Så på­ver­kas du av Lut­her

Ef­ter re­for­ma­tio­nen ut­veck­la­des kyr­kan i Sverige till en af­fär mel­lan en di­stan­se­rad Gud och den ENSAMMA MÄNNISK AN. Här skri­ver histo­ri­kern Lars Trä­gårdh om hur det blev bör­jan till en helt ny typ av sam­häl­le.

Forskning & Framsteg - - Innehall - Av LARS TRÄ­GÅRDH Il­lust­ra­tio­ner BJÖRN ÖBERG

År 2000 in­träf­fa­de den störs­ta för­änd­ring­en nå­gon­sin i för­hål­lan­det mel­lan stat och ci­vil­sam­häl­le i Sve­ri­ges histo­ria. Ef­ter näs­tan 500 år av stats­kyr­ka för­vand­la­des Svens­ka kyr­kan for­mellt till en ci­vil­sam­häl­les­or­ga­ni­sa­tion, ett sam­fund bland and­ra.

Än­då är det in­te rik­tigt så en­kelt, va­re sig i prak­ti­ken el­ler i lag­stift­ning­en. Till ex­em­pel om­be­sör­jer Skat­te­ver­ket än­nu in­driv­ning­en av kyr­kans av­gif­ter. Än­nu vik­ti­ga­re är kans­ke att för många med­bor­ga­re för­blir Svens­ka kyr­kan just ”svensk”. Den är en vik­tig del av vår kul­tur och av vårt ge­men­sam­ma sam­hälls­byg­ge.

Kopp­ling­en mel­lan Svens­ka kyr­kan, Lut­her och den svens­ka na­tio­nal­sta­ten är bå­de djup och kom­plex. Det ver­kar till ex­em­pel va­ra från just Lut­her som de svens­ka mo­ra­lis­ka vär­de­ring­ar som sät­ter bå­de in­di­vi­den och sam­häl­let i cent­rum kom­mer. ”Ut­an Lut­her stan­nar Sverige”, skrev te­o­lo­gen Gustaf Wingren (1910–2000). Han me­na­de att det är Lut­her som vi i de skan­di­na­vis­ka län­der­na har att tac­ka för vår ar­bets­mo­ral. Det var ge­nom Lut­her som vi lär­de oss att ”lä­sa i bok” och ”job­ba i världs­li­ga syss­lor”, vil­ket har re­sul­te­rat i ett nor­diskt väl­stånd som är re­spek­te­rat i värl­den.

Men kopp­ling­en mel­lan Lut­her, kyr­ka och stat hand­lar ock­så om hur den svens­ka na­tio­nal­sta­ten ce­men­te­ra­des un­der Gustav Va­sa. Det­ta vi­sas in­te minst av hur Lut­her fi­ra­des i Sverige jäm­fört med in­ter­na­tio­nellt på 1600- och 1700-ta­len. De förs­ta svens­ka re­for­ma­tionsju­bi­le­er­na var näm­li­gen yt­ter­ligt na­tio­nellt sin­na­de.

I den evan­ge­lis­ka värl­den i stort fi­ra­de man min­net av att Lut­her spi­ka­de upp si­na 95 te­ser i Wit­ten­berg i ok­to­ber år 1517. Det­ta har se­dan upp­märk­sam­mats var­je år­hund­ra­de. Men i Sverige val­de man i stäl­let att hyl­la Gustav Va­sas roll. Här fi­ra­des min­net av 1521 fram till 1800-ta­let i en­lig­het med det edikt som ut­fär­da­des av Gustav II Adolf, i vil­ket kopp­ling­en mel­lan re­for­ma­tio­nen och den svens­ka na­tio­nens obe­ro­en­de klart ut­ta­la­des:

”I det­ta ödes­dig­ra lä­ge spor­ra­de Gud vår far­far, hjäl­ten i he­lig åmin­nel­se, Gustav I, Sve­ri­ges ko­nung, som djärvt och lyc­ko­samt grep sig an ver­ket och den 21 ja­nu­a­ri 1521 bör­ja­de be­fria det för­tryck­ta fos­ter­lan­det ge­nom att för­dri­va ty­ran­nen kung Christi­an den II. Gud an­vän­de vår för­ut­nämn­de far­far som ett red­skap att ren­sa bort det pa­pis­tis­ka mörk­ret ur lan­det och upp­ly­sa dem som äls­ka sitt land, så att de fick se evan­ge­li­ets ljus …”

Att Lut­her och Gud skul­le ha en spe­ci­ell re­la­tion till just Sverige var dock in­te helt pro­blem­fritt med tan­ke på att an­språ­ken på Guds do­män, makt och kär­lek of­ta sa­des va­ra uni­ver­sell och in­te spe­ci­fikt Sve­ri­ge­vän­lig. Dess­utom fanns det många, in­te minst bland li­be­ra­ler och so­ci­a­lis­ter, som var skep­tis­ka mot bå­de sta­ten och kyr­kan.

Den ur­sprung­li­ga håll­ning­en in­om ar­be­tar­rö­rel­sen var att av­skaf­fa stats­kyr­kan. Som ett led i den­na strä­van av­skaf­fa­des 1919 det ob­li­ga­to­ris­ka läsan­det av ka­te­ke­sen i folk­sko­lan. Men en mer sub­til me­tod för att oskad­lig­gö­ra kyr­kan gick ut på att in­fo­ga den som ett äm­bets­verk i stats­för­valt­ning­en. Den­na mer kyr­ko­vän­li­ga håll­ning kom un­der 1930-ta­let att vin­na ter­räng, på­he­jad av den so­ci­al­de­mo­kra­tis­ke po­li­ti­kern och präs­ten Ha­rald Hal­lén, vars mål var att ska­pa en folk­lig, de­mo­kra­tisk och själv­stän­dig ”lek­manna­kyr­ka”, en folk­kyr­ka som ett kom­ple­ment till den folk­hems­ka sta­ten.

Den­na vi­sion av den lut­hers­ka kyr­kan i en ny, de­mo­kra­tisk och folk­lig skep­nad mås­te för­stås i re­la­tion till en an­nan folk­lig rö­rel­se: fri­kyr­kor­na. Fri­kyr­kor­na var den ur­sprung­li­ga, mo­der­na folk­rö­rel­sen i Sverige, en fri­hets­rö­rel­se som rik­ta­de sig mot så­väl den världs­li­ga som and­li­ga ord­ning­en, in­klu­si­ve den lut­hers­ka stats­kyr­kan i dess för­de­mo­kra­tis­ka form.

Ett ex­em­pel på den folk­li­ga och de­mo­kra­tis­ka ut­ma­ning som fri­kyr­kor­na ut­gjor­de är vad som på 1800-ta­let kal­la­des för läsan­det. De fles­ta forskare är över­ens om att Lut­hers syn på att lä­sa bi­beln på folk­språk har va­rit av­gö­ran­de. Många histo­ri­ker har pe­kat på be­ty­del­sen av att den vux­na svens­ka be­folk­ning­en, trots att lan­det var så fat­tigt, i bör­jan av 1800-ta­let till störs­ta de­len var läs­kun­nigt. De po­li­tis­ka och eko­no­mis­ka kon­se­kven­ser­na av det­ta var nog ing­et Lut­her ha­de kal­ky­le­rat med, men det gör dem in­te mind­re vik­ti­ga.

In­om ra­men för stats­kyr­kan hand­la­de läsan­det dock främst om att plug­ga ka­te­ke­sen ut­an­till. Det var mer en frå­ga om folk­upp­fost­ran än folk­fri­het. Fri­kyr­kor­na ställ­de den lut­hers­ka or­to­dox­in på hu­vu­det. Läsan­det skul­le va­ra kri­tiskt och ak­tivt,

man skul­le tol­ka och kom­men­te­ra och in­te ba­ra lä­ra sig ut­an­till. ”Må­let var in­te att lä­ra sig Lut­her el­ler Ro­se­ni­us, må­let var att bli en Lut­her”, som idéhisto­ri­kern Ronny Am­björns­son har på­pe­kat. Den­na syn på ak­tivt läsan­de in­om folk­väc­kel­sen kom ock­så att på­ver­ka den fram­väx­an­de ar­be­tar­rö­rel­sen där det ega­li­tä­ra bild­nings­ide­a­let blev starkt.

Sam­ti­digt kom bå­de fri­kyr­kor och and­ra folk­rö­rel­ser att stäl­la sto­ra an­språk, in­te ba­ra på in­di­vi­dens bild­ning och sköt­sam­het ut­an även på in­ord­ning­en i de fri­vil­li­ga för­e­ning­ar­nas och sam­fun­dens ge­men­skaps­liv. Och här är vi in­ne på en syn­ner­li­gen in­tres­sant skill­nad mel­lan folk­kyr­kan och fri­kyr­kor­na. Fri­kyr­kor­nas löf­te om en mer ra­di­kal fri­het och en mer ge­nu­in ge­men­skap var för många, åt­minsto­ne un­der en tid, svårt att mot­stå.

Än­då ha­de folk­kyr­kan ett par trumf­kort att spe­la med. En av de ledande fi­gu­rer­na in­om den så kal­la­de ung­kyr­ko­rö­rel­sen, Man­fred Björkquist, var­na­de ti­digt för vad han såg som hot mot in­di­vi­dens fri­het i de trånga och krä­van­de an­språk på ge­men­skap och in­ord­ning som ibland gjor­des i fri­kyr­kor­na och ide in­om­kyrk­li­ga för­e­nings­rö­rel­ser­na. Styr­kan iden bre­da och sva­la folk­kyr­kan var, en­ligt Björkquist, att den in­te var en ”sekt­kyr­ka” ut­an att den kun­de er­bju­da ut­rym­me för en mängd oli­ka from­hets­rikt­ning­ar, nå­got som han me­na­de att de se­pa­ra­tis­tis­ka rö­rel­ser­na in­te rik­tigt för­måd­de:

”Kyr­kan skall ge rum åt den in­di­vi­du­a­lis­tis­ka ty­pen, som kväl­jes av varm bön­hus­luft. Och så­dan är kyr­kans skö­na guds­tjänst un­der de höga val­ven, att en­sit­ta­ren där kan va­ra en­sam med sin Gud och än­då bä­ras af en för­sam­ling. I kyr­kans guds­tjänst, där den rätt fi­ras, rå­der kysk ge­men­sam­het och varm en­sam­het. Där­för ha­va väl ock in­di­vi­du­a­lis­ter­na känt sig hem­ma i kyr­kans guds­tjänst­liv.”

För de in­di­vi­der – och hi­sto­riskt har de vi­sat sig va­ra ett stort och väx­an­de an­tal – för vil­ka trånga, krä­van­de och ibland kvä­van­de ge­men­ska­per in­te fram­står som loc­kan­de, kun­de stat­s­el­ler folk­kyr­kan va­ra ett vin­nan­de al­ter­na­tiv. En till­ba­ka­lu­tad och bred ge­men­skap där näs­tan al­la kan få plats och där kra­ven på in­di­vi­den är få och små.

Folk­rö­rel­ser­na för­de ock­så med sig ström­ning­ar från USA som in­ne­bar en im­port av ett mer re­for­mert tan­ke­gods, där hand­ling­en fram­stod som mer cen­tral än in­om den lut­hers­ka tra­di­tio­nen med dess be­to­ning på tron. In­om så­väl fri­kyr­ko-som nyk­ter­hets- och ar­be­tar­rö­rel­sen kom täm­li­gen stränga ide­al knut­na till sköt­sam­het och ar­be­te, där in­di­vi­dens ege­n­an­svar stod i cent­rum, att gö­ra sitt in­tåg i Sverige. Som kul­tur­skri-

ben­ten Per Svens­son har på­pe­kat, så är det nå­got skumt med det på­stått ”lut­hers­ka” i den svens­ka ar­bets­mo­ra­len. Lut­hers mest grund­läg­gan­de tan­ke, det som de­fi­ni­e­rar hans upp­ror mot ka­tols­ka kyr­kan, var att tron, och en­dast tron al­le­na, le­der till fräls­ning.

Med histo­ri­kern Ur­ban Claes­son lig­ger det nä­ra till hands att ta­la om en svensk syn­tes: å ena si­dan en lut­hersk tra­di­tion som fram­hä­ver tro och un­der­då­nig­het gente­mot sta­ten, å den and­ra ett ang­lo­sax­iskt an­stru­ket spår som hyl­lar ege­n­an­svar, upp­stud­sig­het och kom­mu­ni­tär ge­men­skap. I den­na pro­cess har Lut­her bå­de över­levt och mar­gi­na­li­se­rats. Som Claes­son skri­ver: ”Om Lut­her le­ver kvar i Sverige är det i al­la fall in­te som den sto­re mo­ra­lis­ten. Det svens­ka sköt­sam­hets­ar­vet har röt­ter i en an­nan pro­te­stan­tisk tra­di­tion, där vi långt bak kan skym­ta drag av Cal­vins an­sik­te.”

Spän­ning­en mel­lan Mar­tin Lut­her och Je­an Cal­vin be­stod och kom även den att över­fö­ras och över­sät­tas till se­ku­lä­ra for­mer. Än i dag kan man in­om so­ci­al­de­mo­kra­tin iden­ti­fi­e­ra en spän­ning mel­lan stats­so­ci­a­lis­ter och folk­rö­rel­se­väns­ter som i mångt och myc­ket hand­lar om skill­na­der i sy­nen på sta­ten, in­di­vi­den och vad vi nu­me­ra kal­lar ci­vil­sam­häl­let. Om den stats­so­ci­a­lis­tis­ka ådran kom­bi­ne­rar en ten­dens till lut­hersk folk­upp­fost­ran med en be­to­ning på tro och tillit (till sta­ten) som be­ja­kar en form av in­di­vi­du­a­lism, så le­ver in­om folk­rö­rel­se­väns­tern en mer krä­van­de syn på in­di­vi­dens an­svar kvar, kopp­lad till en mer kri­tisk syn på sta­ten och en en­tu­si­asm för själv­för­valt­ning och egen­makt i ci­vil­sam­häl­lets för­e­ning­ar och koo­pe­ra­tiv.

I det­ta per­spek­tiv blir frå­gan om kyr­kans so­ci­a­la roll in­tres­sant. I län­der som USA och Tyskland har kyr­kor­na spe­lat en av­gö­ran­de roll in­om om­rå­den som vård, om­sorg, sko­la och uni­ver­si­tet. Många av de främs­ta aka­de­mis­ka lä­ro­sä­te­na i USA har kon­fes­sio­nell bak­grund och he­la det ame­ri­kans­ka, plu­ra­lis­tis­ka ci­vil­sam­häl­let bott­nar i en tra­di­tion som in­te en­bart hand­lar om re­li­gi­ons­fri­het – även om det­ta är helt centralt – ut­an även om att kyr­kor och sam­fund har spe­lat en stor roll för

so­ci­al ge­men­skap, väl­färd och om­sorg, ut­bild­ning och in­tel­lek­tu­ell plu­ra­lism. I Tyskland och även Ne­der­län­der­na har den re­li­giö­sa mång­fal­den ock­så av­speg­lat sig i en an­nan mo­ra­lisk och in­sti­tu­tio­nell lo­gik vad gäl­ler bå­de väl­fär­dens or­ga­ni­se­ring och ci­vil­sam­häl­lets tyngd i re­la­tion till (väl­färds)sta­ten.

IS­ve­ri­ge kom i stäl­let Svens­ka kyr­kan att ti­digt in­ta håll­ning­en att det var sta­ten som skul­le dra det fy­sis­ka las­set och att kyr­kan sna­ra­re ha­de en mo­ra­lisk-pe­da­go­gisk upp­gift. I skrif­ten Vår kyr­kas so­ci­a­la upp­gift från 1916 no­te­rar till ex­em­pel kyr­ko­her­den Per Pe­hrs­son att kyr­kan har en so­ci­al upp­gift. Men trots allt ar­be­te med di­a­ko­ni (en im­port från Tyskland) me­nar han att den­na in­te gäl­ler vård och om­sorg i sig, ut­an att fram­ma­na ett ge­men­samt an­svars­ta­gan­de som se­dan verk­ställs av de världs­li­ga myn­dig­he­ter­na: ”En­ligt vår kyr­kas åskåd­ning till­kom­mer det när­mast stat och kom­mun att sör­ja för vår­den av de nöd­ställ­da, och kyr­kan skall stär­ka an­svars­käns­lan häru­tin­nan.” För att för­tyd­li­ga, hö­jer han ett var­nan­de fing­er mot så­väl den ka­tols­ka kyr­kan som den ang­lo­sax­iska fi­lantro­pin som in­te va­ran­de lämp­li­ga för Sverige.

Den svens­ka stats­kyrk­li­ga tra­di­tio­nen står allt­så i kon­trast till kon­ti­nen­tal-eu­ro­pe­is­ka och ame­ri­kans­ka per­spek­tiv på re­la­tio­nen stat–ci­vil­sam­häl­le. I jäm­fö­rel­se med des­sa sam­hälls­kon­trakt – där den kom­mu­ni­tä­ra ge­men­ska­pen of­ta vär­de­ras hög­re än den stat­li­ga – tycks det svensk-lut­hers­ka tän­kan­det öpp­na för den mo­der­na, ef­fek­ti­va, by­rå­kra­tis­ka sta­ten på ett helt an­nat sätt än de and­ra tros­rikt­ning­ar­na.

Kon­se­kven­sen av den­na håll­ning är att kyr­kan över tid för­lo­ra­de en del av den so­ci­a­la be­ty­del­se som den ti­di­ga­re ha­de för si­na med­lem­mar när sock­nen och den lo­ka­la för­sam­ling­en var helt cen­tral för om­sorg och trygg­het. I stäl­let kom Svens­ka kyr­kan att allt mer do­mi­ne­ras av en mind­re so­ci­al och mer mo­ra­li­se­ran­de lo­gik. Den kyrk­li­ga ge­men­ska­pen, om vi ens kan kal­la den det, kom till stor del att bli en af­fär mel­lan å ena si­dan den pre­di­kan­de präs­ten och den en­skil­da med­lem­men, å den and­ra mel­lan en di­stan­se­rad Gud och den ensamma människan.

Och där­med når vi fram till vad den brit­tis­ke för­fat­ta­ren Paul Brit­ten Aus­tin, med hjälp av bland an­nat Ing­mar Berg­mans fil­mer, be­skrev som ”det­ta enor­ma svens­ka te­ma”, den plåg­sam­ma, al­le­stä­des när­va­ran­de iso­le­ring­en och en­sam­he­ten, i Berg­mans fall fram­skri­ven just i skug­gan av en än­nu när­va­ran­de lut­hersk kyr­ka, för Paul Brit­ten Aus­tin mot bak­grund av den jäm­li­ka, so­li­da­ris­ka men ock­så ky­li­ga svens­ka so­ci­a­lis­men – den se­ku­la­ri­se­ra­de lut­her­do­men.

Den frå­ga som den nya svens­ka kyr­kan nu står in­för är om det svens­ka sam­hälls­kon­trak­tet i all­män­het, och i re­la­tion till kyr­kor­na i syn­ner­het, är stadd i för­änd­ring i en tid då den lut­hers­ka en­hets­sta­ten allt mer trä­der till­ba­ka till för­mån för en mer öp­pen men ock­så mer stö­kig sam­hälls­ord­ning.

Jag tror med många att den svens­ka kyr­kan i dag be­fin­ner sig mitt i en fun­da­men­tal för­vir­ring vad gäl­ler iden­ti­tet, prak­tik och fram­tid. Men det finns ock­så tec­ken på för­ny­el­se som just har att gö­ra med de möj­lig­he­ter som kyr­kans nya ställ­ning i ci­vil­sam­häl­let er­bju­der. Och det­ta rör in­te minst dess so­ci­a­la roll, den roll som man gav upp i bör­jan av 1900-ta­let till för­mån för sta­tens an­språk på mo­no­pol in­om väl­färds­sek­torn. En möj­lig­het är att kyr­kan tar på sig rol­len som idébu­ren väl­färds­ak­tör, till ex­em­pel ge­nom att er­bju­da äldre­omsorg med re­li­giö­sa för­tec­ken. I det­ta fall finns många fö­re­bil­der att lu­ta sig mot i den öv­ri­ga evan­ge­lis­ka värl­den.

Flyk­ting­kri­sen un­der hös­ten 2015 har ock­så lett till en rad so­ci­a­la och po­li­tis­ka ini­ti­a­tiv, där kyr­kan på ett pro­duk­tivt sätt har kun­nat ut­nytt­ja sin nya ställ­ning för att er­bju­da en fristad och om­sorg till ny­an­län­da, nu mind­re bak­bun­den av sin gam­la roll som myn­dig­het, fri­a­re att in­ta en mer obe­ro­en­de och till och med upp­stud­sig roll gente­mot sta­ten. I den­na rö­rel­se mot obe­ro­en­de kan man ock­så för­nim­ma en fri­gö­rel­se från den nä­ra kopp­ling­en mel­lan kyr­ka, stat och folk. I stäl­let för att be­to­na svensk­het och med­bor­gar­skap ta­lar man gärna i mer uni­ver­sel­la ter­mer om mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, den­na se­ku­la­ri­se­ra­de form av re­li­giös uni­ver­sa­lism.

Sam­ti­digt är den­na ten­dens in­te ut­an pro­blem. Det finns många, ibland på­he­ja­de av Sve­ri­ge­vän­li­ga Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter, som ogär­na ser att Svens­ka kyr­kan ger upp sin sta­tus som grund­bult i just det svens­ka sam­hälls­byg­get, den svens­ka kul­tu­ren. Hur man na­vi­ge­rar mel­lan des­sa Skyl­la och Ka­ryb­dis kan bli nog så vik­tigt för Svens­ka kyr­kans möj­lig­he­ter att över­le­va och vi­ta­li­se­ras fram­ö­ver. l

Forsk­ning & Fram­steg 8 — 2017

Lut­her gav oss vår ar­bets­mo­ral, en­ligt te­o­lo­gen Gustaf Wingren.

Mö­te i Fräls­nings­ar­mén, Stock­holm 1891. De många fri­kyr­kor­na, som var en cen­tral del av folk­rö­rel­ser­na på 1800-ta­let, är ett arv ef­ter Lut­her.

På­ven be­sök­te Sverige 2016, som ett led i ar­be­tet med att öka för­stå­el­sen mel­lan ka­to­li­ker och pro­te­stan­ter.

Kung Gustav Va­sa (1496–1560), ge­nom­för­de re­for­ma­tio­nen i Sverige, bland an­nat ge­nom att han år 1530 över­tog på­vens man­dat att ut­se bis­ko­par i Sverige.

I Sverige kun­de många lä­sa bra, långt in­nan folk­sko­lan in­rät­ta­des 1842.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.