Gra­vi­ta­tions­lins av­slö­ja­de blå jät­te

Ge­nom att ut­nytt­ja rym­dens krök­ning har fors­kar­na lyc­kats upp­täc­ka en stjär­na på läng­re av­stånd än nå­gon­sin ti­di­ga­re.

Forskning & Framsteg - - Ledare -

Med hjälp av en sorts na­tur­ligt te­leskop har fors­ka­re från USA och Spa­ni­en upp­täckt en stjär­na som lig­ger he­la nio mil­jar­der ljusår från jor­den. Stjär­nan har fått smek­nam­net Ica­rus och är en så kal­lad blå su­perjät­te. För att få syn på stjär­nan har fors­kar­na ut­nytt­jat rym­dens krök­ning. Gra­vi­ta­tio­nen får rym­den att änd­ra form, så att ljus­strå­lar böjs. An­sam­ling­ar av mas­sa kan på så sätt fun­ge­ra som en lins. Mel­lan jor­den och Ica­rus hem­ga­lax lig­ger en stjärn­hop som fun­ge­rar som en så­dan gra­vi­ta­tions­lins och för­stär­ker lju­set från Ica­rus.

Men det räc­ker än­då in­te för att en­skil­da stjär­nor ska kun­na ur­skil­jas på det­ta enor­ma av­stånd. Det var först när en an­nan stjär­na i den mel­lan­lig­gan­de ga­lax­ho­pen för ett ögon­blick rå­ka­de pas­se­ra rakt mel­lan Ica­rus och jor­den, och fo­ku­se­ra­de lju­set yt­ter­li­ga­re, som Ica­rus blev syn­lig för fors­kar­na. Den kom­bi­ne­ra­de ef­fek­ten av den sto­ra och den lil­la gra­vi­ta­tions­lin­s­en gjor­de lju­set 2 000 gång­er star­ka­re, vil­ket räck­te för att rymd­te­lesko­pet Hubble skul­le kun­na ur­skil­ja Ica­rus – den mest av­lägs­na stjär­na som nå­gon­sin har ob­ser­ve­rats. Upp­täck­ten har rap­por­te­rats i Nature ast­ro­nomy. Av An­na Da­vour

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.