Klardrömmar: Kan de va­ra en nyc­kel till med­ve­tan­dets gå­ta?

Kan klardrömmar va­ra en nyc­kel till med­ve­tan­dets gå­ta?

Forskning & Framsteg - - Innehåll - TEXT MI­RI­AM FRANKEL FOTO TARA MOORE/ GETTY IMAGES

Han minns det ex­tremt tyd­ligt trots att det in­träf­fa­de år 1962. Han ha­de kom­mit hem ut­mat­tad från sjuk­hu­set runt kloc­kan 11 på för­mid­da­gen ef­ter en hel natt av sömn­ex­pe­ri­ment. Han bryd­de sig in­te ens om att dra ner per­si­en­ner­na ut­an föll ihop på säng­en och som­na­de näs­tan ome­del­bart. Han bör­ja­de dröm­ma — men nå­got var an­norlun­da. Han var kri­stall­klart medveten om att han låg och sov och kun­de till och med sty­ra vad som skul­le hän­da i dröm­men.

– Jag äls­kar att fly­ga så jag vil­le tes­ta om jag kun­de gö­ra det, be­rät­tar Al­lan Hob­son, nu­me­ra pro­fes­sor eme­ri­tus i psy­ki­a­tri vid Har­vard uni­ver­si­ty i USA.

– Jag ha­de inga pro­blem, jag var vikt­lös och jag flög.

Al­lan Hob­son — en pi­on­jär in­om dröm­forsk­ning­en och känd för att ha om­kull­kas­tat Sig­mund Freuds te­o­ri om att dröm­mar är ut­tryck för un­der­med­vet­na önsk­ning­ar — ha­de fram till dess va­rit skep­tisk till huruvi­da man verk­li­gen kan va­ra medveten i dröm­mens värld. Men den­na mor­gon ha­de han tes­tat ett trick från en bok läst han ny­li­gen, Stu­di­es in

dreams, skri­ven år 1921 av den ex­cent­ris­ka brit­tis­ka aris­to­kra­ten Ma­ry Ar­nold-fors­ter. In­nan Al­lan Hob­son som­na­de påmin­de han sig om att när omgivningen blir bi­sarr, då vet man att man dröm­mer. Boken, som är ba­se­rad på per­son­li­ga upp­le­vel­ser, var en ti­dig be­skriv­ning av det fe­no­men som i dag kal­las ”klardrömmar”.

ETT HALVT SE­KEL se­na­re blomst­rar forsk­ning­en om klardrömmar. Många fors­ka­re me­nar att des­sa dröm­mar ut­gör ett unikt med­ve­tan­de­till­stånd där vi bå­de so­ver och är vak­na sam­ti­digt. De hop­pas att stu­di­er av vad som egent­li­gen hän­der i hu­vu­det på oss när vi klar­dröm­mer kan hjäl­pa oss att ta re­da på hur med­ve­ten­het upp­står i hjär­nan — en av neu­ro­ve­ten­ska­pens störs­ta gåtor.

I en stu­die år 2011, från Cen­tral in­sti­tu­te of men­tal he­alth i Mann­heim, Tyskland, upp­skat­ta­de fors­ka­re att drygt hälf­ten av oss kom­mer att ha minst en klar­dröm i li­vet, men att klardrömmar är van­li­gast un­der barn­do­men. En sam­man­ställ­ning av forsk­ning­en om klardrömmar från Tyskland och Ne­der­län­der­na, pub­li­ce­rad i år, fann att en­dast 23 pro­cent har klardrömmar of­ta­re än en gång i må­na­den. Vi vet ock­så att per­so­ner som har klardrömmar of­ta bru­kar tyc­ka att de är un­der­hål­lan­de — att fly­ga el­ler ha sex är po­pu­lä­ra sys­sel­sätt­ning­ar. Det finns även forsk­ning som ty­der på att klardrömmar kan va­ra nyt­ti­ga. De ver­kar till ex­em­pel kun­na hjäl­pa per­so­ner som li­der av svå­ra mar­dröm­mar att ta kontroll över si­tu­a­tio­nen.

Vi kan även öva på sa­ker i en klar­dröm. En en­kät­un­der­sök­ning av 840 tys­ka fri­id­rot­ta­re 2012 vi­sa­de att cir­ka 10 pro­cent fak­tiskt an­vän­der klardrömmar för att trä­na och för­sö­ka för­bätt­ra pre­sta­tio­nen i det vak­na li­vet.

– Klardrömmar togs in­te på allvar un­der många år, sä­ger Martin Dres­ler, hjärn­fors­ka­re vid Rad­boudu­ni­ver­si­te­tet i Ne­der­län­der­na och ex­pert på fe­no­me­net.

Han för­kla­rar att in­tres­set för om­rå­det har vux­it de se­nas­te tio åren och me­nar att det­ta är på grund av att man bör­jat un­der­sö­ka klar­dröm­mar­nas po­si­ti­va ef­fek­ter, i kom­bi­na­tion med nya fynd från hjärn­forsk­ning­en.

När vi dröm­mer van­li­ga dröm­mar har vi en gans­ka låg med­ve­tan­de­grad. Vi kan se och kän­na sa­ker, men vi är helt omed­vet­na om att den bi­sar­ra värld vi be­fin­ner oss i fak­tiskt är overk­lig. Vi sak­nar of­ta till­gång till de­tal­je­ra­de min­nen från vårt vak­na liv och vi har ing­en för­må­ga att på­ver­ka dröm­mens för­lopp. I en klar­dröm dä­re­mot är vi in­te så lätt­lu­ra­de. Vi vet att vi dröm­mer och kan of­ta sty­ra vad vi gör i dröm­men. Vi kan ock­så tän­ka lo­giskt och min­nas ut­för­li­ga de­tal­jer från vårt vak­na liv.

Klardrömmar skil­jer sig där­för från van­li­ga dröm­mar på ett sätt som lik­nar hur det som fors­ka­re kal­lar ”pri­märt med­ve­tan­de” skil­jer sig från ”se­kun­därt med­ve­tan­de”. Det pri­mä­ra med­ve­tan­det be­står av ba­sa­la funk­tio­ner som sin­nes­för­nim­mel­ser och men­ta­la bil­der. Det se­kun­dä­ra med­ve­tan­det — som i sin mest avan­ce­ra­de form är unikt för oss män­ni­skor — in­ne­fat­tar för­må­gor som ab­strakt tän­kan­de och självre­flek­tion. Hur det­ta plöts­ligt upp­kom un­der evo­lu­tio­nens gång är oklart, och kun­skap om ex­akt vil­ka hjärn­pro­ces­ser som är in­vol­ve­ra­de är där­för nå­got som in­tres­se­rar fors­kar­na.

Ett sätt att för­sö­ka ta re­da på det­ta är att tit­ta på vad som hän­der i hjär­nan vid över­gång­en från sömn till fullt va­ken­med­ve­tan­de på mor­go­nen. Men pro­ble­met är att upp­vak­nan­det är om­tum­lan­de för hjär­nan — vi får sy­nin­tryck, kän­ner hung­er och så vi­da­re. Ex­akt vad som mot­sva­rar se­kun­därt med­ve­tan­de bland al­la hjärn­pro­ces­ser är svårt att av­gö­ra. Om vi i stäl­let stu­de­rar över­gång­en från sömn el­ler dröm­mar till klardrömmar be­fin­ner sig hjär­nan dock i sam­ma till­stånd — så kal­lad Rem-sömn. Det som för­änd­ras är att vi plöts­ligt blir med­vet­na om att vi dröm­mer. Där­för kan klardrömmar hjäl­pa oss att stu­de­ra upp­koms­ten av se­kun­därt med­ve­tan­de, me­nar Al­lan Hob­son. Och han är in­te en­sam om den­na in­ställ­ning.

– Klardrömmar är ett bra verk­tyg för att stu­de­ra över­gång­en mel­lan två oli­ka sta­di­er av med­ve­ten­het, me­dan det glo­ba­la hjärn­till­stån­det är re­la­tivt sta­bilt, för­kla­rar Dan De­nis, sömn­fors­ka­re vid Har­vard.

– Stu­di­er har vi­sat att det som hän­der när man har en klar­dröm är att de­lar av hjär­nan som är oak­ti­ve­ra­de un­der Rem-sömn ak­ti­ve­ras.

MEN HUR KAN man ve­ta att en per­son fak­tiskt har en klar­dröm? Med hjälp av sinn­ri­ka ex­pe­ri­ment som re­pe­te­rats många gång­er har fors­ka­re lyc­kats ut­veck­la en kod för att

” Av 840 fri­­id­rot­ta­re an­vän­de 10 pro­cent klardrömmar för att trä­na”

kom­mu­ni­ce­ra med klar­dröm­man­de för­söks­per­so­ner. In­nan de som­nar om­beds de helt en­kelt att gö­ra en viss ögon­rö­rel­se — till ex­em­pel tit­ta två gång­er till hö­ger och två gång­er till väns­ter — för att sig­na­le­ra att de har en klar­dröm. De är ju trots allt till­räck­ligt med­vet­na för att kun­na min­nas kom­pli­ce­ra­de in­struk­tio­ner.

Me­to­den hjälp­te Al­lan Hob­son och Ur­su­la Voss från Göt­he Uni­ver­si­tät i Frank­furt att år 2009 upp­täc­ka att klardrömmar är as­so­ci­e­ra­de med ökad ak­ti­vi­tet i de främ­re de­lar­na av hjär­nan. Det­ta mät­tes med elektro­ence­fa­lo­gra­fi (EEG), en me­tod för att re­gi­stre­ra hjärn­ak­ti­vi­tet ge­nom att pla­ce­ra sen­so­rer på hjäs­san, hos tre per­so­ner då de dröm­de klardrömmar. Upp­täck­ten är in­tres­sant ef­tersom vi vet att fron­tal­lo­ber­na bland an­nat styr kog­ni­ti­va funk­tio­ner som pla­ne­ring, ab­strakt tän­kan­de och kort­tids­min­ne. Många fors­ka­re tror ock­så att den spe­ci­fi­ka hjärn­ak­ti­vi­tet de re­gi­stre­ra­de — så kal­la­de gam­mavå­gor med en fre­kvens runt 40 Hertz — är in­vol­ve­rad i att bin­da ihop oli­ka aspek­ter av vårt med­ve­tan­de, till ex­em­pel käns­lor, tan­kar och min­nen, till en in­te­gre­rad hel­het ge­nom att syn­kro­ni­se­ra oli­ka kret­sar i hjär­nan.

UR­SU­LA VOSS OCH hen­nes kol­le­ger följde upp för­sö­ket år 2014 ge­nom att sti­mu­le­ra den främ­re de­len av hjär­nan hos 27 so­van­de för­söks­per­so­ner med oli­ka fre­kven­ser av elekt­risk ström (och i vis­sa fall ing­en ström alls). De väck­te se­dan del­ta­gar­na och frå­ga­de ut dem om de­ras dröm­mar. Klar­dröm­man­de mät­tes på en ska­la som upp­skat­ta­de fak­to­rer in­klu­si­ve kontroll och självin­sikt i dröm­men (man kan va­ra mer el­ler mind­re ”klar”). Det vi­sa­de sig att för­söks­per­so­ner som sti­mu­le­rats med 25–40 Hertz — in­te and­ra fre­kven­ser — upp­lev­de fle­ra aspek­ter av klardrömmar, som att plöts­ligt in­se att de dröm­de. Det var ing­en sär­skilt stor ef­fekt och experimentet har än­nu in­te upp­re­pats, men re­sul­ta­ten är fort­fa­ran­de om­ta­la­de i for­skar­värl­den.

Och själ­va upp­täck­ten att någon­ting hän­der i de främ­re de­lar­na av hjär­nan då vi dröm­mer klardrömmar har setts i and­ra ex­pe­ri­ment. År 2012 lyc­ka­des Martin Dres­ler få en för­söks­per­son att ha två klardrömmar trots att hen låg in­ne­slu­ten i en hög­ljudd och trång fm­ri-ka­me­ra. Han re­gi­stre­ra­de då att klar­dröm­mar­na var för­knip­pa­de med ökad ak­ti­vi­tet i om­rå­den in­klu­si­ve pre­fron­ta­la cor­tex, som är in­vol­ve­rad i kom­pli­ce­ra­de kog­ni­ti­va pro­ces­ser som pla­ne­ring och be­sluts­fat­tan­de. Det­ta in­klu­de­ra­de dor­so­la­te­ra­la pre­fron­tal­kor­tex som nor­malt är helt in­ak­tivt un­der Rem-sömn. Om­rå­det precu­neus, som är knu­tet till epi­so­diskt min­ne, kog­ni­ti­va pro­ces­ser som hjäl­per oss att upp­skat­ta rums­li­ga de­tal­jer och re­la­tio­ner, självre­flek-

” Vi vet att vi dröm­mer och kan of­ta sty­ra vad vi gör i dröm­men”

ti­on och and­ra aspek­ter av med­ve­tan­de, vak­na­de ock­så till liv.

SÅ IN­NE­BÄR DET­TA att vi re­dan vet vad hjärn­sig­na­tu­ren för klardrömmar är? Än så länge kan vi ba­ra se vad som hän­der i oli­ka hjärn­om­rå­den när vi dröm­mer klardrömmar. Det ul­ti­ma­ta må­let är att se vad som hän­der på hjärn­cell­s­ni­vå. Men för det­ta krävs en hjär­nav­bild­nings­tek­nik som än­nu in­te är ut­veck­lad.

– Vi snac­kar hund­ra år minst, sä­ger Al­lan Hob­son. Och även när det gäl­ler de mer ge­ne­rel­la hjärn­sig­na­tu­rer­na mås­te vi va­ra för­sik­ti­ga med att tol­ka re­sul­ta­ten.

– Al­la stu­di­er hit­tills har haft väl­digt få del­ta­ga­re. Det är en vansk­lig grund för att dra någ­ra slut­sat­ser, sä­ger Martin Dres­ler.

Det­ta är in­te så kons­tigt — det är in­te di­rekt lätt att få ett stort an­tal per­so­ner att dröm­ma klardrömmar just den natt de be­fin­ner sig i ett la­bo­ra­to­ri­um.

Men det finns hopp. Ny forsk­ning vi­sar att det finns ett an­tal tek­ni­ker som kan hjäl­pa oss att dröm­ma klardrömmar. En går ut på att helt en­kelt frå­ga sig om man dröm­mer så fort man be­fin­ner sig i en märk­lig si­tu­a­tion. Det­ta ökar chan­sen att man frå­gar sig sam­ma sak i en fak­tisk dröm, vil­ket kan gö­ra att den­na över­går i en klar­dröm. En an­nan tek­nik är att vak­na ef­ter fem tim­mars sömn och se­dan sä­ga till sig själv om och om igen att ”näs­ta gång jag dröm­mer, ska jag kom­ma ihåg att jag dröm­mer” (det­ta på­min­ner om vad Al­lan Hob­son gjor­de). En stu­die från Ade­lai­de uni­ver­si­ty i Austra­li­en, pub­li­ce­rad i tid­skrif­ten Drea­ming för­ra året, vi­sa­de att näs­tan hälf­ten av dem som lyc­ka­des som­na om in­om fem mi­nu­ter ef­ter att ha an­vänt den sist­nämn­da tek­ni­ken fak­tiskt ha­de en klar­dröm. Me­di­cins­ka pre­pa­rat ver­kar ock­så hjäl­pa. En stu­die från uni­ver­si­te­tet i Wiscon­sin–ma­di­son, USA, som pub­li­ce­ra­des för ba­ra någ­ra må­na­der se­dan i PLOS One, vi­sa­de att 42 pro­cent av 121 del­ta­ga­re som ta­git en 8 mg-dos av alz­hei­mer­läke­med­let ga­lan­ta­min ha­de klardrömmar, jäm­fört med ba­ra 14 pro­cent av dem som fått ett pla­ce­bo­pil­ler (de ha­de väckts ef­ter 4,5 tim­mar i bå­da fal­len).

Fors­ka­re hop­pas nu att rätt bland­ning av oli­ka in­du­ce­rings­me­to­der skul­le kun­na le­da till stu­di­er med myc­ket fler del­ta­ga­re. Martin Dres­ler är op­ti­mis­tisk. Han har ny­li­gen in­för­skaf­fat bätt­re och fram­för allt tys­ta­re fm­ri-ma­ski­ner och pla­ne­rar att gö­ra en stör­re hjärn­skan­nings­stu­die på klar­dröm­man­de för­söks­per­so­ner näs­ta år.

Men hur går man egent­li­gen från att stu­de­ra den klar­dröm­man­de hjär­nan till att iden­ti­fi­e­ra hjärn­sig­na­tu­ren för se­kun­därt med­ve­tan­de? Ju­li­an Mutz, fors­kar­stu­de­ran­de vid King’s Col­lege Lon­don, pub­li­ce­ra­de en sam­man­ställ­ning av forsk­ning­en på äm­net för­ra året. Han fann att kun­skap om vad som på neu­ral ni­vå ka­rak­te­ri­se­rar klardrömmar kan va­ra av­gö­ran­de för att kart­läg­ga hur se­kun­därt med­ve­tan­de upp­står i hjär­nan. Till ex­em­pel skul­le fors­ka­re i de­talj kun­na un­der­sö­ka hjärn­sig­na­tu­ren av spe­ci­fi­ka aspek­ter av med­ve­tan­de, som självre­flek­tion el­ler pro­blem­lös­ning, ge­nom att be för­söks­per­so­ner ut­fö­ra spe­ci­el­la upp­drag i klardrömmar. Ju­li­an Mutz me­nar dock att det­ta mås­te in­te­gre­ras med stu­di­er från and­ra fält — till ex­em­pel vad som hän­der i hjär­nan hos per­so­ner som tar psy­ke­de­lis­ka dro­ger el­ler pa­ti­en­ter som är mi­ni­malt med­vet­na el­ler har hjärn­ska­dor som på­ver­kar aspek­ter av med­ve­tan­det.

– Det­ta är an­tag­li­gen ett av de störs­ta pro­ble­men i neu­ro­ve­ten­ska­pen i dag. Att in­te­gre­ra oli­ka re­sul­tat till en hel­het skul­le kun­na sät­ta or­dent­lig fart på fäl­tet, sä­ger han.

MEN ÄVEN OM vi tar re­da på ex­akt vil­ka hjärn­pro­ces­ser som krävs för att vårt med­ve­tan­de ska upp­stå så be­vi­sar det in­te nöd­vän­digt­vis att des­sa hjärn­pro­ces­ser ska­par den uni­ka upp­le­vel­sen av att va­ra medveten — det så kal­la­de ”svå­ra pro­ble­met” in­om med­ve­tan­de­fi­lo­so­fin. Al­lan Hob­son ver­kar dock över­ty­gad om att det är så.

– Det fak­tum att klardrömmar är verk­li­ga och har en fy­si­o­lo­gisk bas som vi kan de­mon­stre­ra be­vi­sar att hjär­nan är käl­lan till vårt med­ve­tan­de, sä­ger han.

Oav­sett vil­ken be­ty­del­se klardrömmar får för med­ve­tan­de­forsk­ning­en är det svårt att in­te bli ny­fi­ken på hur det känns att ha dem. Och kanske kan det va­ra så att just du har ökat din chans att dröm­ma en klar­dröm ef­ter att ha läst den­na ar­ti­kel.

” Det finns ett an­tal tek­ni­ker som kan hjäl­pa oss att dröm­ma klardrömmar”

Mi­ri­am Frankel är fri­lans­jour­na­list. I Modern Psy­ko­lo­gi 8/2018 skrev hon om hur vår per­son­lig­het kan för­änd­ras.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.