Livs­far­lig natt­be­lys­ning

PLUS

Forskning & Framsteg - - Oktober/2018 - Av JOHAN EKLÖF OCH JENS RYDELL Fo­to ISTOCK

Vår alltmer upplysta värld ut­gör ett DÖDLIGT HOT FÖR MÅNGA ARTER. Flad­der­möss som bor i fa­sad­be­lys­ta kyrk­torn vän­tar för­gä­ves på nat­tens mör­ker – och mass­död bland in­sek­ter kopp­las till ga­tu­be­lys­ning. Men det finns hopp. Här be­skri­ver fors­kar­na Johan Eklöf och Jens Rydell det ak­tu­el­la forsk­nings­lä­get.

Re­dan på 1950-ta­let kun­de den ame­ri­kans­ke flad­der­muspi­on­jä­ren Do­nald Grif­fin vi­sa att vis­sa arter av flad­der­möss loc­kas till gat­lyk­tor på jakt ef­ter natt­fjä­ri­lar som för­vir­rats av ljus­ske­net. Det är fram­för allt snabb­fly­gan­de flad­der­möss som kan dra nyt­ta av så­da­na an­sam­ling­ar av in­sek­ter. Men för de fles­ta flad­der­musar­ter in­ne­bär natt­lig be­lys­ning i stäl­let ett all­var­ligt hot. Flad­der­möss har än­da se­dan di­no­sau­ri­er­nas tid ut­veck­lats för ett liv i mör­ker. Ljus in­ne­bär risk att bli ta­gen av rov­fåg­lar, ugg­lor och kat­ter. En del, som vis­ser­li­gen kan dra nyt­ta av in­sek­ter som sam­las runt ex­em­pel­vis gat­lam­por, mås­te he­la ti­den gö­ra av­väg­ning­ar mel­lan sä­ker­he­ten i mörkret och möj­lig­he­ten att hit­ta mat.

Un­der höst och vår, när nätterna är kal­la, kan man ibland se flad­der­möss fly­ga i dags­ljus. Men det­ta är un­dan­tag. När fett­re­ser­ver­na är små och ener­gi­be­ho­vet stort mås­te de helt en­kelt ta stör­re ris­ker, till ex­em­pel ef­ter vin­ter­dva­lan el­ler – för vis­sa arter – un­der flytt­ning­en mel­lan som­mar- och vin­ter­boplat­ser. Ing­en flad­der­mus väl­jer fri­vil­ligt en boplats som är be­lyst. I läng­den vo­re det näm­li­gen li­ka med själv­mord. Det vi­sar en av vå­ra stu­di­er av flad­der­möss som bor i kyrk­torn i Väs­ter­göt­land.

På 1980-ta­let in­ven­te­ra­de en av oss, Jens Rydell, ett sjut­ti­o­tal kyr­kor i Ska­ra stift för att sö­ka ef­ter lån­gö­rad flad­der­mus. Det är en lång­sam fly­ga­re och en myc­ket ljus­skygg art. I li­te drygt 40 av kyr­kor­na fann han ko­lo­ni­er av lån­gö­rad flad­der­mus, an­ting­en på vin­den el­ler i kyrk­tor­net. Men när vi un­der­sök­te sam­ ma kyr­kor 2016 ha­de näs­tan hälf­ten av ko­lo­ni­er­na för­svun­nit.

En ko­lo­ni av lån­gö­rad flad­der­mus över­ger ald­rig sin kyr­ka. Den hål­ler sig kvar på sam­ma plats i många ge­ne­ra­tio­ner, för­mod­li­gen i hund­ra­tals år – och med­lem­mar­na vet att plat­sen är trygg och sä­ker. Så vad ha­de hänt – var­för ha­de så många kyr­kor för­lo­rat si­na flad­der­musko­lo­ni­er?

Jo, mel­lan de bå­da un­der­sök­ning­ar­na ha­de kyr­kor­na för­setts med fa­sad­be­lys­ning – och i de fall då flad­der­mös­sen för­svun­nit ha­de kyr­kan be­lysts från al­la håll, så att de in­te läng­re ha­de nå­gon mörk flyg­väg till och från kyr­kan. En brit­tisk un­der­sök­ning vi­sar var­för flad­der­mös­sen för­svin­ner när man be­ly­ser de­ras boplats på det sät­tet: De fly­ger helt en­kelt in­te ut och ja­gar på kväl­len, ef­tersom det ald­rig blir mörkt ut­an­för. I stäl­let vän­tar flad­der­mös­sen på att ord­ning­en ska åter­stäl­las, vil­ket ald­rig sker. Så små­ning­om dör de av svält. Först ung­ar­na, se­dan de vux­na.

Al­la arter av flad­der­möss och de­ras boplat­ser har ett strikt skydd inom he­la EU. I Sve­ri­ge re­gle­ras det­ta ge­nom art­skydds­för­ord­ning­en. Att be­ly­sa en kyr­ka där det bor en ko­lo­ni med

lån­gö­rad flad­der­mus står så­le­des i strid med na­tur­vårds­lag­stift­ning­en och in­ne­bär ett sys­te­ma­tiskt djur­plå­ge­ri, ef­tersom det le­der till svält.

Ljus­mängd – el­ler rät­ta­re sagt flö­det från ljus­käl­lan – mäts i lu­men. Belys­nings­styr­kan de­fi­nie­ras som an­tal lu­men per kvadrat­me­ter och anges i lux. Na­tur­ligt dags­ljus va­ri­e­rar från drygt 100 000 lux en klar som­mar­dag till un­ge­fär 40 lux vid sol­ned­gång. Full­må­nens sken är en­dast en knapp hund­ra­del av det­ta, cir­ka 0,3 lux. Mån­lju­set är än­då fullt till­räck­ligt för att stö­ra män­ni­skans sömn – vi upp­le­ver en mån­skensnatt som re­la­tivt ljus. Un­der en mu­len ny­må­ne­natt, allt­så i na­tur­ligt ut­om­hu­smör­ker, är ljus­styr­kan om­kring 0,0001 lux.

I dag är det ba­ra en fem­te­del av jor­dens be­folk­ning som upp­le­ver na­tur­ligt mör­ker, och en tred­je­del som kan se Vin­ter­ga­tan. Det­ta be­ror helt och hål­let på ar­ti­fi­ci­ellt ljus från al­la gat­lyk­tor, for­don, stä­der och upplysta in­du­stri­om­rå­den. En del av ljuset spri­der sig och bil­dar ett dif­fust, brand­gult himlas­ken – skyglow – ovan­för var­je tätt­be­byggt om­rå­de. I ex­em­pel­vis Ber­lin har ljus­styr­kan från det­ta sken upp­mätts till cir­ka 1 lux – fle­ra gång­er star­ka­re än full­må­nens sken. Där är det svårt att föl­ja må­nens rö­rel­se över natt­him­len och omöj­ligt att se någ­ra stjär­nor.

I dags­lä­get ökar mäng­den ar­ti­fi­ci­ellt ljus med 4 pro­cent var­je år och en­ligt vis­sa be­räk­ning­ar kom­mer den be­lys­ta ytan på jor­den att ha för­dubb­lats inom 30 år. Se­dan 2014, då Led-lam­pans upp­fin­na­re be­lö­na­des med No­bel­pri­set i fysik, har tak­ten höjts och ljus­mäng­den ökar nu snab­ba­re än nå­gon­sin.

In­tres­set för ljus­för­ore­ning­ar och dess mil­jö­ef­fek­ter ex­plo­de­ rar just nu i fle­ra län­der, ex­em­pel­vis Stor­bri­tan­ni­en, Frank­ri­ke, Tyskland och Ne­der­län­der­na, och äm­net har bli­vit ett snabbt väx­an­de forsk­nings­om­rå­de. Un­der de se­nas­te åren har det pub­li­ce­rats fle­ra stu­di­er som vi­sar på ett oro­väc­kan­de sam­band mel­lan ljus­för­ore­ning­ar och vi­kan­de in­sekts­be­stånd.

au­gusti 2017 spreds ny­he­ten att bi­o­mas­san av in­sek­ter har mins­kat dra­ma­tiskt i Tyskland un­der de se­nas­te 30 åren. En­dast 20–30 pro­cent åter­står, och då gjor­des un­der­sök­ning­en än­då i oli­ka na­tur­re­ser­vat. Rap­por­ten spreds snabbt och upp­täck­ten kal­la­des för ett eko­lo­giskt Ar­ma­ged­don. Var­ma­re kli­mat, giftsprid­ning, nya jord­bruks­me­to­der, skogs­bruk och ur­ba­ni­se­ring lyf­tes fram som tänk­ba­ra för­kla­ring­ar till den på­gåen­de ka­ta­stro­fen. Allt be­ak­ta­des, ut­om det mest up­pen­ba­ra – lam­por­na.

Den ex­plo­sions­ar­ta­de ök­ning­en av ar­ti­fi­ci­ell be­lys­ning har gjort natt till dag. I vå­ra mänsk­li­ga ögon är det­ta tryggt och trev­ligt. Men för nattin­sek­ter blir var­je lam­pa en döds­fäl­la, när de för­sö­ker na­vi­ge­ra ef­ter ljuset från må­nen och stjärnorna. Ljus­ske­net över stä­der be­fa­ras fun­ge­ra som en stor­ska­lig damm­su­ga­re på nattin­sek­ter över sto­ra av­stånd ef­tersom in­sek­ter­na loc­kas till ljuset och se­dan in­te förmår fly­ga till­ba­ka.

En an­nan ny stu­die vi­sar att pol­li­ne­rings­fre­kven­sen mins­kar med näs­tan två tred­je­de­lar i växt­sam­häl­len som på­ver­kas av gat­lam­por, jäm­fört med om­rå­den ut­an lam­por. Pol­li­ne­rar­na, främst natt­fjä­ri­lar, når helt en­kelt ald­rig fram till någ­ra blom­mor – och na­tur­ligt­vis in­te hel­ler till varand­ra. An­ting­en fly­ger de in­te alls, ef­tersom det i de­ras ögon ald­rig blir natt, el­ler så fast­nar de vid lam­por­na på vägen och pol­li­ne­rings­för­sö­ken blir bok­stav­li­gen frukt­lö­sa.

Ti­di­ga­re har det in­te fun­nits någ­ra tyd­li­ga be­lägg för att nattin­sek­ter skul­le va­ra mer drab­ba­de än dag­le­van­de arter, var­för lam­por­na in­te sågs som en själv­klar bov. Men i bör­jan av 2018 pre­sen­te­ra­des be­vis för att natt­fjä­ri­lar har mins­kat be­tyd­ligt mer än si­na dag­le­van­de ku­si­ner. Sam­ti­digt har man i Stor­bri­tan­ni­en märkt att de fles­ta arter av natt­fjä­ri­lar sta­digt mins­kat un­der fle­ra de­cen­ni­er. Men in­te för­rän nu har minsk­ning­en satts i sam­band med den öka­de ut­om­hus­be­lys­ning­en.

Det är viss skill­nad på ljus och ljus, så till vi­da att vis­sa ty­per av lam­por har stör­re at­trak­tions­kraft på in­sek­ter än and­ra. De gam­la kvick­sil­ver­lam­por­na loc­kar mest in­sek­ter, men de är näs­tan ut­fa­sa­de och knap­past ett pro­blem läng­re. Skill­na­der­na är in­te så sto­ra när det gäl­ler mo­der­na lam­por, som ha­lo­gen, LED och natri­um­lam­por. Det är i förs­ta hand mäng­den ljus som är pro­ble­met, in­te vil­ken sorts ljus det är frå­ga om. Man kan allt­så in­te mins­ka pro­ble­met nämn­värt ge­nom att by­ta till nå­gon ”mil­jö­vän­lig” typ av be­lys­ning. Möj­li­gen är rött ljus nå­got mind­re skad­ligt än and­ra fär­ger; bå­de flad­der­möss och in­sek­ter är mind­re käns­li­ga för rö­da våg­läng­der.

Al­la natt­djur, från vat­ten­lop­por till natt­skär­ror, har en re­la­tion till be­lys­ning och of­tast, men in­te all­tid, är re­la­tio­nen ne­ga­tiv. Ålen vand­rar in­te i mån­ljus, ut­an vän­tar tills det blir rik­tigt mörkt, så kal­lat åla­mör­ker. Det är ett skydd mot rov­djur. I Västsve­ri­ge sat­sas för när­va­ran­de gans­ka sto­ra re­sur­ser på att få till­ba­ka livs­kraf­ti­ga be­stånd av ål i någ­ra av vat­ten­dra­gen. Ålen var ti­di­ga­re den eko­no­miskt vik­ti­gas­te fis­ken i Sve­ri­ge men har mins­kat till den grad att den bli­vit röd­listad som akut ho­tad. Det­ta skylls på att kraft­verk i åar och äl­var hind­rar dess na­tur­li­ga vand­ring, men det är in­te omöj­ligt att även ut­om­hus­be­lys­ning har bi­dra­git.

I Sä­veån märk­tes ny­li­gen ålar i syf­te att föl­ja de­ras vand­ring. Det vi­sa­de sig att un­ge­fär hälf­ten av ålar­na pas­se­ra­de av­läs­nings­sta­tio­nen un­der en och sam­ma natt 2017 – den natt då det var strö­mav­brott i Gö­te­borg! Kom ihåg att lju­sin­ten­si­te­ten från full­må­ne är högst 0,3 lux och att det­ta är till­räck­ligt för att stop­pa ålens vand­ring. Sam­ti­digt ly­ser en gat­lam­pa 10–100 gång­er in­ten­si­va­re. Av det­ta kan man lä­ra sig att det krävs oav­bru­tet mör­ker längs he­la vand­rings­vä­gen för ett fun­ge­ran­de ål­be­stånd, allt­så inga upplysta bro­ar el­ler par­ke­rings­plat­ser i när­he­ten av ån. Man kan ock­så lä­ra sig att ljus­för­ore­ning­ar­nas på­ver­kan på djur och väx­ter är oför­ut­säg­bar, sker på bred front och kom­mer att ha kraf­ti­ga eko­no­mis­ka ef­fek­ter på sikt. Hur ha­de det gått med 2017 års ål­vand­ring i Sä­veån om ström­för­sörj­ning­en i Gö­te­borg ha­de fun­ge­rat fel­fritt?

Flad­der­möss är in­te de en­da nattak­ti­va dägg­dju­ren. Fak­tum är att det sna­ra­re är vi människor som av­vi­ker bland dägg­dju­ren ge­nom att va­ra ut­präg­lat dagak­ti­va. Re­dan Char­les Dar­win skrev om män­ni­skans in­ne­bo­en­de räds­la för mörkret, och det är in­te kons­tigt att vi gär­na tän­der bra­sor och lam­por i vår när­het. Men ju mer ljus vi tän­der för att vi ska kän­na oss tryg­ga, desto mer stäl­ler vi till det för and­ra arter.

Vi som fors­kar inom det­ta fält me­nar att det vik­ti­gas­te just nu är att ska­pa ac­cep­tans för att ljus­för­ore­nings­pro­ble­ma­ti­ken är ett fak­tum som mås­te tas på all­var. Den mänsk­li­ga na­tu­ren har ut­veck­lats i dags­ljus, och se­dan ti­der­nas be­gyn­nel­se har mörkret fått stå för det on­da och far­li­ga me­dan ljuset re­pre­sen­te­rat det go­da. Vi har svårt att in­se att ljus även kan va­ra ett pro­blem som mås­te be­grän­sas. Vår egen ut­veck­lings­hi­sto­ria styr vårt sätt att tän­ka.

Där­för är det kanske in­te så kons­tigt att ljus­för­ore­nings­pro­ble­met fort­fa­ran­de in­te finns på Na­tur­vårds­ver­kets el­ler ­Ener­gi­myn­dig­he­tens agen­dor, trots att det har va­rit känt se­dan 1990-ta­let.

Vi ska nog in­te räk­na med att lam­por kom­mer att mon­te­ras ner el­ler släc­kas i den om­fatt­ning som skul­le be­hö­vas för få bukt med pro­ble­met. Belys­ning­en och den trygg­het som den skän­ker är all­de­les för vik­tig för allt­för många människor. Att ar­gu­men­te­ra mot det­ta skul­le sna­ra­re le­da till kon­flik­ter med all­män­het och be­sluts­fat­ta­re och slu­ta med att det blir än­nu svå­ra­re att kom­ma till rät­ta med ljus­för­ore­nings­pro­ble­met.

Dä­re­mot finns det en hel del åt­gär­der man kan vid­ta för att mins­ka pro­ble­men för natt­dju­ren och sam­ti­digt be­hål­la det mesta av den ef­ter­strä­va­de trygg­het­s­ef­fek­ten. Det hand­lar fram­för allt om att an­vän­da ljus där – och när – det verk­li­gen be­hövs.

Vi är mer be­ro­en­de av ar­ti­fi­ci­ellt ljus un­der vin­tern. Sam­ti­digt är många djur, ex­em­pel­vis flad­der­möss och in­sek­ter, in­te sär­skilt ak­ti­va un­der den­na pe­ri­od. Där­för bör lju­san­vänd­ning­en be­grän­sas så myc­ket som möj­ligt un­der som­mar­halv­å­ret och i stäl­let kon­cen­tre­ras till vin­ter­halv­å­ret.

Ut­om­hus­be­lys­ning­en bör dess­utom sty­ras av rö­rel­se­de­tek­to­rer och ti­mer i så stor ut­sträck­ning som möj­ligt. På så sätt mins­kas stör­ning­en för nattak­ti­va djur yt­ter­li­ga­re.

Det bör även krä­vas nå­gon form av till­stånd för att in­stal­le­ra ut­om­hus­be­lys­ning. För när­va­ran­de rå­der re­na vil­da väs­tern-men­ta­li­te­ten. Lam­por sätts upp helt okon­trol­le­rat, of­ta på myc­ket olämp­li­ga stäl­len, och de ly­ser van­li­gen nat­ten ige­nom till ing­en nyt­ta. I na­tur­re­ser­vat och and­ra vär­de­ful­la na­tur­om­rå­den bör ut­om­hus­be­lys­ning gi­vet­vis in­te fö­re­kom­ma alls, på grund av dess kraf­tigt ne­ga­ti­va ef­fekt på djur­li­vet. Fa­sad­be­lys­ning av kyr­kor och and­ra kul­tur­bygg­na­der bör be­grän­sas till bygg­na­dens ena si­da men helst und­vi­kas helt, spe­ci­ellt på plat­ser där det finns flad­der­möss. Sam­ma sak gäl­ler gam­la valv­bro­ar, där det of­ta bor flad­der­möss. l

Nord­flad­der­mu­sen (ovan) är en skick­lig fly­ga­re som kan ja­ga in­sek­ter som för­vir­ras av gat­lam­por­nas sken. Men den lån­gö­ra­de flad­der­mu­sen (ne­dan) är en lång­sam fly­ga­re som gör sitt bäs­ta för att und­vi­ka al­la sor­ters lam­por.

Fa­sad­be­lys­ning på en kyr­ka kan gö­ra att dess ­ko­lo­ni­er av flad­der­möss dör ut. Men om en si­da får för­bli mörk kan flad­der­mös­sen kla­ra sig.

I ett ne­der­ländskt pro­jekt un­der­söks om flad­der­möss blir mind­re stör­da av rött gat­ljus än av vitt. Re­sul­ta­ten är lo­van­de.

Stjärnhimlen blir en allt ovan­li­ga­re syn i tä­tor­ter­na; den drunk­nar i de ljus­för­ore­ning­ar vi ska­par. Bro­valv er­bju­der en mörk och trygg miljö för flad­der­möss. Men allt fler bro­ar blir be­lys­ta, vil­ket stäl­ler till sto­ra pro­blem för de­ras ljus­skyg­ga in­vå­na­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.