­tro­ver­si­el­la. De var en del av Mont­mar­tres ga­tu­bild och kom­po­ne­ra­de verk som vi fort­fa­ran­de lyss­nar på i dag. I maj 1913 hän­de nå­got som un­der­stry­ker upp­stå­en­del­sen som vis­sa avant­gar­dis­tis­ka konst­nä­rer or­sa­ka­de. Un­der Bal­lets Rus­ses fram­fö­ran­de av ba­let­ten till Stra­vin­skijs Vårof­fer i Théât­re des Champs-élysé­es ut­bröt ka­la­ba­lik bland publi­ken för att de kän­de sig grovt kränk­ta av de ovän­ta­de vänd­ning­ar­na i mu­si­ken och av Dja­gi­levs ko­re­o­gra­fi.

Det gjor­des ock­så sto­ra tek­nis­ka fram­steg. Eif­fel­tor­net bygg­des till Världs­ut­ställ­ning­en i Pa­ris 1889, för att vi­sa värl­den vad frans­ka in­gen­jö­rer kun­de ut­rät­ta, och den förs­ta tun­nel­ba­ne­lin­jen i Pa­ris (Por­te Mail­lot– Por­te Vin­cen­nes) kom ef­ter, år 1900. Hector Gui­mard de­sig­na­de sta­tions­ned­gång­ar­na i ju­gend­stil, och man ser fort­fa­ran­de över 80 av des­sa i Pa­ris i dag. Järn­vä­gen ut­vid­ga­des ock­så kraf­tigt, och väl­si­tu­e­ra­de pa­ri­sa­re kun­de nu en­kelt re­sa till Bi­ar­ritz, Deau­vil­le el­ler Ri­vi­e­ran.

Det var dock in­te en gyl­le­ne epok för al­la. Om det­ta var pe­ri­o­den då cham­pagnen flö­da­de fritt, var det ock­så ti­den då kon­sum­tio­nen av ab­sint gjor­de stor ska­da. En stu­die av pa­ri­sar­na från 1882 kon­sta­te­ra­de att me­dan 27 pro­cent var över- el­ler me­del­klass lev­de de övri­ga 73 pro­cen­ten i fat­tig­dom. Émi­le Zo­las ro­ma­ner Na­na och Ger­mi­nal skild­rar svå­rig­he­ter­na med ar­be­tar­klass­li­vet

med de­pri­me­ran­de re­a­lis­tis­ka de­tal­jer, och det finns an­tyd­ning­ar i mål­ning­ar­na från den ti­den att li­vet kun­de bli för­stört mitt i allt det ro­li­ga. I Ed­gar Dégas mål­ning I ett kafé – med un­der­ti­teln Ab­sin­ten – fram­stäl­ler han två en­sam­ma ge­stal­ter, bå­da för­sjunk­na i dyst­ra tan­kar, på ett ned­sli­tet kafé i Pi­gal­le vid fo­ten av Mont­mar­t­re. La bel­le épo­que var in­te ba­ra gläd­jens tid.

Det fanns skan­da­ler ock­så, varav den mest kän­da är Drey­fus­af­fä­ren. År 1894 döm­des en ju­disk ar­til­le­ri­kap­ten, Al­fred Drey­fus, för hög­för­rä­de­ri, an­kla­gad för att ha läckt hem­lig­he­ter till tys­kar­na. Han de­gra­de­ra­des och de­por­te­ra­des till Djä­vul­sön – ett fäng­el­se ut­an­för Frans­ka Guy­a­nas kust – på livs­tid. Han ha­de hela ti­den häv­dat sin oskuld, och till slut vi­sa­de en lång och nog­grann un­der­sök­ning att en an­nan of­fi­cer var den verk­ligt skyl­di­ge. Skan­da­len splittrade det frans­ka sam­häl­let, och i dag är den en på­min­nel­se om att La bel­le épo­que in­te ba­ra var en strå­lan­de epok.

Ingen­ting va­rar ju för evigt. När förs­ta världs­kri­get bröt ut för­änd­ra­des allt. Un­der­håll­ning­en av­tog, nö­jeslo­ka­ler stäng­de och lju­sen släck­tes bå­de bild­ligt och bok­stav­ligt. Det är in­te så kons­tigt att vi tit­tar till­ba­ka på åren då Pa­ris för det mesta var fred­ligt och be­trak­tar ti­den som en epok som för­tjä­nar sitt gla­mo­rö­sa namn: La bel­le épo­que.

”Om det­ta var pe­ri­o­den då cham­pagnen flö­da­de fritt, var det ock­så ti­den då kon­sum­tio­nen av ab­sint gjor­de stor ska­da.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.