Re­vo­lu­tio­nens Sankt Pe­ters­burg

Ryss­lands for­na hu­vud­stad har va­rit vag­gan för tre re­vo­lu­tio­ner. Det har satt sin prä­gel på sta­den.

Europas Historiska Städer - - Innehåll - AV DAN RICHARDSON

Sankt Pe­ters­burg grun­da­des 1703 av tsar Pe­ter den sto­re som ”ett föns­ter mot väst” för att få Eu­ro­pas upp­lys­ning till ett un­der­ut­veck­lat Ryss­land. Adels­folk och konst­nä­rer som ha­de tving­ats att läm­na Moskva bo­sat­te sig i sta­den. Se­na­re skul­le re­gen­ter gö­ra den sy­no­nym med hybris och blod­bad. Stor­slag­na pa­lats stod si­da vid si­da om elän­dig fat­tig­dom, som Dosto­jev­skij be­skri­ver i Brot­toch­straff. Ra­di­ka­la idéer – och gär­ning­ar – ska­ka­de sam­häl­let på 1880-ta­let: stu­den­ter käm­pa­de för att ra­di­ka­li­se­ra bon­de­stån­den och tsar Alex­an­der II mör­da­des.

Re­gi­mens tak­tik att an­vän­da fack­för­e­ning­ar som ”ma­ri­o­net­ter” för att le­da bort ar­be­tar­na från so­ci­a­lis­men slog fel på den blo­di­ga sön­da­gen, då po­li­sa­gen­ten och präs­ten Ga­pon av miss­tag ut­lös­te re­vo­lu­tio­nen 1905. Det­ta gjor­de be­grep­pet ”sov­jet” (råd av ar­be­ta­re, bön­der el­ler sol­da­ter) och den el­di­ga ta­la­ren Lev Trot­skij världs­be­röm­da, men man lyc­ka­des in­te stör­ta aris­to­kra­tin. Tsar Niko­laj II med­gav mot­vil­ligt en kon­sti­tu­tio­nell mo­nar­ki, men såg till att ute­slu­ta ra­di­ka­la från du­man (riks­da­gen).

Ef­ter att han för­kla­rat krig mot Tyskland och

Ös­ter­ri­ke-ung­ern i au­gusti 1914 gjor­de sta­den sig kvitt det tysk­k­ling­an­de nam­net och byt­te till Petro­grad (Pe­ters stad). Skan­da­lö­sa ryk­ten om den ”gal­na mun­ken” Raspu­tins in­fly­tan­de på den tysk­föd­da tsa­rin­nan Alex­an­dra och mi­li­tä­ra ka­ta­stro­fer i Eu­ro­pa un­der­blås­te folkets ils­ka sam­ti­digt som bris­ten på mat blev allt svå­ra­re un­der den hår­da vin­tern 1916. Strej­ker och de­mon­stra­tio­ner ut­veck­la­de sig till feb­ru­a­ri­re­vo­lu­tio­nen 1917, som led­de till den 300 år gam­la Ro­ma­nov­dy­nastins fall. Niko­laj ab­di­ke­ra­de och hölls in­spär­rad på sitt som­mar­re­si­dens, Tsarsko­je Se­lo.

I Petro­grad samex­i­ste­ra­de den ny­bil­da­de rys­ka pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en un­der oro­li­ga för­hål­lan­den med de ra­di­ka­la sov­je­ter­na som kräv­de ” ... bröd, fred och jord”. Den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en gjor­de det ödes­dig­ra miss­ta­get att fort­sät­ta kri­ga trots att Ryss­land var på ran­den till kol­laps. Miss­nöj­da sol­da­ter be­gick my­te­ri el­ler de­ser­te­ra­de och be­gav sig hemåt för att gö­ra an­språk på den mark de an­såg sig ha rätt till. Sce­nen var satt för den re­vo­lu­tio­nä­ra Vla­di­mir Le­nin som åter­vän­de från ex­il för att ta mak­ten till­sam­mans med bol­sje­vi­ker­na. Bol­sje­vik kan fritt över­sät­tas med ”ma­jo­ri­tets­man” och var det namn som Le­nins frak­tion av det rys­ka so­ci­a­list­par­ti­et fick ef­ter det att men­sje­vi­ker­na på hö­ger­kan­ten ute­slu­tits.

Ef­ter sin tri­um­fe­ran­de an­komst till Fin­lands­sta­tio­nen i Petro­grad pres­sa­de Le­nin bol­sje­vi­ker­na till att av­vi­sa al­la kom­pro­mis­ser med den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en och un­der­mi­ne­ra den när det var möj­ligt. Vid si­dan om si­na eg­na ak­ti­vis­ter kun­de par­ti­et sam­la fa­briks­ar­be­tarmi­li­ser – röd­gar­dis­ter­na – och sjö­män från Ös­ter­sjö­flot­tan som be­gått my­te­ri. De drev runt på ga­tor­na i stul­na bi­lar ful­la av ge­vär och skräm­de in­vå­nar­na. Det­sam­ma gäll­de de svart­kläd­da an­ar­kis­ter­na som plund­ra­de och våld­tog un­der de ka­o­tis­ka ”ju­li­da­gar­na”.

En motre­ak­tion från den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en tving­a­de Le­nin att gå un­der jor­den. Han göm­de sig i en la­da ut­an­för Petro­grad in­nan han smugg­la­des till Fin­land för­klädd till en lokel­da­re. Han spe­la­de ett högt spel den som­ma­ren men var be­redd att bi­da sin tid me­dan för­hål­lan­de­na i Petro­grad blev vär­re – ju vär­re desto bätt­re var hans mot­to. Då Le­nin änt­li­gen vän­de till­ba­ka till sta­den låg han lågt och rör­de sig mel­lan fle­ra lä­gen­he­ter som till­hör­de oli­ka par­ti­med­lem­mar – vis­sa lä­gen­he­ter blev för­sik­tigt re­stau­re­ra­de (el­ler åter­upp­bygg­da) un­der Sov­jet­ti­den då Le­nin­kul­ten var allmänt ut­bredd.

Hem­ma hos en men­sje­vik, vars bol­sje­vi­kis­ka fru viss­te att man­nen in­te skul­le va­ra hem­ma, träf­fa­des bol­sje­vik­le­dar­na för att be­slu­ta om huruvi­da de skul­le ar­ran­ge­ra en kupp mot den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en. De kom ut­kläd­da till lä­gen­he­ten. Le­nin ha­de ra­kat av sig skäg­get och han bar en pe­ruk som hela ti­den gled av. Han över­ta­la­de kam­ra­ter­na att de skul­le kom­ma över­ens om pla­ner­na för kup­pen men ing­et da­tum fast­slogs. Över­ens­kom­mel­sen an­teck­na­des med bly­erts på ett pap­per som ha­de ri­vits ut ur ett barns an­teck­nings­bok.

Även om al­la lär­o­böc­ker om re­vo­lu­tio­nen slår fast att kup­pen bör­ja­de nat­ten till den 25 oktober 1917 är det ex­ak­ta da­tu­met för den bol­sje­vi­kis­ka re­vo­lu­tio­nen in­te helt fast­ställt. En kon­fe­rens med sov­je­tis­ka histo­ri­ker 1962 slu­ta­de med en stor oe­nig­het om da­tu­met och ti­den: en frak­tion som var sä­ker på att re­vo­lu­tio­nen star­ta­de på mor­go­nen den 24 oktober, och en an­nan på

ef­ter­mid­da­gen sam­ma dag och en tred­je den 22 oktober. Slut­sat­sen är att kup­pen för­mod­li­gen höll på – kans­ke till och med var över – in­nan Le­nin kom till Smol­ny (en in­ter­nat­sko­la för flic­kor som då ha­de re­kvi­re­rats som hu­vud­kvar­ter för bol­sje­vi­ker­na).

Kup­pen var kans­ke den förs­ta i histo­ri­en som ut­nytt­jat den tek­no­lo­gis­ka in­fra­struk­tu­ren i en mo­dern stad. Te­le­fon­cen­tra­ler, kraft­sta­tio­ner och de hyd­rau­lis­ka pum­par­na som lyf­te Ne­vabro­ar­na (för att bry­ta för­bin­del­sen mel­lan ar­be­tar­nas för­or­ter och cent­rum) pri­o­ri­te­ra­des fram­för tra­di­tio­nel­la mål som mi­li­tär­ka­ser­ner el­ler re­ge­rings­bygg­na­der. De skul­le bli ak­tu­el­la i ett se­na­re ske­de. Med bol­sje­vi­kis­ka sym­pa­ti­sö­rer på vik­ti­ga ar­bets­plat­ser och agi­ta­to­rer i re­ge­men­ten med tvi­vel­ak­ti­ga lo­ja­li­te­ter mot den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en kun­de de tillå­ta sig att vän­ta med Vin­ter­pa­lat­set till all­ra sist.

Av en till­fäl­lig­het var le­da­ren för den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en, Alek­sandr Ke­ren­skij, bor­ta från Petro­grad och unds­lapp där­med sam­ma öde som si­na mi­nist­rar (de fles­ta blev se­na­re skjut­na av bol­sje­vi­ker­na). Han var dock tvung­en att fly, ut­klädd till sjö­man (in­te en kvinn­lig sjuk­skö­ters­ka som sov­je­tisk pro­pa­gan­da på­stått).

Petro­grads sår­bar­het mot an­grepp från vit­gar­dis­ter­na i Fin­land över­ty­ga­de bol­sje­vi­ker­na att flyt­ta re­ge­rings­sä­tet till Moskva och där­med återvända till den me­del­ti­da hu­vud­sta­den som ha­de fun­nits långt in­nan Sankt Pe­ters­burg tog dess plats. Petro­grad blev åter­i­gen en skug­ga av sitt for­na jag och för­lo­ra­de hal­va sin be­folk­ning un­der in­bör­des­kri­gen som här­ja­de i Ryss­land fram till 1921.

Kronstad­t­ma­tro­ser­na kräv­de nu ”sov­je­ter ut­an kom­mu­nism” och vil­le få slut på ”bol­sje­vi­kisk ty­ran­ni”. Med Ös­ter­sjö­flot­tan in­stängd av is för­stod Le­nin och Trot­skij att öns ma­rin­bas mås­te in­tas in­nan mil­da­re vä­der gjor­de det möj­ligt för re­bel­ler­na att stör­ta in i hjär­tat av Petro­grad och ta sta­den som giss­lan med si­na ka­no­ner. Fäst­ning­en stor­ma­des nat­ten mel­lan den 16 och 17 mars och 50 000 män­ni­skor mis­te li­vet på bå­da si­dor.

”De kom ut­kläd­da till lä­gen­he­ten. Le­nin ha­de ra­kat av sig skäg­get och han bar en pe­ruk som hela ti­den gled av.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.