Te­le­fo­nen är sjä­lens spe­gel

Värl­dens störs­ta in­sti­tut för forsk­ning om men­tal ohäl­sa sat­te sprätt på 20 mil­jar­der dol­lar un­der Tom In­sels led­ning. Li­dan­det är fort­fa­ran­de li­ka stort. Där­för sat­sar han på en helt ny typ av vård – via mo­bi­len.

Forskning & Framsteg - - Personligheten - TEXT PER SNAPRUD IL­LUST­RA­TION EMMA HANQUIST

TOM IN­SEL LE­VE­RE­RAR ett bis­tert bud­skap un­der sitt in­led­nings­tal till 7 000 hjärn­fors­ka­re som sam­lats till ett ve­ten­skap­ligt mö­te i Ber­lin som­ma­ren 2018.

– Det finns inga be­lägg, ab­so­lut inga be­lägg, för att vi un­der de se­nas­te två de­cen­ni­er­na på nå­got vis lyc­kats mins­ka sjuk­lig­het och död bland män­ni­skor som li­der av de­pres­sion, post­trau­ma­tisk stress, schi­zo­fre­ni el­ler bi­po­lär sjuk­dom, sä­ger han från ta­lar­sto­len i en full­satt mäss­hall.

Det är hår­da ord. Men han pre­sen­te­rar mäng­der av di­a­gram om själv­mord och psy­kisk sjuk­dom till stöd för sitt på­stå­en­de, och med­ger att han själv haft en cen­tral roll i miss­lyc­kan­det. Fram till 2015 var han den högs­te che­fen för ame­ri­kans­ka Na­tio­nal in­sti­tu­te of men­tal he­alth, NIMH, värl­dens störs­ta or­ga­ni­sa­tion för forsk­ning om psy­kis­ka sjuk­do­mar. Un­der si­na tret­ton år på den pos­ten för­de­la­de in­sti­tu­tet 20 mil­jar­der dol­lar till forsk­ning. Det har lett till mas­sor av ve­ten­skap­li­ga rap­por­ter om hjär­nans bi­o­lo­gis­ka ma­ski­ne­ri och ny kun­skap om oli­ka be­hand­ling­ar mot men­tal ohäl­sa – men knap­past till lind­ring för dem som verk­li­gen li­der.

– Vi mås­te frå­ga oss var­för vi har miss­lyc­kats, sä­ger Tom In­sel.

Han pa­u­sar och ser ut över åhö­rar­na in­nan han bör­jar sva­ra på sin egen frå­ga.

För det förs­ta an­ser han att di­a­gno­ser­na är all­de­les för då­li­ga. Som chef för NIMH un­der­kän­de han psy­ki­a­trins tra­di­tio­nel­la di­a­gnos­ma­nu­al för att i stäl­let för sym­tom­kri­te­ri­er ef­ter­ly­sa ob­jek­tivt mät­ba­ra tes­ter ba­se­ra­de på bi­o­mar­kö­rer. Det väck­te vre­de. Många kol­le­ger an­kla­ga­de ho­nom för att bi­o­lo­gi­se­ra själs­ligt li­dan­de. Men det främs­ta hind­ret för vi­sio­ner­na om la­bo­ra­to­ri­e­tes­ter och psy­ki­a­trisk pre­ci­sions­me­di­cin är att fors­kar­na helt en­kelt vet för li­te om sam­ban­den mel­lan hjär­nan och män­ni­skans men­ta­la liv. Ett an­nat skäl till miss­lyc­kan­det är att pa­ti­en­ter of­ta mås­te vän­ta länge på vård. Det in­ne­bär att sym­to­men blir tyng­re och be­hand­ling­en svå­ra­re.

Det tred­je och mest på­fal­lan­de pro­ble­met är en­ligt Tom In­sel bris­ten på ef­fek­ti­va sätt att föl­ja en­skil­da in­di­vi­der kon­ti­nu­er­ligt över lång tid. I dag för­sö­ker psy­ki­a­tri­ker och and­ra in­om vår­den föl­ja si­na pa­ti­en­ter ge­nom att bo­ka in be­söks­ti­der för kor­ta sam­tal, even­tu­ellt i kom­bi­na­tion med nå­got for­mu­lär med mer el­ler mind­re sys­te­ma­tis­ka frågor. Till sa­ken hör att pa­ti­en­ter­na på grund av sin sjuk­dom kan ha svårt att re­do­gö­ra för de sub­jek­ti­va upp­le­vel­ser­na som ut­gör själ­va sjuk­do­men.

Tom In­sel tror att lös­ning­en finns i vå­ra fic­kor. Bortåt tre mil­jar­der män­ni­skor i värl­den har en så kal­lad smart te­le­fon, och pro­gno­ser­na ty­der på att siff­ran kom­mer att va­ra dub­belt så hög in­om ett par år. Tek­ni­ken är på väg att bli mer ut­bredd än till­gång till rent vat­ten, av­lopp och ett sta­bilt el­nät. Och te­le­fo­ner­na sam­lar he­la ti­den enor­ma mäng­der da­ta om vårt be­te­en­de.

Det­ta in­for­ma­tions­brus in­ne­hål­ler sig­na­ler som skul­le kun­na lar­ma om att nå­gon när­mar sig ett skov av psy­kisk sjuk­dom. När Tom In­sel läm­na­de stat­li­ga NIMH blev han vär­vad av fö­re­ta­get Ve­rily, som ägs av Goog­le, för att le­da ar­be­tet med att ut­veck­la den ty­pen av tek­nik. I fjol sa han upp sig på nytt för att star­ta Minds­trong, ett fö­re­tag i sam­ma bransch. Det be­ty­der att han har ett eko­no­miskt ege­nin­tres­se av att mark­nads­fö­ra si­na vi­sio­ner.

FLE­RA AND­RA upp­starts­fö­re­tag har ha­kat på trenden mot ”di­gi­tal fe­no­typ­ning”. Bi­o­lo­ger an­vän­der be­grep­pet fe­no­typ om en full­stän­dig be­skriv­ning av al­la mät­ba­ra egen­ska­per hos en or­ga­nism. En di­gi­tal fe­no­typ är på mot­sva­ran­de sätt en full­stän­dig be­skriv­ning av en män­niskas egen­ska­per i den di­gi­ta­la värl­den.

Ut­an tve­kan rå­der en hajp runt di­gi­ta­la fe­no­ty­per, och le­da­re för upp­starts­fö­re­tag i Ka­li­for­ni­ens Si­li­con Val­ley är kän­da för att pra­ta mer än de till slut le­ve­re­rar. Så var­för ska man lyss­na till Tom In­sel?

– Tom är en av de smar­tas­te män­ni­skor­na jag kän­ner. Han är de­fi­ni­tivt värd att ta på allvar, sä­ger Mar­kus Hei­lig, pro­fes­sor i psy­ki­a­tri vid Lin­kö­pings uni­ver­si­tet.

Fram till för tre år se­dan ingick Mar­kus Hei­lig i led­ning­en för ett ame­ri­kanskt in­sti­tut för be­ro­en­de­forsk­ning nä­ra knu­tet till NIMH, vil­ket lett till att han kän­ner Tom In­sel. Men han var­nar för hajpen. Mar­kus Hei­lig miss­tän­ker att det kom­mer att drö­ja läng­re än vad de iv­ri­gas­te fö­re-

språ­kar­na fö­re­stäl­ler sig in­nan di­gi­tal fe­no­typ­ning gör nå­gon kon­kret nyt­ta för psy­kiskt sju­ka. Svå­rig­he­ten är att hit­ta sam­band som in­te ba­ra gäl­ler för sto­ra grup­per, ut­an även för var­je en­skild pa­ti­ent.

Tom In­sel hör till dem som ser enor­ma möj­lig­he­ter. En ty­pisk an­vän­da­re kol­lar mo­bi­len över 70 gång­er per dag och nud­dar skär­men med fing­rar­na mer än 2 600 gång­er. In­bygg­da sen­so­rer mä­ter rö­rel­ser och geo­gra­fisk po­si­tion, och kvo­ten mel­lan in­gå­en­de och ut­gå­en­de tra­fik i form av sam­tal och text­med­de­lan­den kan skvall­ra om att en per­son bör­jar dra sig un­dan si­na van­li­ga so­ci­a­la kon­tak­ter, kanske på grund av en an­nal­kan­de de­pres­sion.

Även i ta­let finns vik­tig in­for­ma­tion. Det är känt att män­ni­skor med bi­po­lär sjuk­dom pra­tar for­ta­re i ma­nis­ka fa­ser än när de sjun­ker ner i hopp­lös­het. En de­pres­sion änd­rar ock­så bru­ket av pro­no­men. Or­den ”vi”, ”de” och ”du” blir mer säll­syn­ta. I stäl­let an­vän­der den drab­ba­de allt of­ta­re ordet ”jag”. Och det finns al­go­rit­mer som kan upp­täc­ka om ta­let blir osam­man­häng­an­de, vil­ket in­träf­far i sam­band med en psy­kos.

– Det som är så spän­nan­de är att vi nu har till­gång till en typ av kon­ti­nu­er­li­ga och ob­jek­ti­va mått på mänsk­ligt be­te­en­de som vi ald­rig ti­di­ga­re har haft, sä­ger Tom In­sel.

Sam­ti­digt är han klar över att tek­ni­ken ställer många etis­ka frågor, bland an­nat om vem som ska ha till­gång till all in­for­ma­tion.

Sent på kväl­len ef­ter fö­re­dra­get träf­far jag ho­nom i ett öde kon­fe­rens­rum för att pra­ta om de­tal­jer­na i hans sto­ra vi­sio­ner. Mo­bi­len stic­ker upp ur fic­kan på hans grå skjor­ta. Den är säl­lan läng­re bort än så.

Tom In­sel be­rät­tar att hans fö­re­tag till en bör­jan ut­fors­ka­de sätt att ana­ly­se­ra mänsk­ligt tal för att hit­ta tec­ken på psy­kisk ohäl­sa.

– Men an­vän­dar­na gil­la­de in­te det, och de gil­la­de in­te hel­ler tan­ken på att få si­na rö­rel­ser kart­lag­da via GPS.

Där­för har Minds­trong till­ver­kat en app som en­bart sam­lar in­for­ma­tion om hur fing­rar tryc­ker och sve­per mot skär­men. Upp­hovs­man­nen he­ter Pa­ul Da­gum, en te­o­re­tisk fy­si­ker som även ut­bil­dat sig till da­tain­gen­jör och hjärt­ki­rurg. Un­der sin om­väx­lan­de kar­riär har han bland an­nat star­tat ett fö­re­tag spe­ci­a­li­se­rat på att be­käm­pa da­ta­in­trång. En av hans me­to­der för att iden­ti­fi­e­ra in­di­vi­du­el­la hac­ka­re är att ana­ly­se­ra tids­för­lopp i de­ras knapp­tryck­ning­ar på tan­gent­bor­det för att hit­ta möns­ter, ett slags di­gi­ta­la fin­gerav­tryck.

EN VIDAREUTVECKLAD VA­RI­ANT av me­to­den le­tar ef­ter möns­ter i fing­er­rö­rel­ser mot te­le­fo­nens skärm som kan sä­ga nå­got om an­vän­da­rens men­ta­la egen­ska­per. I vå­ras pub­li­ce­ra­de Pa­ul Da­gum en pi­lot­stu­die som ty­der på att det fun­ge­rar. Sam­man­lagt 27 för­söks­per­so­ner fick äg­na tre tim­mar åt tra­di­tio­nel­la neu­ropsy­ko­lo­gis­ka tes­ter av bland an­nat ar­bets­min­ne, språk­ligt flyt och in­tel­li­gens. Där­ef­ter fick de lad­da ner en app som re­gi­stre­ra­de all be­rö­ring av skär­men un­der den föl­jan­de vec­kan.

En da­tor be­ar­be­ta­de al­la da­ta med så kal­lad ma­ski­nin­lär­ning. Syf­tet var att hit­ta möns­ter i se­kven­ser­na av fing­er­rö­rel­ser över te­le­fo­nens skärm som sta­tis­tiskt kan av­slö­ja nå­got om hur väl för­söks­per­so­ner­na lyc­ka­des i de neu­ropsy­ko­lo­gis­ka tes­ter­na. Det vi­sa­de sig att någ­ra av des­sa rö­rel­se­möns­ter – som fors­kar­na kal­lar di­gi­ta­la bi­o­mar­kö­rer – för­ut­sä­ger re­sul­ta­ten i neu­ropsy­ko­lo­gis­ka tes­ter näs­tan li­ka nog­grant som att gö­ra om själ­va testet.

Just nu på­går nio oli­ka stu­di­er för att ta re­da på hur väl me­to­den kan för­ut­sä­ga sym­tom på men­tal ohäl­sa. Bland del­ta­gar­na finns pa­ti­en­ter med de­pres­sion, psy­kos­sjuk­do­mar och post­trau­ma­tiskt stress­syndrom. Ett av må­len är att hit­ta di­gi­ta­la bi­o­mar­kö­rer kopp­la­de till ris­ken att be­hö­va sjuk­hus­vård. För­hopp­ning­en är att ti­di­ga var­nings­sig­na­ler ska gö­ra det möj­ligt att vän­da ut­veck­ling­en in­nan lä­get blir akut.

Den nya forsk­ning­en spi­rar ur en di­gi­tal re­vo­lu­tion som för­flyt­tar allt mer av vår vak­na tid till smar­ta te­le­fo­ner och so­ci­a­la me­di­er. Det kan ha si­na si­dor. Boken igen: Smartp­ho­ne­ge­ne­ra­tio­nen (Na­tur & Kul­tur 2018) av den ame­ri­kans­ka psy­ko­lo­gi­pro­fes­sorn Je­an Twenge ger te­le­fo­ner­na skul­den för att en hel ge­ne­ra­tion av ton­å­ring­ar och unga vux­na i väst­värl­den mår psy­kiskt då­ligt. Hon grun­dar si­na slut­sat­ser på sto­ra år­li­ga en­kät­un­der­sök­ning­ar, och Tom In­sel tar hen­nes var­ning­ar på allvar.

And­ra fors­ka­re på­pe­kar att det kanske tvärtom är en ökad psy­kisk ohäl­sa som får folk att dra sig un­dan och glo i te­le­fo­nen – el­ler att helt and­ra fak­to­rer lig­ger bakom bå­da tren­der­na. Men om det finns nå­got fog för Je­an Tweng­es te­ser så har psy­kiskt sår­ba­ra män­ni­skor go­da skäl att dra ner på sin skärm­tid. Frå­gan är vad det skul­le be­ty­da för Minds­trong. Tom In­sel skrat­tar.

– Då får vi inga da­ta! Nej, all­var­ligt ta­lat är jag in­te oro­ad. Om folk mins­kar sin skärm­tid från sex till två tim­mar per dag så får vi fort­fa­ran­de mer än vi be­hö­ver.

Han är mer be­kym­rad över ris­ker­na för att bi­o­mar­kö­rer­na ger fals­ka larm, el­ler mis­sar att nå­gon blir säm­re. El­ler att an­vän­da­re upp­le­ver tek­ni­ken som ett hot mot den per­son­li­ga in­tegri­te­ten.

Tom In­sel be­skri­ver den in­for­ma­tion som ana­ly­ser­na byg­ger på – be­rö­ring av te­le­fo­nens skärm – som ”in­ne­hålls­fri”. Ap­pen bort­ser från up­pen­bart käns­li­ga sa­ker som in­ne­hål­let i pri­va­ta mejl el­ler te­le­fon­sam­tal. Men med li­te fan­ta­si kan man tän­ka sig si­tu­a­tio­ner där även den­na typ av di­gi­ta­la bi­o­mar­kö­rer kan stäl­la till pro­blem. Säg att ap­pen av­slö­jar att en per­son med bi­po­lär sjuk­dom när­mar sig en ma­nisk fas. Om den kun­ska­pen sprids till vår­den el­ler till an­hö­ri­ga kan följ­den bli att pa­ti­en­ten får hjälp. Om den i stäl­let ham­nar hos en för­säl­ja­re av Fer­rari­bi­lar el­ler re­sor till rymden kan den le­da till af­fä­rer som pa­ti­en­ten se­na­re kom­mer att ång­ra.

Man kan till och med tän­ka sig si­tu­a­tio­ner då kun­skap om di­gi­ta­la bi­o­mar­kö­rer kan va­ra skad­lig för pa­ti­en­ten själv. För vad hän­der om nå­gon som ti­di­ga­re käm­pat mot de­pres­sio­ner får åter­kopp­ling från mo­bi­len om att av­grun­den är på väg att öpp­na sig på nytt? Kan det bli en själv­upp­fyl­lan­de pro­fe­tia?

– Det be­hövs mer forsk­ning för att ta re­da på hur det lig­ger till, men jag tror att det kan va­ra till stor hjälp att ha till­gång till bra in­for­ma­tion, sä­ger Tom In­sel.

Hans fö­re­tag sam­ar­be­tar med en grupp eti­ker vid Stan- ford uni­ver­si­ty som ut­re­der hur di­gi­ta­la bi­o­mar­kö­rer kan få oav­sikt­li­ga ef­fek­ter, el­ler rent av miss­bru­kas i skad­li­ga syf­ten. En pre­li­mi­när rap­port från grup­pen som jag ta­git del av näm­ner en rad ak­tö­rer med ett tänk­bart in­tres­se av att över­va­ka män­ni­skor i syf­te att för­ut­sä­ga de­ras be­te­en­de: mi­li­tä­ren, ar­bets­gi­va­re, för­säk­rings­bo­lag och rätts­vä­sen­det. För att und­vi­ka miss­bruk krävs stark da­ta­sä­ker­het, en­ligt för­fat­tar­na – som un­der­stry­ker po­äng­en ge­nom att hän­vi­sa till av­slö­jan­det ti­di­ga­re i år om hur det brit­tis­ka fö­re­ta­get Cam­bridge Ana­ly­ti­ca lyc­ka­des sam­la in per­son­lig in­for­ma­tion om mil­jon­tals män­ni­skor på Fa­ce­book.

Al­la som in­går i de på­gåen­de tes­ter­na med di­gi­ta­la bi­o­mar­kö­rer gör det fri­vil­ligt. De har gett sitt in­for­me­ra­de sam­tyc­ke. Men vad hän­der om nå­gon änd­rar sig? En per­son som ut­veck­lar en psy­kos med van­fö­re­ställ­ning­ar om att va­ra för­följd el­ler över­va­kad kanske vill avinstal­le­ra Minds­trongs app för att slip­pa bli elektro­niskt över­va­kad. Eti­ker­na an­ser att det ska va­ra möj­ligt, och att pa­ti­en­ten sam­ti­digt mås­te få ut­för­lig in­for­ma­tion om vad det be­ty­der för den fort­sat­ta vår­den. De­ras rap­port slår fast att di­gi­tal fe­no­typ­ning ger nya möj­lig­he­ter att di­a­gnosti­ce­ra och be­hand­la men­ta­la sjuk­do­mar – sam­ti­digt som tek­ni­ken kan bli ett verk­tyg för mas­sö­ver­vak­ning av he­la be­folk­ning­ar.

Tom In­sel är klar över att ett miss­tag kan ra­se­ra för­tro­en­det för den nya tek­ni­ken.

– Om vi gör fel så är jag rädd att vi för­lo­rar möj­lig­he­ten att gö­ra enorm nyt­ta i frågor som bok­stav­ligt ta­lat hand­lar om liv och död, sä­ger han.

” Tek­ni­ken ställer etis­ka frågor om vem som ska ha till­gång till all in­for­ma­tion”

Per Snaprud är me­di­c­in­re­dak­tör på Forsk­ning & Fram­steg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.