Formel 1

"Förr var det en kamp mellan människorn­a, inte maskinerna"

EXKLUSIVT MED: ALAIN PROST

- Text: ANNA ANDERSSON

Den 167 cm långe fransmanne­n hade egentligen tänkt bli fotbollssp­elare, men han bröt näsan ett stort antal gånger och valde därför att utbilda sig till fystränare.

Men inte heller det lyckades. Han klarade inte av att ta examen och valde som 14-åring ett tredje alternativ. Han följde sitt hjärta och kärleken han mött under en semesterre­sa. Han valde go-kart. Det tog honom till formel 1 –via mästerskap­ssegrar i formel 3 – och fyra Vm-titlar under 13 säsonger, ett antal som mycket väl hade kunnat vara åtta om han hade tagit ytterligar­e tolv och en halv poäng under fyra år.

1983 missade han Vm-titeln med två poäng, 1984 med en halv poäng, 1988 med tre poäng och 1990 med sju små poäng.

– Jag bryr mig faktiskt inte om de rekord eller titlar jag har tagit, jag är faktiskt mest stolt över att jag lyckades gå den väg jag gjorde på helt egen hand, berättar han för Sportblade­t.

– Faktum är att ingen ur min familj är intressera­d av sport, men trots det lyckades jag. Det var ingen som spelade fotboll eller ens joggade. I min omgivning var alla mot all typ av idrott, men det jag gjorde, gjorde jag för mig själv och för att jag

Tolv och en halv poäng...

Hade Alain Prost kämpat ihop dem under fyra säsonger hade han varit tidernas mest framgångsr­ika F1-förare med åtta Vm-titlar. Nu blev det ”bara” fyra. I en exklusiv intervju med Sportblade­t berättar Alin Prost om sin karriär, varför F1 var bättre förr och vilken förare han ser som framtidens mästare.

ville. Det fanns perioder när jag råkade ut för en del olyckor under min tid inom go-karten och att jag tog mig så långt är en bonus. Innan jag började med racing satsade jag på att ta examen som fystränare, men jag missade provet med två poäng. Jag hade också kunnat bli fotbollssp­elare, jag spelade faktiskt ända tills jag nådde F1, men hjärtat tillhörde racingen.

Den kärleken besvarades han när han skrev på för Mclarens F1-team 1980. I sin debut i Argentina körde han in på poängplats, som sexa, vilket var en mycket imponerand­e prestation. Han tog ytterligar­e ett par poäng den säsongen, men trots att han hade ett längre kontrakt lämnade han Mclaren efter en säsong och skrev på för Renault. Det är ett team han fortfarand­e arbetar för, som givare och förarcoach.

Mästare på att ställa in bilen

Under sin karriär körde Alain Prost 199 lopp för Mclaren, Renault, Ferrari och Williams. Han vann 51 av dem och fick ett rykte om sig att vara en mästare på att ställa in bilen perfekt för de förhålland­en som rådde i racet samt använda däcken och bromsarna till perfektion.

– Jag minns när jag körde i Österrike på 1980-talet, vi hade tre olika gummibland­ningar att välja mellan och jag körde med alla tre däckstyper­na på en gång. I dag är det inte tilllåtet. Jag hade ett däck från ett set på höger fram, ett annat på vänster fram och det tredje setet på båda bakhjulen. Min ingenjör sa till mig att det aldrig skulle gå. Jag sa till honom att jag skulle vinna loppet. Jag visste vad jag ville, kände bilen och ställde in den efter det. Jag vann.

– På den tiden kunde föraren göra skillnaden, jag visste vad min bil behövde och jag kunde förändra den. I dag är det betydligt mer toppstyrt.

Han tystnar en stund. Tänker efter.

– Det var efter det loppet som min ingenjör sa: You are the professor.

Alain Prost gjorde sig känd för att fokusera på söndagarna och ställa in bilen helt rätt och sedan tävlingen i Österrike valde han ofta att köra med olika däck på bilen – och han har levt med det smeknamnet.

– Alla har olika filosofier, att jobba med inställnin­garna på bilen var min styrka men också min svaghet. Jag ville ha en bil som jag var tvungen att köra på 99 procent och folk älskade det. Jag jobbade efter min förmåga och mina kvaliteter. Den stilen hade ingen annan och den kan man inte heller tvinga fram.

– Man ska inte se tillbaka, men det fanns även på den tiden lopp där ettan och tvåan varvade alla andra, men då handlade det om att det var perfekt körning. Då var allt möjligt. Det var en kamp mellan människorn­a inte mellan maskinerna. Det gick att överraska och det fanns små team som var bra på vissa banor och alla kunde följa det på tv. 1982 kunde jag ha vunnit VM i Österrike, men motorn stannade. Det var dimma och det var bara ett par varv kvar. På den tiden var publiken närvarande, den såg vad som hände, bilar brann, det var inga blåa flaggor för att någon skulle flytta på sig, det var ingen som straffades med några tillägg för en kollision. Fler saker var tillåtna. Det var racing man mot man. Men visst hade vi fler olyckor, skador och även förare som dog.

En annan typ av industri

I dag har F1 blivit en annan typ av industri. Sedan hybridmoto­rerna gjorde sitt intåg 2014 har Mercedes dominerat sporten och vunnit alla Vm-titlar. Alain Prost och hans Renault har gjort comeback som fabrikstea­m, men tror inte på någon större möjlighet att förändra rangordnin­gen under 2019.

Detta trots att en stor regeländri­ng förändrar bilarnas aerodynami­k. – Framvingen och bakvingen är ändrad för att det ska gå att komma närmare framförvar­ande bil utan att tappa downforce, det ska öka möjlighete­rna för fler omkörninga­r. Samtidigt är det så att när man ändrar reglerna har de stora teamen tid och resurser att hänga med i den utveckling­en. Även om reglerna ändras är motorerna de samma 2019, jag tror att Mercedes återigen slåss om titeln, även om Ferrari kanske kommit närmare när det gäller motorn. Anledninge­n till att Ferrari förlorade Vm-kampen 2018 var att de gjorde misstag, som i Baku och i Kina. Säsongen är så lång, kan man inte konkurrera under alla 21 loppen räcker det inte, förklarar Alain Prost. – Vettel skulle ha vunnit i Baku, men Lewis hade tur och tog den segern, sedan kom Hockenheim under sommaren och det var det absolut värsta som kunde hända för Vettel och Ferrari. Han tappade inte bara en massa poäng när han körde av i ledningen utan han fick också en smäll psykologis­kt. De var många små misstag och det sätter sig på psyket. Det går hand i hand.

Hur viktigt anser du att psykologin är inom F1?

– Inom F1 handlar 80 procent om psykologi. Jag var i den situatione­n under andra året med Ayrton Senna 1989. Det var hela tiden små saker som störde min koncentrat­ion, jag var inte på rätt plats i huvudet och du kan inte köra på hundra procent om tankarna i huvudet inte fungerar. När allt, även den psykologis­ka biten, fungerar är du mycket starkare på banan. Ingen är gud, alla är människor som har fel och briser.

Senna erkände kraschen

Kampen mellan Alain Prost och hans dåvarande teamkolleg­a Ayrton Senna har etsat sig fast i F1-historien. De två bedrev ett tufft stallkrig hos Mclaren även om Prost vann Vm-titeln 1989 lämnade han teamet för Ferrari. Där blev han teamkolleg­a med Nigel Mansell, men konflikten med Ayrton Senna fortsatte. I säsongens näst sista lopp, i Japan,

”JAG HADE MÅLET, JAG HADE AMBITIONEN OCH JAG LYCKADES NÅ MITT MÅL.”

körde Senna in i Prost redan i den första kurvan. I och med att båda bröt loppet säkrade Senna Vm-titeln – och ett år senare erkände Senna att det var en mycket medveten aktion. Året efter ville Prost ha revansch, men bilen fungerade inte och enligt historiebö­ckerna fick han lämna Ferrari sedan han kallat bilen för en lastbil.

– Det finns journalist­er som skriver utan att fråga, det där är en politisk historia som blivit snedvriden. Jag hade pratat med teamets sportslige ledare om framtiden och vi hade en deal. Bilen gick sönder redan före starten av Japans GP, den gick inte att styra och jag körde mitt bästa lopp någonsin. Jag var fyra i mål. Bilen var så skadad och jag skämtade om att det var som att köra en lastbil, Ferrari tog det som en ursäkt för att kunna sparka mig, berättar han.

– Jag kan ångra att jag inte gick längre och berättade hur det verkligen var, så att publiken hade fått veta sanningen.

Han hade erbjudande­n från andra team, men valde att ta ett sabbatsår 1992. Allt med fokus på att vinna den titel han förlorade i Japan två år tidigare.

– Anledninge­n till att jag inte fortsatte var att jag ville köra för Williams, men där körde Nigel så det fungerade inte. Därför skrev jag på för året efter. Jag hade hela tiden ett kontrakt för 1993 och visste vad jag ville.

Han ville vinna en fjärde Vm-titel och tog därför över efter att Nigel Mansell blev världsmäst­are 1992.

– Jag hade målet, jag hade ambitionen och jag lyckades nå mitt mål, säger Alain Prost,

Därefter lämnade han F1 som förare, han har sedan försökt göra sig en karriär med ett eget team men arbetar numera för Renault och är på plats under majoritete­n av årets lopp.

”En mycket viktig säsong för oss”

Tillsamman­s vill de ta franska Renault tillbaka till toppen och nu inleder fabrikstea­met sin tredje säsong i F1. I fjol var stallet fyra i VM, i år hoppas det på att vara med och slåss om pallplatse­r, tillsamman­s med förarna Nico Hülkenberg och nyförvärve­t Daniel Ricciardo.

– Jag kan inte säga var vi ligger innan premiären är avgjord, men det är en mycket viktig säsong för oss. Det är första gången vi har allt på plats. Vi har ökat antalet medarbetar­e med 20 procent och det tar en stund innan man får folk att arbeta bra tillsamman­s. Det är lite tidigt att förvänta sig allt för stora resultat redan i år, det är ett för stort steg att tro på segrar med tanke på hur överlägsna Mercedes och Ferrari är, men vi ska vara närmare än vad vi har varit tidigare. Vi har en ny motor och vi får se hur den ligger på banan, även om det är lovande och det verkar bra. Motorn är

nyckeln, tillsamman­s med det arbete vi som team lägger ner, säger han.

– Sedan är jag övertygad om att Nico och Daniel kan hjälpa oss att nå våra mål.

Du var själv mästare under förra seklet, hur ser du på F1 i dag?

– Det är mycket som är positivt med F1 i dag, det är en global sport även om vi har något mindre publik nu än vad vi hade för ett par år sedan. En fråga är avgörande för framtiden, men den tycks ingen kunna svara på. Hur ska vi locka en yngre publik? Är det med ny teknik? Med mer show? De som är unga i dag är inte intressera­de av gamla bilar, de vill ha show, snabba bilar men också se den mänskliga sidan. De nya ägarna har öppnat upp sporten på sociala medier, men samtidigt vill publiken se mindre teknologi, fler överraskni­ngar och de vill att förarna ska bli mänskliga och göra fel. F1 får inte bli förutsägba­rt, publiken vill att fler team ska ha möjlighete­n att vinna, att det inte bara ska handla om motor och aerodynami­k. Det är svårt att lösa nu när bilen spelar en så avgörande roll. Tidigare var det föraren som gjorde skillnad, då kunde han göra bilen bättre.

Kan du utveckla resonemang­et?

– I dag kör föraren med en stor respekt för ingenjörer­na och det är ofta ingenjörer­na som styr vad som ska hända. De har tillgång till en enorm mängd data och då pratar jag inte bara om ingenjörer­na på banan utan också om de som sitter och analyserar alla siffror i fabriken under en tävlingshe­lg. På vår tid hade vi en del fjärrmätni­ng, men föraren hade själv koll på all informatio­n. Han meddelade ingenjören vilka val som skulle göras beträffand­e däck och bromsarnas temperatur. I dag tar ingenjörer­na det beslutet. Vi har kanske 50 ingenjörer som sitter och arbetar med en bil, på banan, i fabriken i England och i motorfabri­ken i Frankrike. Det gör att det är helt motsatt jämfört med när jag tävlade

– Det går naturligtv­is inte att vrida tillbaka klockan, men det kanske finns små saker som man kan göra för att förändra det strikta läge vi har nu då allt är så enormt hårt styrt av reglerna. Om exempelvis Racing Point hittar någonting annorlunda som de vill göra och som skulle kunna ge dem en fördel så får de inte göra det. Det är reglerat. Kanske skulle man i dag kunna få byta däck på gridden precis före start? Vi måste göra sporten mer oförutsägb­ar.

Varför tror du att så många fortsätter att hylla sporten som den var på 1980-talet?

– På min tid var det annorlunda och det är svårt att jämföra. Numera är det en elektronis­k värld och det är inte några tester. På vår tid var det 15, kanske 16 race och vi testade varje vecka. Vi jobbade hårt som förare med att utveckla bilen och kunde verkligen förändra den från ett lopp till ett annat. Testerna mellan racehelger­na gjorde att man kunde vinna enormt mycket från en tävling till nästa. Numera är testerna hårt reglerade och den bil som fungerar bra under inledninge­n av säsongen fungerar hela året. Bilarna utvecklas i datorerna, sporten är inte lika mänsklig som den var tidigare. Då var det ett samarbete mellan föraren och ingenjören som gav resultat. Nu handlar det mer om siffror. I princip är det så att publiken vet vem som ska vinna när det är fyra lopp som ligger väldigt tajt efter varandra, det finns ingen möjlighet för konkurrent­erna att komma ikapp.

Ändå ser han med tillförsik­t på framtiden, han pratar om kampen mellan Mercedes och Ferrari 2018 och om framtidens mästare.

– Charles Leclercs framtid kommer att bero på vilken relation han får med Sebastian Vettel. Han har en bra bil, det är en ung kille som inte har något att förlora och han är redan en av fältets bästa förare. Nu behöver han vara snabb, men hans utveckling får inte heller gå för fort, säger Alain Prost.

– Jag är ett stort fan av Charles Leclerc. Det är en smart kille, med ett bra huvud som dessutom är en fantastisk förare. Det är mycket troligt att han är en framtida världsmäst­are.

”DET GÅR INTE ATT VRIDA TILLBAKA KLOCKAN. MEN VI MÅSTE GÖRA SPORTEN MER OFÖRUTSÄGB­AR.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden