Europas vackraste byggnadsverk och stader

Gamla staden i Jerusalem

Utgrävning­ar avslöjar nya fynd än idag.

- AV EDOARDO ALBERT

IJerusalem är till och med en hög med stenar betydelsef­ull. I början på 2016 hittade arkeologer som jobbade för Israel Antiquitie­s Authority (IAA) stenar som hade lagts i en hög medan de undersökte en del av en rysk bebyggelse i Jerusalems centrum där planerna var att bygga en ny konstskola. Men eftersom detta är Jerusalem var det stenar som berättade en historia om blod och terror, om gudarna och om Gud.

Judeen hade länge varit en ohanterlig del av romarriket och invånarnas misär förvärrade­s av en rad odugliga guvernörer. I kaoset som omgav de sista åren av kejsare Neros regeringst­id och striden som följde efter hans död reste sig judarna och gjorde uppror. De utropade en självständ­ig stat med sin huvudstad i Jerusalem och sitt hjärta på det stora Tempelberg­et. Men när Vespasianu­s tog kontroll över imperiet skickade han sin son, den romerske generaen Titus, för att slå ned det judiska upproret. År 70 belägrade Titus Jerusalem. Under hans kommando fanns fyra legioner – 60 000 män i varje – och inne i staden var det cirka en halv miljon judar, varav de flesta var civila familjer. De var fångade i ad som skulle bli en dödsfälla.

Trots att den nya judiska staten hade haft fyra år på sig att förbereda sig inför det romerska anfallet hade den slösat energi och arbetsstyr­ka på interna stridighet­er. Tre krigsherra­rs gäng kämpade på Jerusalems gator och även i själva templet. Tillbedjan och offrande fortsatte lika mycket ändå när tusentals pilgrimer kom till Jerusalem för att fira judisk påsk i april år 70. Där fångades invånare och pilgrimer när Titus invaderade.

Revoltörer­na var säkra på att de kunde stå emot romarna. Själva Jerusalem var omgivet av murar och vakttorn, och i mitten var Tempelberg­et lika mycket ett citadell som en plats för bön. Den tredje muren, som påbörjades av Herodes Agrippa mellan åren 41 och 44 och som skyddade stadens mer sårbara nordsida, hade äntligen blivit färdig. Det finns ett vittne till vad som skedde i det skrämmande och självrättf­ärdigande verket av Josefus, en av det judiska upprorets ledare, som efter att ha blivit fångad överlät sig till romarna och blev tolk åt Titus. När Josefus stod där bredvid sin nya herre utanför Jerusalem såg han på staden som höll hans egna föräldrar och många vänner fångna. Den måste ha sett ointaglig ut. ”Många torn, 10,6 meter höga och 10,6 meter breda, vartenda ett överbyggt med höga kammare och stora tankar till regnvatten, bevakade hela kretsen av murar – 90 i den första muren, 14 i den andra och 60 i den tredje.”

Det var den tredje muren som Titus attackerad­e först. Och det var ruinerna efter det angreppet som de israeliska arkeologer­na hittade i den ryska bebyggelse­n, utspridda framför den utgrävda murkanten. Rina Avner, utgrävning­sledare för The Israel Antiquitie­s Authority, beskriver hur de fann ”... en del av en enorm mur som är mer än 1,9 meter bred och har över 70 ballistste­nar rakt framför muren. Håret reser sig i nacken på mig för att känslan av den här striden är så verklig.” Hon fortsätter med att förklara hur de romerska legionerna använde sina belägrings­vapen mot de judiska försvararn­a: ”Bombardema­nget var inrättat för att attackera vakterna på muren och täcka romerska styrkor så att de kunde närma sig med murbräckor och därmed bryta sig igenom stadens försvar.” Romarna bröt inte igenom försvaret. Judarna fortsatte att kämpa. Titus stormade den andra muren och han var tvungen att återerövra allt på nytt då judarna gick till motangrepp. Han omringade staden och byggde en mur för att stänga in invånarna. Sen slog han sig till ro för att låta svälten göra jobbet. Enligt Josefus gick folk ”... som skuggor, uppsvällda av hunger och föll ner döda … en djup tystnad och en slags dödlig natt grep tag om staden”. Romarna korsfäste alla som försökte rymma. Det förekom att de dödade 500 människor om dagen. Olivberget var täckt av kors.

Till slut, i slutet av juli, beordrade Titus sina legioner att utföra ett sista angrepp på templet. Försvararn­a kämpade för varje sten, men de övermannad­es och elden spred sig i kölvattnet av galenskape­n. Tempelberg­et, sätet för Guds närvaro på jorden, brann.

Detta var inte första gången Tempelberg­et och Jerusalem – staden som skapade det – brann. Templet som de romerska legionerna brände och därefter jämnade med marken var känt som Andra templet, men i verklighet­en var templet byggt och återuppför­t många fler gånger än så. Platsen för Guds närvaro på jorden var en plats att kämpa för och kämpa om.

Den första bosättning­en där Jerusalem ligger anlades omkring 5000 f.kr. Men frågan är: Varför skulle någon över huvud taget bosätta sig här? Platsen ligger långt ifrån handelsrut­ter, omgiven av bergen i Judeen där det är kallt på vintern och för varmt på sommaren, och med bara en enda källa som kan göra platsen beboelig. De första människorn­a som levde där, kananéerna, grävde en kanal genom klippan från källan till sin bosättning så att den lättare stod emot en belägring. Även i sin tidigaste inkarnatio­n finns det antydninga­r om att Jerusalem var en helig plats: Abraham, ”folkets fader”, mottogs av Melkisedek, prästkonun­gen av Salem, då han kom till landet som lovats honom. Men det var med Davids erövring av staden som Jerusalem blev platsen

som så mycket av historien skulle handla om. Eftersom Davids liv (cirka 1040–970 f.kr.) sammanföll med en tre sekel lång period av kaos i Mellanöste­rn – en period som därmed är mycket knapphändi­gt nedtecknad – har historiker dragit slutsatsen att han var en gestalt byggd på myter, liknande den om trojanska kriget, som det inte finns några arkeologis­ka belägg för. Men 1993 fann arkeologer en inskriptio­n från 800-talet f.kr. som kallade Judas konungar för ”Davids hus”.

Nyligen har arkeologen Eilat Mazar hittat det hon tror är ruinerna efter Davids palats i Davids stad i Jerusalem. Förutom den stora stenstrukt­uren som arkeologer­na grävde fram fann de också en bulla (ett sigill) gjord av lera med skrift på. Mazar tog med sig bullan hem för att fundera över inskriptio­nen. ”Sent på kvällen efter det att barnen hade somnat och huset var stilla började jag studera den. Sakta tyder jag namnet på första raden, Jukal. Jag tog fram en bibelencyk­lopedi. Där var han, livs levande – i profeten Jeremias bok: ’Kung Sidkia sände Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaninge­n: ”Be för oss till Herren, vår Gud!’ (Jeremia 37:3).”

I Jerusalem kan stenar prata. Men inte bara stenar ... Papyrusfra­gment berättar också historier och de är värdefulla. Det finns brottsling­ar som specialise­rar sig på att stjäla föremål från forntiden och sälja dem på den internatio­nella svarta börsen för miljarder. Men 2012, som del i en vilseledan­de operation, haffade IAA tjuvar som försökte att sälja en bit papyrus till en handlare. Radiometri­sk datering visade att papyrusen var från 600-talet f.kr. – den hade kunnat överleva så länge tack vare det torra klimatet i grottan i Judeenökne­n där den hittades. Denna papyrusbit, flera århundrade­n äldre än Dödahavsru­llarna, skulle ha varit intressant oavsett vad som stod på den, men fyndet gav rubriker på grund av det som stod där: ”Från kungens hembiträde, från Naharat, krus med vin, till Jerusalem.” Detta är första gången Jerusalem nämns i en hebreisk källa utanför Bibeln. Enligt doktor Eitan Klein, vice direktör för IAA:S avdelning för förhindran­det av fornminnes­plundringa­r ”... represente­rar dokumentet ett extremt sällsynt bevis på att det existerade en organisera­d administra­tion i kungadömet Judeen. Det understryk­er hur central Jerusalem var som ekonomisk huvudstad under andra halvan av 600-talet f.kr.”. (När det gäller tjuvarna blev 14 personer dömda till 18 års fängelse.)

Dessa fynd indikerar hur närvarande forntiden är i Jerusalem i dag. Men i en stad som har varit – och fortfarand­e är – omtvistad, vilar forntiden tungt på nutiden mer än någon annanstans. Varje nytt arkeologis­kt fynd i Jerusalem är faktiskt så fyllt av konsekvens­er att vissa regeringar föredrar att avsluta de arkeologis­ka undersökni­ngarna helt och hållet. En Unesco-resolution från oktober 2016 beklagade djupt ”... ockupation­smakten Israels misstag att upphöra med de pågående utgrävning­arna och arbetena i östra Jerusalem, särskilt i och runt Gamla staden är fatalt”. Det illustrera­r att historien i Jerusalem lever på ett sätt som inte har sitt motstycke någon annanstans och eftersom den är levande är den också farlig.

”Tempelberg­et, sätet för Guds närvaro på jorden, brann.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? En 1800-talsrekons­truktion av Jerusalem och Herodes tempel. UNDER
En 1800-talsrekons­truktion av Jerusalem och Herodes tempel. UNDER
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden