Europas vackraste byggnadsverk och stader
Gamla staden i Jerusalem
Utgrävningar avslöjar nya fynd än idag.
IJerusalem är till och med en hög med stenar betydelsefull. I början på 2016 hittade arkeologer som jobbade för Israel Antiquities Authority (IAA) stenar som hade lagts i en hög medan de undersökte en del av en rysk bebyggelse i Jerusalems centrum där planerna var att bygga en ny konstskola. Men eftersom detta är Jerusalem var det stenar som berättade en historia om blod och terror, om gudarna och om Gud.
Judeen hade länge varit en ohanterlig del av romarriket och invånarnas misär förvärrades av en rad odugliga guvernörer. I kaoset som omgav de sista åren av kejsare Neros regeringstid och striden som följde efter hans död reste sig judarna och gjorde uppror. De utropade en självständig stat med sin huvudstad i Jerusalem och sitt hjärta på det stora Tempelberget. Men när Vespasianus tog kontroll över imperiet skickade han sin son, den romerske generaen Titus, för att slå ned det judiska upproret. År 70 belägrade Titus Jerusalem. Under hans kommando fanns fyra legioner – 60 000 män i varje – och inne i staden var det cirka en halv miljon judar, varav de flesta var civila familjer. De var fångade i ad som skulle bli en dödsfälla.
Trots att den nya judiska staten hade haft fyra år på sig att förbereda sig inför det romerska anfallet hade den slösat energi och arbetsstyrka på interna stridigheter. Tre krigsherrars gäng kämpade på Jerusalems gator och även i själva templet. Tillbedjan och offrande fortsatte lika mycket ändå när tusentals pilgrimer kom till Jerusalem för att fira judisk påsk i april år 70. Där fångades invånare och pilgrimer när Titus invaderade.
Revoltörerna var säkra på att de kunde stå emot romarna. Själva Jerusalem var omgivet av murar och vakttorn, och i mitten var Tempelberget lika mycket ett citadell som en plats för bön. Den tredje muren, som påbörjades av Herodes Agrippa mellan åren 41 och 44 och som skyddade stadens mer sårbara nordsida, hade äntligen blivit färdig. Det finns ett vittne till vad som skedde i det skrämmande och självrättfärdigande verket av Josefus, en av det judiska upprorets ledare, som efter att ha blivit fångad överlät sig till romarna och blev tolk åt Titus. När Josefus stod där bredvid sin nya herre utanför Jerusalem såg han på staden som höll hans egna föräldrar och många vänner fångna. Den måste ha sett ointaglig ut. ”Många torn, 10,6 meter höga och 10,6 meter breda, vartenda ett överbyggt med höga kammare och stora tankar till regnvatten, bevakade hela kretsen av murar – 90 i den första muren, 14 i den andra och 60 i den tredje.”
Det var den tredje muren som Titus attackerade först. Och det var ruinerna efter det angreppet som de israeliska arkeologerna hittade i den ryska bebyggelsen, utspridda framför den utgrävda murkanten. Rina Avner, utgrävningsledare för The Israel Antiquities Authority, beskriver hur de fann ”... en del av en enorm mur som är mer än 1,9 meter bred och har över 70 balliststenar rakt framför muren. Håret reser sig i nacken på mig för att känslan av den här striden är så verklig.” Hon fortsätter med att förklara hur de romerska legionerna använde sina belägringsvapen mot de judiska försvararna: ”Bombardemanget var inrättat för att attackera vakterna på muren och täcka romerska styrkor så att de kunde närma sig med murbräckor och därmed bryta sig igenom stadens försvar.” Romarna bröt inte igenom försvaret. Judarna fortsatte att kämpa. Titus stormade den andra muren och han var tvungen att återerövra allt på nytt då judarna gick till motangrepp. Han omringade staden och byggde en mur för att stänga in invånarna. Sen slog han sig till ro för att låta svälten göra jobbet. Enligt Josefus gick folk ”... som skuggor, uppsvällda av hunger och föll ner döda … en djup tystnad och en slags dödlig natt grep tag om staden”. Romarna korsfäste alla som försökte rymma. Det förekom att de dödade 500 människor om dagen. Olivberget var täckt av kors.
Till slut, i slutet av juli, beordrade Titus sina legioner att utföra ett sista angrepp på templet. Försvararna kämpade för varje sten, men de övermannades och elden spred sig i kölvattnet av galenskapen. Tempelberget, sätet för Guds närvaro på jorden, brann.
Detta var inte första gången Tempelberget och Jerusalem – staden som skapade det – brann. Templet som de romerska legionerna brände och därefter jämnade med marken var känt som Andra templet, men i verkligheten var templet byggt och återuppfört många fler gånger än så. Platsen för Guds närvaro på jorden var en plats att kämpa för och kämpa om.
Den första bosättningen där Jerusalem ligger anlades omkring 5000 f.kr. Men frågan är: Varför skulle någon över huvud taget bosätta sig här? Platsen ligger långt ifrån handelsrutter, omgiven av bergen i Judeen där det är kallt på vintern och för varmt på sommaren, och med bara en enda källa som kan göra platsen beboelig. De första människorna som levde där, kananéerna, grävde en kanal genom klippan från källan till sin bosättning så att den lättare stod emot en belägring. Även i sin tidigaste inkarnation finns det antydningar om att Jerusalem var en helig plats: Abraham, ”folkets fader”, mottogs av Melkisedek, prästkonungen av Salem, då han kom till landet som lovats honom. Men det var med Davids erövring av staden som Jerusalem blev platsen
som så mycket av historien skulle handla om. Eftersom Davids liv (cirka 1040–970 f.kr.) sammanföll med en tre sekel lång period av kaos i Mellanöstern – en period som därmed är mycket knapphändigt nedtecknad – har historiker dragit slutsatsen att han var en gestalt byggd på myter, liknande den om trojanska kriget, som det inte finns några arkeologiska belägg för. Men 1993 fann arkeologer en inskription från 800-talet f.kr. som kallade Judas konungar för ”Davids hus”.
Nyligen har arkeologen Eilat Mazar hittat det hon tror är ruinerna efter Davids palats i Davids stad i Jerusalem. Förutom den stora stenstrukturen som arkeologerna grävde fram fann de också en bulla (ett sigill) gjord av lera med skrift på. Mazar tog med sig bullan hem för att fundera över inskriptionen. ”Sent på kvällen efter det att barnen hade somnat och huset var stilla började jag studera den. Sakta tyder jag namnet på första raden, Jukal. Jag tog fram en bibelencyklopedi. Där var han, livs levande – i profeten Jeremias bok: ’Kung Sidkia sände Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: ”Be för oss till Herren, vår Gud!’ (Jeremia 37:3).”
I Jerusalem kan stenar prata. Men inte bara stenar ... Papyrusfragment berättar också historier och de är värdefulla. Det finns brottslingar som specialiserar sig på att stjäla föremål från forntiden och sälja dem på den internationella svarta börsen för miljarder. Men 2012, som del i en vilseledande operation, haffade IAA tjuvar som försökte att sälja en bit papyrus till en handlare. Radiometrisk datering visade att papyrusen var från 600-talet f.kr. – den hade kunnat överleva så länge tack vare det torra klimatet i grottan i Judeenöknen där den hittades. Denna papyrusbit, flera århundraden äldre än Dödahavsrullarna, skulle ha varit intressant oavsett vad som stod på den, men fyndet gav rubriker på grund av det som stod där: ”Från kungens hembiträde, från Naharat, krus med vin, till Jerusalem.” Detta är första gången Jerusalem nämns i en hebreisk källa utanför Bibeln. Enligt doktor Eitan Klein, vice direktör för IAA:S avdelning för förhindrandet av fornminnesplundringar ”... representerar dokumentet ett extremt sällsynt bevis på att det existerade en organiserad administration i kungadömet Judeen. Det understryker hur central Jerusalem var som ekonomisk huvudstad under andra halvan av 600-talet f.kr.”. (När det gäller tjuvarna blev 14 personer dömda till 18 års fängelse.)
Dessa fynd indikerar hur närvarande forntiden är i Jerusalem i dag. Men i en stad som har varit – och fortfarande är – omtvistad, vilar forntiden tungt på nutiden mer än någon annanstans. Varje nytt arkeologiskt fynd i Jerusalem är faktiskt så fyllt av konsekvenser att vissa regeringar föredrar att avsluta de arkeologiska undersökningarna helt och hållet. En Unesco-resolution från oktober 2016 beklagade djupt ”... ockupationsmakten Israels misstag att upphöra med de pågående utgrävningarna och arbetena i östra Jerusalem, särskilt i och runt Gamla staden är fatalt”. Det illustrerar att historien i Jerusalem lever på ett sätt som inte har sitt motstycke någon annanstans och eftersom den är levande är den också farlig.
”Tempelberget, sätet för Guds närvaro på jorden, brann.”