EN NY TID FÖR FERRARI

LECLERC SIKTAR PÅ ATT BLI STALLETS NÄSTA MÄSTARE: ”JAG HAR ALLTID HOPPATS PÅ ATT FÅ KÖRA DEN RÖDA BILEN EN DAG”

BARCELONA. För tre år sedan var Charles Leclerc nykomling i GP3. I år rattar han en Ferrari – med målsättningen att vinna VM. Resan mot toppen har gått snabbt för 21-åringen, men varit fylld av både tuffa utmaningar och sorg.

När Charles Leclerc för ett år sedan debuterade i F1 hade han gått igenom de två supportserierna till formel 1 som mästare under sina första säsonger. Som 19-åring vann hann GP3 2017, som 20-åring vann han formel 2 och innan han ens fyllt 21 år hade han slagit sin teamkollega Marcus Ericsson hos Alfa Romeo Sauber och skrivit på ett flerårigt kontrakt med Ferrari.

– Det är enormt spännande att få starta det här äventyret. Det är en dröm som blir sann. Jag har alltid hoppats på att få köra den röda bilen en dag, säger han.

Karriären startade redan som fyraåring. Han låtsades att vara sjuk för att slippa gå till förskolan och istället få följa med sin pappa och köra go-kart. Det fick han. De körde till den bana som tillhörde den numera omkomne F1-föraren Jules Bianchis far.

– De band fast den ena änden av ett rep i min go-kart och den andra i den som Jules pappa körde. De ville vara säkra på att jag skulle klara av att svänga och bromsa. Efter ett varv eller två tog de bort repet och jag körde vidare, berättar Charles Leclerc för Sportbladet.

– Jag körde hela dagen, till dess att det inte fanns något bränsle kvar. Vid det tillfället blev jag förälskad i racingen och det var väldigt tydligt att det var det jag ville göra med mitt liv.

Fransk mästare

Han hade talang för sporten, blev snabbt fransk mästare i karting och hela tiden fanns hans far och den åtta år äldre Jules Bianchi vid hans sida. Fransmannen som redan inlett sin klättring mot toppen hjälpte den yngre monegasken när han fick möjlighet.

– Jules har varit väldigt viktig, inte bara för min karriär. Han var en nära vän till vår familj. Varje gång jag fick något problem kunde jag ringa till honom, han hjälpte mig att lösa det som jag inte klarade av själv. Det var också Jules Biachi som introducerade Charles Leclerc för sin manager, Nicholas Todt, son till Jean Todt som tidigare var teamchef för Ferrari och numera är president i det internationella bilsportförbundet. Det samarbetet hade tagit Bianchi till Ferraris förarakademi, vidare till F1-teamet Marussia och han sågs som en framtida förare i Ferraris F1-team. Tanken var att Leclerc skulle gå samma väg och att de två vännerna en dag skulle köra Formel 1 tillsammans. Men ödet ville annorlunda. I regnet under Japans GP 2014 tappade Jules Bianchi kontrollen över sin bil, kolliderade med en hjullastare som skulle plocka bort en annan bil från banan och han ådrog sig svåra huvudskador.

”DE BAND FAST DEN ENA ÄNDEN AV ETT REP I MIN GO-KART OCH DEN ANDRA I DEN SOM BIANCHIS PAPPA KÖRDE”

Efter den olyckan återfick han aldrig medvetandet och hans död sommaren 2015 var ett hårt slag för F1 och för Charles Leclerc personligen.

– Det var en enorm chock, hela året var tufft. I nio månader väntade vi i ovisshet på vad som skulle ske. Vi visste att det skulle vara väldigt svårt för honom att komma tillbaka till ett normalt liv, men så länge han levde fanns naturligtvis hoppet. Det var väldigt tungt när han lämnade oss, säger Charles Leclerc som 2017 även förlorade sin pappa.

– Jag kan inte ändra på det som har hänt, men även om det har varit hemskt jobbigt har jag aldrig funderat på att sluta.

Inte nervös för premiären

Nu är Charles Leclerc redo att ta nästa steg i sin karriär. Under sin andra säsong i formel 1 kör han för Ferrari, intill den fyrfaldige världsmästaren Sebastian Vettel. – Vi jobbar ihop, men när vi är på banan vill jag slå honom och han slå mig, förklarar Charles Leclerc och skrattar lite innan han fortsätter. – Det är inte så att jag går till honom frågar efter råd direkt. Självklart kan jag lära mig mycket av honom bara genom att titta på data och se hur han arbetar med teamet.

Men nervös det är han inte, inte inför premiären och inte heller för pressen som kommer att växa på hans axlar. – Jag älskar den röda färgen på bilen, men när jag kliver i stänger jag av alla känslor och koncentrerar mig på jobbet, säger 21-årige Charles Leclerc.

– Det viktiga är hur bilen känns, inte hur jag känner mig.

VETTEL OCH JAG, VI JOBBAR IHOP, MEN NÄR VI ÄR PÅ BANANVILL JAG SLÅ HONOM OCH HAN SLÅ MIG