Gam­la sta­den i Je­ru­sa­lem

Ut­gräv­ning­ar av­slö­jar nya fynd än idag.

Europas Historiska Städer - - Innehåll - AV EDOARDO ALBERT

IJe­ru­sa­lem är till och med en hög med ste­nar be­ty­del­se­full. I bör­jan på 2016 hit­ta­de ar­ke­o­lo­ger som job­ba­de för Is­ra­el An­tiqui­ti­es Aut­ho­ri­ty (IAA) ste­nar som ha­de lagts i en hög me­dan de un­der­sök­te en del av en rysk be­byg­gel­se i Je­ru­sa­lems cent­rum där pla­ner­na var att byg­ga en ny konst­sko­la. Men ef­tersom det­ta är Je­ru­sa­lem var det ste­nar som be­rät­ta­de en histo­ria om blod och ter­ror, om gu­dar­na och om Gud.

Ju­deen ha­de länge va­rit en ohan­ter­lig del av ro­mar­ri­ket och in­vå­nar­nas mi­sär för­vär­ra­des av en rad odug­li­ga gu­ver­nö­rer. I ka­o­set som om­gav de sista åren av kej­sa­re Ne­ros re­ge­rings­tid och stri­den som följde ef­ter hans död res­te sig ju­dar­na och gjor­de upp­ror. De ut­ro­pa­de en själv­stän­dig stat med sin hu­vud­stad i Je­ru­sa­lem och sitt hjär­ta på det sto­ra Tem­pel­ber­get. Men när Vespa­si­a­nus tog kon­troll över im­pe­ri­et skic­ka­de han sin son, den ro­mers­ke ge­ne­ra­en Ti­tus, för att slå ned det ju­dis­ka upp­ro­ret. År 70 be­läg­ra­de Ti­tus Je­ru­sa­lem. Un­der hans kom­man­do fanns fy­ra le­gi­o­ner – 60 000 män i var­je – och in­ne i sta­den var det cir­ka en halv mil­jon ju­dar, varav de fles­ta var ci­vi­la fa­mil­jer. De var fång­a­de i ad som skul­le bli en döds­fäl­la.

Trots att den nya ju­dis­ka sta­ten ha­de haft fy­ra år på sig att för­be­re­da sig in­för det ro­mers­ka an­fal­let ha­de den slö­sat ener­gi och ar­bets­styr­ka på in­ter­na stri­dig­he­ter. Tre krigs­her­rars gäng käm­pa­de på Je­ru­sa­lems ga­tor och även i själ­va temp­let. Till­bed­jan och off­ran­de fort­sat­te li­ka myc­ket än­då när tu­sen­tals pil­gri­mer kom till Je­ru­sa­lem för att fi­ra ju­disk påsk i april år 70. Där fång­a­des in­vå­na­re och pil­gri­mer när Ti­tus in­va­de­ra­de.

Re­vol­tö­rer­na var säk­ra på att de kun­de stå emot ro­mar­na. Själ­va Je­ru­sa­lem var om­gi­vet av mu­rar och vakt­torn, och i mit­ten var Tem­pel­ber­get li­ka myc­ket ett ci­ta­dell som en plats för bön. Den tred­je mu­ren, som på­bör­ja­des av He­ro­des Agrip­pa mel­lan åren 41 och 44 och som skyd­da­de sta­dens mer sår­ba­ra nordsi­da, ha­de änt­li­gen bli­vit fär­dig. Det finns ett vittne till vad som sked­de i det skräm­man­de och självrätt­fär­di­gan­de ver­ket av Jo­se­fus, en av det ju­dis­ka upp­ro­rets le­da­re, som ef­ter att ha bli­vit fång­ad över­lät sig till ro­mar­na och blev tolk åt Ti­tus. När Jo­se­fus stod där bred­vid sin nya her­re ut­an­för Je­ru­sa­lem såg han på sta­den som höll hans eg­na för­äld­rar och många vän­ner fång­na. Den mås­te ha sett oin­tag­lig ut. ”Många torn, 10,6 me­ter höga och 10,6 me­ter bre­da, varten­da ett över­byggt med höga kam­ma­re och sto­ra tan­kar till regn­vat­ten, be­va­ka­de hela kret­sen av mu­rar – 90 i den förs­ta mu­ren, 14 i den and­ra och 60 i den tred­je.”

Det var den tred­je mu­ren som Ti­tus at­tac­ke­ra­de först. Och det var ru­i­ner­na ef­ter det an­grep­pet som de is­ra­e­lis­ka ar­ke­o­lo­ger­na hit­ta­de i den rys­ka be­byg­gel­sen, ut­sprid­da fram­för den ut­gräv­da mur­kan­ten. Ri­na Av­ner, ut­gräv­nings­le­da­re för The Is­ra­el An­tiqui­ti­es Aut­ho­ri­ty, be­skri­ver hur de fann ”... en del av en enorm mur som är mer än 1,9 me­ter bred och har över 70 bal­list­ste­nar rakt fram­för mu­ren. Hå­ret re­ser sig i nac­ken på mig för att käns­lan av den här stri­den är så verk­lig.” Hon fort­sät­ter med att för­kla­ra hur de ro­mers­ka le­gi­o­ner­na an­vän­de si­na be­läg­rings­va­pen mot de ju­dis­ka för­sva­rar­na: ”Bom­bar­de­mang­et var in­rät­tat för att at­tac­ke­ra vak­ter­na på mu­ren och täc­ka ro­mers­ka styr­kor så att de kun­de när­ma sig med mur­bräc­kor och där­med bry­ta sig ige­nom sta­dens för­svar.” Ro­mar­na bröt in­te ige­nom för­sva­ret. Ju­dar­na fort­sat­te att käm­pa. Ti­tus stor­ma­de den and­ra mu­ren och han var tvung­en att åter­er­öv­ra allt på nytt då ju­dar­na gick till motan­grepp. Han om­ring­a­de sta­den och bygg­de en mur för att stänga in in­vå­nar­na. Sen slog han sig till ro för att lå­ta sväl­ten gö­ra job­bet. En­ligt Jo­se­fus gick folk ”... som skug­gor, upp­sväll­da av hung­er och föll ner dö­da … en djup tyst­nad och en slags död­lig natt grep tag om sta­den”. Ro­mar­na kors­fäs­te al­la som för­sök­te rym­ma. Det fö­re­kom att de dö­da­de 500 män­ni­skor om da­gen. Oliv­ber­get var täckt av kors.

Till slut, i slu­tet av ju­li, be­ord­ra­de Ti­tus si­na le­gi­o­ner att ut­fö­ra ett sista an­grepp på temp­let. För­sva­rar­na käm­pa­de för var­je sten, men de över­man­na­des och el­den spred sig i köl­vatt­net av ga­len­ska­pen. Tem­pel­ber­get, sä­tet för Guds när­va­ro på jor­den, brann.

Det­ta var in­te förs­ta gång­en Tem­pel­ber­get och Je­ru­sa­lem – sta­den som ska­pa­de det – brann. Temp­let som de ro­mers­ka le­gi­o­ner­na brän­de och där­ef­ter jäm­na­de med mar­ken var känt som And­ra temp­let, men i verk­lig­he­ten var temp­let byggt och åter­upp­fört många fler gång­er än så. Plat­sen för Guds när­va­ro på jor­den var en plats att käm­pa för och käm­pa om.

Den förs­ta bo­sätt­ning­en där Je­ru­sa­lem lig­ger an­la­des om­kring 5000 f.kr. Men frå­gan är: Var­för skul­le nå­gon över hu­vud ta­get bo­sät­ta sig här? Plat­sen lig­ger långt ifrån han­dels­rut­ter, om­gi­ven av ber­gen i Ju­deen där det är kallt på vin­tern och för varmt på som­ma­ren, och med ba­ra en en­da käl­la som kan gö­ra plat­sen be­bo­e­lig. De förs­ta män­ni­skor­na som lev­de där, ka­nané­er­na, gräv­de en ka­nal ge­nom klip­pan från käl­lan till sin bo­sätt­ning så att den lät­ta­re stod emot en be­läg­ring. Även i sin ti­di­gas­te in­kar­na­tion finns det an­tyd­ning­ar om att Je­ru­sa­lem var en he­lig plats: Abra­ham, ”folkets fa­der”, mot­togs av Mel­ki­se­dek, präst­ko­nung­en av Sa­lem, då han kom till lan­det som lo­vats ho­nom. Men det var med Da­vids er­öv­ring av sta­den som Je­ru­sa­lem blev plat­sen

som så myc­ket av histo­ri­en skul­le hand­la om. Ef­tersom Da­vids liv (cir­ka 1040–970 f.kr.) sam­man­föll med en tre se­kel lång pe­ri­od av ka­os i Mel­la­nöstern – en pe­ri­od som där­med är myc­ket knapp­hän­digt ned­teck­nad – har histo­ri­ker dra­git slut­sat­sen att han var en ge­stalt byggd på my­ter, lik­nan­de den om tro­jans­ka kri­get, som det in­te finns någ­ra ar­ke­o­lo­gis­ka be­lägg för. Men 1993 fann ar­ke­o­lo­ger en in­skrip­tion från 800-ta­let f.kr. som kal­la­de Ju­das ko­nung­ar för ”Da­vids hus”.

Ny­li­gen har ar­ke­o­lo­gen Ei­lat Ma­zar hit­tat det hon tror är ru­i­ner­na ef­ter Da­vids pa­lats i Da­vids stad i Je­ru­sa­lem. För­u­tom den sto­ra sten­struk­tu­ren som ar­ke­o­lo­ger­na gräv­de fram fann de ock­så en bul­la (ett si­gill) gjord av le­ra med skrift på. Ma­zar tog med sig bul­lan hem för att fun­de­ra över in­skrip­tio­nen. ”Sent på kväl­len ef­ter det att bar­nen ha­de som­nat och hu­set var stil­la bör­ja­de jag stu­de­ra den. Sak­ta ty­der jag nam­net på förs­ta ra­den, Ju­kal. Jag tog fram en bi­be­len­cyk­lo­pe­di. Där var han, livs le­van­de – i pro­fe­ten Je­re­mi­as bok: ’Kung Sid­kia sän­de Ju­kal, She­le­m­jas son, och präs­ten Se­fan­ja, Maa­se­jas son, till pro­fe­ten Je­re­mia med upp­ma­ning­en: ”Be för oss till Her­ren, vår Gud!’ (Je­re­mia 37:3).”

I Je­ru­sa­lem kan ste­nar pra­ta. Men in­te ba­ra ste­nar ... Pa­pyrus­frag­ment be­rät­tar ock­så histo­ri­er och de är vär­de­ful­la. Det finns brotts­ling­ar som spe­ci­a­li­se­rar sig på att stjä­la fö­re­mål från forn­ti­den och säl­ja dem på den in­ter­na­tio­nel­la svar­ta bör­sen för mil­jar­der. Men 2012, som del i en vil­se­le­dan­de ope­ra­tion, haf­fa­de IAA tju­var som för­sök­te att säl­ja en bit pa­pyrus till en hand­la­re. Ra­di­o­met­risk da­te­ring vi­sa­de att pa­pyru­sen var från 600-ta­let f.kr. – den ha­de kun­nat över­le­va så länge tack va­re det tor­ra kli­ma­tet i grot­tan i Ju­de­enök­nen där den hit­ta­des. Den­na pa­pyrus­bit, fle­ra år­hund­ra­den äld­re än Dö­da­havs­rul­lar­na, skul­le ha va­rit in­tres­sant oav­sett vad som stod på den, men fyn­det gav ru­bri­ker på grund av det som stod där: ”Från kung­ens hem­bi­trä­de, från Na­ha­rat, krus med vin, till Je­ru­sa­lem.” Det­ta är förs­ta gång­en Je­ru­sa­lem nämns i en hebre­isk käl­la ut­an­för Bi­beln. En­ligt dok­tor Ei­tan Kle­in, vice di­rek­tör för IAA:S av­del­ning för för­hind­ran­det av forn­min­nes­plund­ring­ar ”... re­pre­sen­te­rar do­ku­men­tet ett ex­tremt sällsynt be­vis på att det ex­i­ste­ra­de en or­ga­ni­se­rad ad­mi­nist­ra­tion i kung­a­dö­met Ju­deen. Det un­der­stry­ker hur cen­tral Je­ru­sa­lem var som eko­no­misk hu­vud­stad un­der and­ra hal­van av 600-ta­let f.kr.”. (När det gäl­ler tju­var­na blev 14 per­so­ner döm­da till 18 års fäng­el­se.)

Des­sa fynd in­di­ke­rar hur när­va­ran­de forn­ti­den är i Je­ru­sa­lem i dag. Men i en stad som har va­rit – och fort­fa­ran­de är – om­tvis­tad, vi­lar forn­ti­den tungt på nu­ti­den mer än nå­gon an­nan­stans. Var­je nytt ar­ke­o­lo­giskt fynd i Je­ru­sa­lem är fak­tiskt så fyllt av kon­se­kven­ser att vis­sa re­ge­ring­ar fö­re­drar att av­slu­ta de ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar­na helt och hål­let. En Une­sco-re­so­lu­tion från oktober 2016 be­kla­ga­de djupt ”... oc­ku­pa­tions­mak­ten Is­ra­els miss­tag att upp­hö­ra med de på­gåen­de ut­gräv­ning­ar­na och ar­be­te­na i öst­ra Je­ru­sa­lem, sär­skilt i och runt Gam­la sta­den är fa­talt”. Det il­lu­stre­rar att histo­ri­en i Je­ru­sa­lem le­ver på ett sätt som in­te har sitt mot­styc­ke nå­gon an­nan­stans och ef­tersom den är le­van­de är den ock­så far­lig.

”Tem­pel­ber­get, sä­tet för Guds när­va­ro på jor­den, brann.”

En 1800-tals­re­kon­struk­tion av Je­ru­sa­lem och He­ro­des tem­pel. UN­DER

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.