Pa­ra­sit­mask kan utro­tas

Forskning & Framsteg - - Innehall -

År 1550 f.kr. ned­teck­na­de egyp­tis­ka lä­ka­re be­skriv­ning­ar och be­hand­ling­ar av sju­hund­ra oli­ka åkom­mor. Re­sul­ta­ten blev den 20 me­ter långa Pa­pyrus Ebers, som hit­ta­des på 1870-ta­let. I styc­ket om den pa­ra­si­tis­ka gu­i­nea­mas­ken står det att man ska ”rul­la upp den fram­kry­pan­de masken på en pin­ne och lång­samt dra ut den”.

Drygt 3 500 år se­na­re är det­ta fort­fa­ran­de den en­da be­hand­ling som er­bjuds dem som drab­bas av den smärt­sam­ma och han­di­kap­pan­de in­fek­tion som masken för­or­sa­kar. Ing­et vac­cin kan skyd­da mot masken och inga lä­ke­me­del kan få ut den ur krop­pen. Trots det är den nu näs­tan helt utro­tad.

– Att sak­na me­di­cin vi­sa­de sig va­ra en dold väl­sig­nel­se. Det har tving­at oss att tän­ka mer på ut­bild­ning och en­ga­ge­ra män­ni­skor i de oli­ka sam­häl­le­na. Det är myc­ket lät­ta­re att ig­no­re­ra den bi­ten om man kan klam­pa in med en me­di­cin, sä­ger den ame­ri­kans­ke lä­ka­ren och fors­ka­ren Do­nald Hopkins, som har lett den in­ter­na­tio­nel­la kam­pen mot gu­i­nea­mas­ken i mer än 30 år.

I bör­jan av sin kar­riär deltog han i ar­be­tet med att utro­ta smitt­kop­por. När det var klart år 1979 såg han sig om ef­ter en ny ut­ma­ning. Pre­cis som al­la som stu­de­rar till lä­ka­re ha­de han sett bil­der i lär­o­böc­ker på al­la de pa­ra­si­ter som drab­bar män­ni­skor. Bil­den på en gu­i­nea­mask som kröp fram ur en kvin­nas ben et­sa­de sig fast. Han var över­ty­gad om att den här pa­ra­si­ten var möj­lig att ut­plå­na, till skill­nad från många and­ra pa­ra­si­ter.

Så han be­stäm­de sig för att sät­ta i gång en utrot­nings­kam­panj. Först ar­be­ta­de han med den ame­ri­kans­ka smitt­skydds­myn­dig­he­ten CDC. Men år 1986 lyc­ka­des Do­nald Hopkins en­ga­ge­ra den ti­di­ga­re ame­ri­kans­ka pre­si­den­ten Jim­my Car­ter i kam­pen mot sjuk­do­men. Jim­my Car­ter och hans fru Ro­sa­lynn ha­de pre­cis star­tat Car­ter cen­ter, en ide­ell or­ga­ni­sa­tion med syf­tet att mins­ka mänsk­ligt li­dan­de. Att be­käm­pa gu­i­nea­mas­ken pas­sa­de dem per­fekt, och kam­pen mot pa­ra­si­ten har bli­vit ett av de­ras vik­ti­gas­te pro­jekt. Do­nald Hopkins var fylld av en­tu­si­asm och engagemang.

– Jag var ung och jag ha­de med mig er­fa­ren­he­ten från smitt­kop­por­na. Folk sa att vi ald­rig skul­le lyc­kas, men jag ha­de sett hur fort det trots allt kun­de gå. Det gjor­de mig im­mun mot pes­si­mis­men, sä­ger han.

Ing­en viss­te rik­tigt hur många som var drab­ba­de. Men en un­der­sök­ning år 1986 vi­sa­de att pa­ra­si­ten fanns i 21 län­der i Asi­en och Afri­ka, och att un­ge­fär tre och en halv mil­jon män­ni­skor blev in­fek­te­ra­de var­je år.

Det var två sa­ker som gjor­de Do­nald Hopkins över­ty­gad om att pa­ra­si­ten gick att bli av med. För det förs­ta in­fek­te­rar masken nor­malt ba­ra män­ni­skor, det finns inga and­ra värd­djur där den kan göm­ma sig. Det är en egen­skap som den de­lar med smitt­koppsvi­ru­set. Dess­utom ha­de den re­dan för­svun­nit från fle­ra län­der i takt med att män­ni­skor fick till­gång till rent dricks­vat­ten.

Gu­i­nea­mas­kens lar­ver in­fek­te­rar små hopp­kräf­tor som le­ver i söt­vat­ten. De bor­rar sig ut ur kräf­tor­nas tar­mar och le­ver se­dan in­ne i kräf­tor­na, i vän­tan på att des­sa ska rå­ka sväl­jas av en män­ni­ska, till ex­em­pel via ofil­tre­rat dricks­vat­ten. Väl in­ne i män­ni­sko­krop­pen kry­per de ut ge­nom tarm­väg­gen. Han­nar och ho­nor hit­tar varand­ra och pa­rar sig. Han­nar­na, som blir nå- gon cen­ti­me­ter långa, dör di­rekt ef­ter par­ning­en. Men ho­nor­na bör­jar växa in­ne i bind­vä­ven. Un­ge­fär ett år se­na­re har de bli­vit un­ge­fär 80 cen­ti­me­ter långa. Då bör­jar de rö­ra sig i krop­pen för att kom­ma ut, of­tast mot ben el­ler ar­mar. De or­sa­kar svull­nad och en fruk­tans­värd brän­nan­de smär­ta. När den drab­ba­de för­sö­ker lind­ra smär­tan med kallt vat­ten släp­per masken ut si­na lar­ver. Så bör­jar de­ras livscy­kel om.

Den en­da till­gäng­li­ga vår­den, då som nu, är att för­sö­ka dra ut den tun­na vi­ta masken ur krop­pen. Får man tag på ena än­den kan man lång­samt rul­la upp masken på en pin­ne, nå­gon cen­ti­me­ter i ta­get så att masken in­te går av. He­la dju­ret mås­te ut. Pro­ces­sen tar fle­ra vec­kor. Un­der den ti­den, och dess­utom bå­de in­nan och efteråt, har den drab­ba­de kon­stant värk. Det blir näs­tan ogör­ligt att ar­be­ta, stu­de­ra el­ler ens va­ra up­pe på be­nen. Dess­utom är så­ren käns­li­ga för and­ra in­fek­tio­ner.

– Jag har of­ta tänkt på vil­ken enorm men­tal stress det­ta in­ne­bär. Jag tror jag skul­le bli ga­len om jag ha­de en så­dan där mask och in­te ba­ra kun­de dra ut den. Att va­ra tvung­en att gå om­kring med den, med oav­bru­ten smär­ta, i fle­ra vec­kor! sä­ger Do­nald Hopkins.

I om­rå­den där masken är van­lig, drab­ba­des män­ni­skor år ef­ter år. I Ni­ge­ria kal­las den på ett lo­kalt språk för ”den tys­ta do­ma­ren”, ef­tersom den dy­ker upp ut­an för­var­ning. Un­ge­fär en

tred­je­del av dem som drab­bas har ock­så mer än en mask. Re­kor­det är en ung man i Ni­ge­ria som drab­ba­des av över 80 mas­kar un­der ett en­da år.

Även om masken of­tast kry­per ut ur ben el­ler ar­mar så kan den dy­ka upp var som helst på krop­pen. Det hän­der att den vand­rar ge­nom rygg­mär­gen el­ler vi­ta­la or­gan och or­sa­kar så sto­ra ska­dor att pa­ti­en­ten dör. Do­nald Hopkins be­rät­tar att ett av de mest tra­gis­ka fal­len han hört om var en man som fick en mask un­der tung­an. Så­ret blev in­fek­te­rat, och det var så smärt­samt att man­nen in­te kun­de sväl­ja ut­an till slut svalt ihjäl.

Ar­be­tet med att för­sö­ka utro­ta masken har in­ne­bu­rit många svå­rig­he­ter, dels med att få ihop do­na­tio­ner och engagemang från väst­värl­den, dels med att över­ty­ga re­ge­ring­ar­na i de drab­ba­de län­der­na att age­ra – och att nå ut till by­ar och sam­häl­len och få folk att bör­ja age­ra. Do­nald Hopkins be­rät­tar att det var svårt att få män­ni­skor att tro på att masken fak­tiskt kom från vatt­net.

– Folk är in­te dum­ma, men det tar ett år från att man dric­ker smut­sigt vat­ten tills masken kom­mer ut. I många om­rå­den har män­ni­skor trott att masken är nå­got som finns na­tur­ligt i blo­det, att den ibland ba­ra be­stäm­mer sig för att kom­ma ut, sä­ger han.

På Car­ter cen­ter be­slu­ta­de man sig för att mö­ta det pro­ble­met ge­nom att helt en­kelt vi­sa folk vad som fanns i de­ras

”Jag tror jag skul­le bli ga­len om jag ha­de en så­dan där mask och in­te ba­ra kun­de dra ut den. Att va­ra tvung­en att gå om­kring med den, med oav­bru­ten smär­ta, i fle­ra vec­kor!”

Do­nald Hopkins, ame­ri­kansk lä­ka­re och forskare

vat­ten. De fil­tre­ra­de li­te vat­ten och skölj­de se­dan ner det som sam­la­des i filt­ret i en glasskål. Hopp­kräf­tor­na är sto­ra nog att ses med blot­ta ögat och de sim­mar om­kring på ett gans­ka ryc­kigt och tyd­ligt sätt.

De här de­mon­stra­tio­ner­na har un­der åren gjorts av tu­sen­tals fri­vil­li­ga, som ock­så har de­lat ut vat­ten­fil­ter och sug­rör med in­bygg­da fil­ter. Car­ter cen­ter ut­bil­dar per­so­ner i by­ar­na så att den som kom­mer med bud­ska­pet all­tid är en be­kant el­ler en gran­ne. De har en­ga­ge­rat re­li­giö­sa ledare, lä­ra­re, byälds­tar och and­ra per­so­ner som män­ni­skor­na har för­tro­en­de för.

För att mild­ra den brän­nan­de smär­tan vill den drab­ba­de sän­ka sig ner i kallt vat­ten. Så en av de vik­ti­gas­te in­sat­ser­na, för­u­tom att fil­tre­ra vatt­net, blev att få män­ni­skor att und­vi­ka att gå i när­he­ten av vat­ten­käl­lor när de är in­fek­te­ra­de. Att i stäl­let be nå­gon häm­ta en hink med vat­ten att stop­pa ar­men el­ler fo­ten i, och se­dan se till att vatt­net hälls ut på ett varmt och torrt stäl­le långt från brun­nar och sjö­ar. På vis­sa plat­ser har vat­ten­drag be­hand­lats med ke­mi­ka­li­er som dö­dar hopp­kräf­tor­na så att de in­te ska kun­na spri­da masken till män­ni­skor.

– Stra­te­gin har va­rit att ha någ­ra få bud­skap som vi för­sö­ker fö­ra ut, om och om igen: fil­tre­ra vatt­net, se till att de som är drab­ba­de in­te kom­mer i när­he­ten av vat­ten­käl­lor och rap­por­te­ra al­la fall till hälso­myn­dig­he­ter­na, sä­ger Do­nald Hopkins.

Att nå ut med bud­skap som är be­grip­li­ga och en­ga­ge­ran­de har va­rit av­gö­ran­de för att få män­ni­skor att fort­sät­ta fil­tre­ra sitt dricks­vat­ten.

– Det är otro­ligt till­freds­stäl­lan­de att kom­ma till ett om­rå­de där vi lyc­kats bli av med gu­i­nea­mas­ken. Men sam­ti­digt oro­ar jag mig så myc­ket över de stäl­len där vi in­te har lyc­kats än­nu. Om vi slapp­nar av in­nan vi är kla­ra, finns det risk för att sjuk­do­men kom­mer till­ba­ka till vil­ket som helst av des­sa om­rå­den, sä­ger Do­nald Hopkins.

John Kinsman är pro­fes­sor i glo­bal häl­sa vid Umeå uni­ver­si­tet. Hans forsk­ning fo­ku­se­rar på hur or­ga­ni­sa­tio­ner och myn­dig­he­ter kan nå ut med häl­so­bud­skap på ett så ef­fek­tivt sätt som möj­ligt – och fram­för allt hur män­ni­skor upp­fat­tar bud­ska­pen.

– Det är ett pro­blem att åt­gär­der mot sjuk­do­mar of­ta är väl­digt topp­styr­da. Och det fun­ge­rar ba­ra till en viss gräns. Man kan ald­rig lö­sa pro­blem om in­te män­ni­skor­na i sam­häl­let är en­ga­ge­ra­de och med på no­ter­na, sä­ger han.

En­ligt John Kinsman sak­nas of­ta den kun­ska­pen hos re­ge­ring­ar, myn­dig­he­ter och häl­so­ar­be­ta­re ute på fäl­tet, vil­ket le­der till att in­sat­ser med go­da av­sik­ter kan gö­ra mer ska­da än nyt­ta. Han näm­ner ut­brot­tet av zi­ka­vi­rus i Bra­si­li­en som ex­em­pel.

– Man sa i prin­cip åt kvin­nor­na att und­vi­ka att bli gra­vi­da. Men i ett land där kvin­nor in­te kan sty­ra över sin fer­ti­li­tet, där 40 pro­cent av gra­vi­di­te­ter­na är oöns­ka­de el­ler be­ror på tvång, så blir det ba­ra fel.

Det hand­lar en­ligt John Kinsman na­tur­ligt­vis in­te om ill­vil­ja hos or­ga­ni­sa­tio­ner el­ler myn­dig­he­ter, ut­an om okun­skap

och brist på för­stå­el­se för hur lo­ka­la sam­häl­len fun­ge­rar.

– För att få ett sam­häl­le att en­ga­ge­ra sig mås­te man för­stå män­ni­skor­nas oro och hur de ser på sjuk­do­men, och vil­ka råd som de fak­tiskt kan om­sät­ta i prak­ti­ken, sä­ger han.

De gång­er som myn­dig­he­ter­na verk­li­gen lyc­kas nå ut med si­na bud­skap är när des­sa är för­ank­ra­de i lo­ka­la tra­di­tio­ner, el­ler le­ker med ord och ut­tryck på ett sätt som får folk att dra på mun­nen. John Kinsman näm­ner ett pro­jekt i Ugan­da på 1990-ta­let, där be­gräns­ning­ar av bo­ska­pens be­tes­om­rå­den blev en sym­bol för att skyd­da sig mot hiv ge­nom att in­te ha sex ut­an­för äk­ten­ska­pet.

– Det här gäl­ler oav­sett om man tit­tar på zi­ka och ebo­la el­ler på an­vänd­ning­en av an­ti­bi­o­ti­ka el­ler vac­ci­na­tion av barn i Europa.

Ar­be­tet med att utro­ta gu­i­nea­mas­ken har drab­bats av många bak­slag un­der åren. Do­nald Hopkins be­rät­tar om hur han och Jim­my Car­ter be­sök­te en kli­nik i Gha­na år 2007, i ett om­rå­de där de ti­di­ga­re ha­de lyc­kats gans­ka bra med att bli av med masken. Men nu låg dus­sin­tals barn på bäd­dar och vred sig i smär­ta me­dan mas­kar­na drogs ut.

– Det var en otro­ligt tung upp­le­vel­se. Det som gjor­de det ex­tra fru­stre­ran­de var att myn­dig­he­ter­na ha­de känt till att vat­ten­pum­pen i byn var tra­sig, men in­te brytt sig om att la­ga den. Så by­bor­na ha­de bli­vit tvung­na att sö­ka sig till sjö­ar för att få tag på vat­ten. Och ett år se­na­re såg vi al­la de här fal­len, sä­ger Do­nald Hopkins.

Ar­be­tet med att utro­ta gu­i­nea­mas­ken har nu på­gått i mer än 30 år, men trots att an­ta­let fall he­la ti­den sta­digt har mins­kat, så finns pa­ra­si­ten fort­fa­ran­de kvar. Do­nald Hopkins trod­de att ar­be­tet skul­le va­ra klart re­dan på 1990-ta­let, all­ra se­nast år 2000. En av an­led­ning­ar­na till att det in­te blev så är den svå­ra po­li­tis­ka si­tu­a­tio­nen i de­lar av Afri­ka. I de fles­ta län­der där pa­ra­si­ten finns har krig, kon­flik­ter och oro­lig­he­ter hind­rat ar­be­tet. För att kom­ma runt hin­der av det­ta slag har Jim­my Car­ter och hans kon­takt­nät från hans tid som ame­ri­kansk pre­si­dent va­rit en ovär­der­lig till­gång. Ett ex­em­pel är att han i Su­dan år 1995 lyc­ka­des för­hand­la fram ett eldupp­hör för att häl­so­ar­be­ta­re skul­le kun­na nå ut till drab­ba­de om­rå­den och hjäl­pa män­ni­skor­na där att bli av med bå­de gu­i­nea­mask och flod­blind­het, som ock­så or­sa­kas av en pa­ra­sit. I prak­ti­ken led­de det till att stri­dig­he­ter­na upp­hör­de i fle­ra må­na­der. And­ra gång­er har per­so­ner som ar­be­tat mot gu­i­nea­mas­ken fått möj­lig­het att re­sa in i om­rå­den som va­rit stäng­da för and­ra. Un­der in­bör­des­kri­get på El­fen­bens­kus­ten kun­de man fort­sät­ta ar­be­ta på bå­da si­dor av kon­flik­ten.

– Vo­lon­tä­rer­na har dag­li­gen gjort hjäl­te­in­sat­ser. Många har gått in i om­rå­den som va­rit väl­digt oro­li­ga. Med risk för sitt eget liv har de fort­satt att spri­da in­for­ma­tion om sjuk­do­men, sä­ger Do­nald Hopkins.

Un­der 2016 rap­por­te­ra­des ba­ra 25 nya fall av gu­i­nea­mask i he­la värl­den. Pa­ra­si­ten finns nu kvar i Tchad, Eti­o­pi­en och söd­ra Su­dan. Inga fall rap­por­te­ra­des från Ma­li un­der 2016, men lan­det har än­nu in­te för­kla­rats fritt från sjuk­do­men av WHO.

IE­ti­o­pi­en finns pa­ra­si­ten kvar i av­lägs­na de­lar av lan­det, hos män­ni­skor ut­an po­li­tiskt in­fly­tan­de. I Ma­li och söd­ra Su­dan är det fram­för allt po­li­tis­ka oro­lig­he­ter som stop­par utrot­ning­en.

Den sto­ra ut­ma­ning­en finns i Tchad, där man står in­för ett nytt och even­tu­ellt enormt pro­blem. Där har masken näm­li­gen bör­jat in­fek­te­ra hun­dar. Hun­dar­na äter fisk­rens, som of­ta in­ne­hål­ler in­fek­te­ra­de hopp­kräf­tor. I van­li­ga fall dör mas­kar­na i al­la djur för­u­tom män­ni­skor, men i Tchad har man se­dan 2012 upp­täckt hun­dar som bär på pa­ra­si­ten.

– Vi har sett en­sta­ka fall där hun­dar in­fek­te­rats ti­di­ga­re, men i Tchad ver­kar det ha bli­vit myc­ket van­li­ga­re. Vi för­sö­ker sät­ta in sam­ma in­sat­ser och är hopp­ful­la om att lyc­kas, sä­ger Do­nald Hopkins.

Or­ga­ni­sa­tio­nen upp­ma­nar män­ni­skor att bin­da fast in­fek­te­ra­de hun­dar så att de in­te kan gå ner i vatt­net. Hjälp­ar­be­tar­na de­lar även ut av­mask­nings­me­del till hun­dar­na och för­sö­ker öka upp­märk­sam­he­ten på pro­ble­met. Det är fort­fa­ran­de oklart var­för mas­kar­na i just Tchad kan in­fek­te­ra hun­dar och det på­går stu­di­er för att se om det be­ror på nå­gon ge­ne­tisk för­änd­ring.

Ris­ken är na­tur­ligt­vis att hun­dar­na blir en re­ser­vo­ar för gu­i­nea­mas­ken, som gör att den när som helst kan dy­ka upp och drab­ba män­ni­skor igen. Kans­ke skul­le det till och med kun­na le­da till att pa­ra­si­ten åter­förs till om­rå­den där den re­dan har utro­tats.

Den in­fra­struk­tur som Car­ter cen­ter har byggt upp un­der ar­be­tet an­vänds nu för att be­käm­pa and­ra sjuk­do­mar. Själv tror Do­nald Hopkins att näs­ta pa­ra­sit­sjuk­dom som kom­mer att utro­tas, ef­ter gu­i­nea­mas­ken, blir an­ting­en flod­blind­het el­ler ele­fan­ti­a­sis. Des­sa sjuk­do­mar till­hör, pre­cis som gu­i­nea­mas­ken, en grupp av un­ge­fär 20 oli­ka sjuk­do­mar som bru­kar sam­las un­der be­grep­pet ”neg­li­ge­ra­de tro­pis­ka sjuk­do­mar”. Det är hi­sto­riskt sett sjuk­do­mar som har drab­bat män­ni­skor i de fat­ti­gas­te län­der­na och som där­med har bli­vit åsi­do­sat­ta i de sto­ra häl­so­sats­ning­ar­na.

Jo­a­cim Rock­löv är do­cent i epi­de­mi­o­lo­gi vid Umeå uni­ver­si­tet och fors­kar om sprid­ning­en av mygg­bur­na sjuk­do­mar, som den­gu­e­fe­ber och zi­ka.

– Just nu går de fles­ta av de neg­li­ge­ra­de sjuk­do­mar­na nedåt

väl­digt tyd­ligt, bå­de vad gäl­ler an­ta­let drab­ba­de och dö­da. Så man gör sto­ra fram­steg, sä­ger han.

En­ligt ho­nom be­ror det på att be­folk­ning­en i många län­der har fått till­gång till bätt­re sjuk­vård, vil­ket gör att det har bli­vit mer ef­fek­tivt med bå­de vac­ci­ne­ring, di­a­gnos­ti­se­ring och be­hand­ling. Eko­no­misk till­växt har ock­så gjort sto­ra om­rå­den mind­re käns­li­ga för en del av de här sjuk­do­mar­na.

Men fort­fa­ran­de sak­nas of­ta in­for­ma­tion om hur van­li­ga sjuk­do­mar­na är. Där­för är det ock­så svårt att be­dö­ma hur stort li­dan­de och hur många döds­fall de or­sa­kar. För att bli av med dem mås­te man ta itu med sam­ma typ av pro­blem som ar­be­tet med gu­i­nea­mas­ken har in­ne­bu­rit.

– Det går in­te att utro­ta en så­dan här sjuk­dom i ba­ra ett land. Ar­be­tet mås­te ko­or­di­ne­ras mel­lan oli­ka län­der. Det krä­ver bå­de lång­sik­tig­het och ett starkt po­li­tiskt engagemang. För vis­sa av de här sjuk­do­mar­na mås­te man ock­så ut­veck­la nya me­di­ci­ner el­ler vac­ci­ner, sä­ger Jo­a­cim Rock­löv.

Just nu ar­be­tar han bland an­nat med ett pro­jekt som ska un­der­sö­ka hur kli­mat­för­änd­ring­ar kan kom­ma att på­ver­ka ut­bred- ning­en av vis­sa tro­pis­ka sjuk­do­mar, till ex­em­pel ris­ker­na för att sjuk­doms­spri­dan­de myg­gor ska spri­da sig till nya om­rå­den.

– Det som ökar nu är en del av de mygg­bur­na sjuk­do­mar­na, sä­ger Jo­a­cim Rock­löv.

Han tror att ar­be­tet för att hej­da många av de här sjuk­do­mar­na kom­mer att bli än­nu mer krä­van­de i fram­ti­den, om vi in­te lyc­kas få bukt med dem.

– Vi män­ni­skor rör oss mer och kli­ma­tet är på väg att bli mer gynn­samt för sprid­ning. Det är två väl­digt då­li­ga fak­to­rer. Vi kom­mer sä­kert att få se fler sto­ra ut­brott, och det krävs mer av hel­hets­grepp för att be­seg­ra dem. Med ett nå­gorlun­da bra häl­so­sy­stem kan vi kom­ma åt många av dem. Se­dan kom­mer vis­sa att krä­va mer ar­be­te, sä­ger Jo­a­cim Rock­löv.

Un­der de fem förs­ta må­na­der­na i år rap­por­te­ra­des ba­ra fem nya fall av gu­i­nea­mask, samt­li­ga i Tchad. Det finns hopp om att 2018 kan bli det år då an­ta­let fall änt­li­gen blir noll.

– Det är väl­digt nä­ra nu, men det är in­te över för­rän vi har stop­pat den sista masken. En en­da mask, en en­da pa­ti­ent som smit­tar en vat­ten­käl­la kan le­da till 80 fall året där­på, sä­ger Do­nald Hopkins. l

SMÄRTSAM BE­HAND­LING

En­da sät­tet att få bort gu­i­nea­mas­ken är att dra ut den för­sik­tigt, bit för bit. Det är ex­tremt smärt­samt och tar lång tid. Flic­kan As­sa­na Mo­ham­med är tio år och får masken ut­dra­gen ur sin fot av en häl­so­ar­be­ta­re i Gha­na.

Trots att lä­ka­re har be­hand­lat män­ni­skor som drab­bats av gu­i­nea­mas­ken i tu­sen­tals år finns det inga lä­ke­me­del som hjäl­per. Den här il­lust­ra­tio­nen av masken är från år 1874. Många av dem som drab­bas är barn och pa­ra­si­ten hind­rar dem från att gå i sko­lan un

Jim­my Car­ter har en­ga­ge­rat sig i kam­pen mot gu­i­nea­mas­ken. Här ta­lar han med barn ut­an­för Sa­vel­u­gu Hos­pi­tal i Gha­na. Han har bett de som har haft pa­ra­si­ten att räc­ka upp han­den.

Gu­i­nea­mas­ken sprids av hopp­kräf­tor, här i stark för­sto­ring. I verk­lig­he­ten är de ­så små att de knappt syns när de rör sig i fritt vat­ten.

En vik­tig del av det fö­re­byg­gan­de ar­be­tet är att för­kla­ra ­var­i­från pa­ra­si­ter­na kom­mer. Em­ma­nu­el Eka­de­li (t.h.), som ar­be­tar för Car­ter ­cen­ter, vi­sar att det finns hopp­kräf­tor i vatt­net.

Det är van­ligt att ­män­ni­skor drab­bas av mer än en gu­i­nea­mask i ta­get, vil­ket ökar ris­ken för ­all­var­li­ga ska­dor el­ler and­ra in­fek­tio­ner. År 1999 ha­de Ab­dul­la­hi Ra­bui 84 mas­kar i krop­pen, men han är nu fullt frisk. Ett par år se­na­re åter­såg han ­Solo­mon O

Att fil­tre­ra vatt­net för att bli av med hopp­kräf­tor­na är den vik­ti­gas­te in­sat­sen för att hind­ra män­ni­skor från att drab­bas av pa­ra­si­ten. Car­ter cen­ter har de­lat ut många oli­ka ty­per av vat­ten­fil­ter, bland an­nat sug­rör med in­bygg­da fil­ter som gö­ra att män­ni­skor kan dric­ka vat­ten även om det in­te finns rent vat­ten i när­he­ten. Stör­re kärl med fil­ter gör att män­ni­skor kan få sä­kert vat­ten hem­ma.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.