BUSS PÅ DOM, HUSSE!

FORS­BERG HAR LÄRT SIG SKÄLLA: DEN SNÄLLA & GULLIGA POJKEN FUN­KAR IN­TE ALL­TID

Fotbolls VM - - Rysslandsguide - Text: Fred­rik Jöns­son Fo­to: Pon­tus Or­re

LEIP­ZIG. Tre ska snart bli fy­ra – Tyskland kan snart bli Eng­land el­ler Spa­ni­en.

Men först ska stjär­nan åka till Ryss­land och för­sö­ka vän­da upp och ner på all­ting.

– Jag har lärt mig ge­nom li­vet att jag in­te kom­mer ta nå­gon skit i vis­sa lä­gen läng­re. Var­för ska jag skäm­mas över att jag tyc­ker jag är bra? sä­ger Emil Fors­berg.

Han är li­ka­dan nu som när han spe­la­de i 2.Bun­de­s­li­ga 2015/16. Trots suc­cén har in­te Emil Fors­berg för­änd­rats som per­son, han är väl­kom­nan­de och vän­lig.

Fo­to­graf Pon­tus Or­re får ho­nom att po­se­ra på al­la möj­li­ga vis, mitt­fäl­ta­ren stäl­ler upp på all­ting. De en­da skill­na­der­na nu från för­ut är att han den här gång­en har med sig sin fru Shan­ga och hun­den Rof­fe. Plus att han för­med­lar bi­lar. – Jag fick ett bra pris. Sen snac­ka­de jag med Ro­bin och då sa han att han vil­le ha en ock­så, så får hjäl­pa ho­nom med det, sä­ger Emil Fors­berg och tar sin mo­bil­te­le­fon och skri­ver sms till lands­lagskol­le­gan Ro­bin Ol­sen.

När det gäl­ler bi­lar har han bli­vit om­skri­ven för att han gav bort en Fer­ra­ri till sin agent. An­nars har det mesta­dels hand­lat om as­sist och Vm-fram­gång­ar i tid­ning­ar­na gäl­lan­de Fors­berg.

Ja, för­u­tom de se­nas­te må­na­der­na. Då har det vid någ­ra till­fäl­len va­rit en an­nan ton.

”Fuck off? Det är re­spekt­löst”

Tys­ka Bild ha­de en ar­ti­kel där de påstod att Fors­berg ha­de skri­kit ”Fuck off” till trä­na­ren. Men tid­ning­en fick gö­ra en pu­del, de fick ta bort ar­ti­keln då upp­gif­ter­na in­te stäm­de.

– Jag har ing­en aning om var­för man skrev så. Jag var choc­kad, jag är in­te den per­so­nen som sä­ger ”fuck off” till en trä­na­re, det skul­le jag ald­rig gö­ra ef­tersom det är re­spekt­löst, sä­ger Fors­berg.

– Men sam­ti­digt så tror jag det är gans­ka nor­malt att en spe­la­re ut­tryc­ker sig på nå­got vis om han/ hon in­te får spe­la ef­tersom al­la vill spe­la fot­boll. Även om det var be­stämt att jag in­te skul­le spe­la ef­tersom jag ha­de spe­lat myc­ket, haft pro­blem med ma­gen och det skul­le kom­ma vik­ti­ga mat­cher se­na­re så är jag ald­rig nöjd med att sit­ta på bän­ken. Även om det ha­de stått att jag ha­de brå­kat med trä­na­ren så ha­de det in­te va­rit en grej, det är nor­malt på den här ni­vån. Har du sett hur stor­spe­la­re age­rar när de blir ut­byt­ta? De vän­der upp och ner på he­la are­nan. Det är nor­malt ef­tersom en spe­la­re vill så myc­ket. En spe­la­re kom­mer all­tid bli be­svi­ken när den blir bän­kad el­ler ut­bytt. Det vo­re kons­tigt an­nars. Om jag blir ut­bytt i 60:e mi­nu­ten och in­te vet var­för så kom­mer jag va­ra piss­för­ban­nad var­je gång – var­je gång! Men det är klart man för­står var­för i ef­ter­hand när man får en för­kla­ring. Du och trä­na­ren ha­de en dis­kus­sion? – Vi har all­tid dis­kus­sio­ner, så är det över­allt. Men mer än så var det in­te.

– Jag kan bli rik­tigt för­ban­nad och sur. Jag är duk­tig på att hål­la myc­ket käns­lor in­om mig och lå­ter in­te and­ra män­ni­skor ta del av dem. Om jag blir bän­kad blir jag otro­ligt sur, men jag är som mest sur när jag kom­mer hem, det är där jag får ur min ag­gres­sion. Det kan nog bå­de va­ra rätt och fel. Tänk om jag tar ur all min ils­ka på en trä­na­re, då blir det fel.

Så du är arg of­ta­re än vad vi får se?

– Jo, så är det. Men sen är det ju ock­så så att folk får för sig att man är nå­got som man in­te är. Som när Andre­as Granqvist vann Guld­bol­len och din fru Shan­ga la­de ut en bild på sta­tistik från din sä­song? – Många tog det nog som att jag var bit­ter och arg för att Granqvist vann Guld­bol­len, men så var det ab­so­lut in­te. Som al­la and­ra vill jag vin­na allt jag har chan­sen att vin­na. Jag är en vin­na­re, jag är född som vin­na­re, jag vill all­tid vin­na. Jag vill vin­na allt jag kan vin­na, men blir in­te sur på ”Gra­nen” el­ler nå­gon an­nan för att de vin­ner. An­ser du att folk har för­ut­fat­ta­de me­ning­ar? – Man lär sig myc­ket på vägen ef­ter hur man blir be­hand­lad. Man vet hur man ska be­te sig och hur man ska age­ra i si­tu­a­tio­ner ef­ter att folk har be­hand­lat en på ett visst sätt. Du och di­na när­mas­te mås­te ta an­svar för din egen kar­riär för det är ing­en an­nan som går in och sä­ger sa­ker till din trä­na­re el­ler sport­chef åt dig. Du mås­te själv gå dit och stå upp för dig. Tyc­ker du att folk har be­hand­lat dig re­spekt­löst? – Nej. Men det är gans­ka lätt att ta mig för gi­vet, ty­värr. Jag är gans­ka snäll. Det är bå­de bra och då­ligt i fot­bolls­värl­den. Den snälla och gulliga pojken fun­kar in­te all­tid, man mås­te själv sä­ga ifrån ibland. Det finns mas­sor av si­tu­a­tio­ner där jag hell­re bor­de ha gjort an­norlun­da än vad jag gjor­de. Har det ska­dat dig som fot­bolls­spe­la­re? – Nej, det kan man in­te sä­ga att det har gjort, jag har nått en hög ni­vå. Men det kanske ha­de gett mig mer. Jag ha­de kanske kun­nat gö­ra gre­jer som ha­de fått mig att se bätt­re ut om jag ha­de age­rat an­norlun­da i vis­sa lä­gen. Ty­piskt svenskt att va­ra tyst? – Jag tyc­ker in­te jag är ty­piskt svensk. Svens­kar är snab­ba på att dö­ma folk, de ser en sak och sen tror de att de kän­ner per­so­nen ut och in. Tän­ker du på när du köp­te Guc­ci-jac­kan och det blev skri­ve­ri­er? – Det gäl­ler allt i Sve­ri­ge. Jag tyc­ker vi mås­te bli bätt­re på ta in folk och se på folk från al­la håll. Man lä­ser tid­ning­en och då ska­par man sig en bild av en per­son. Det kanske är det enk­las­te, men det är in­te det som är mest rätt.

– Vem är du att dö­ma mig om du in­te kän­ner mig? Folk skri­ver då­ligt om mig, min fru el­ler min hund. Al­la har rätt till en åsikt i många fall, men vil­ka är dom att skri­va sa­ker om oss? Det för­står jag in­te. Om du in­te kän­ner mig el­ler vet vem jag är, vad jag har gått ige­nom el­ler vad jag har gjort så har du ing­en rätt att sä­ga ”den här kil­len är störs­ta papp­skal­len, jag har sett i tid­ning­en att han har gjort det här och här”. Tid­ning­en, ja. Men har du pra­tat med mig per­son­li­gen om vad jag har upp­levt el­ler gått ige­nom?

”Bor­de ha lärt mig ti­di­ga­re”

Emil Fors­berg är trygg i sig själv, och tyd­lig i sin kom­mu­ni­ka­tion. Fram­ö­ver kom­mer han age­ra an­norlun­da.

– Jag har lärt mig ge­nom li­vet att jag in­te kom­mer ta nå­gon skit i vis­sa lä­gen läng­re. Det bor­de jag kanske ha lärt mig ti­di­ga­re, men nu vet jag hur jag ska be­te mig i de här si­tu­a­tio­ner­na. Jag har bett för myc­ket om ur­säkt, även när jag in­te bor­de.

Un­der de­but­sä­song­en Bun­de­s­li­ga i fjol bad han in­te om ur­säkt. Där gjor­de Fors­berg suc­cé. RB Leip­zig slu­ta­de på and­ra plats och Fors­berg no­te­ra­des för 30 po­äng to­talt. Sä­song­en 2017/18 har va­rit mer ”kons­tig”.

– Ja. Det bör­ja­de med hals­fluss i två-tre må­na­der, jag hit­ta­de in­te ryt­men i spe­let och jag var in­te så bra. Det kan jag va­ra är­lig och sä­ga, det har jag inga pro­blem med. Sen kom mag­ska­dan. Ef­ter den kän­de jag att jag är gam­la Emil igen, må­len och as­sist tril­la­de in. Jag kän­ner att jag är till­ba­ka där jag ska va­ra.

I Leip­zig har du den här sä­song­en bå­de spe­lat till hö­ger och väns­ter, samt i mit­ten. Hur har det va­rit? – Det har va­rit an­norlun­da, så klart. Jag har spe­lat mer till hö­ger än ti­di­ga­re. Jag är in­te van vid det, jag är ing­en hö­ger­spe­la­re. Sam­ti­digt är rol­len gans­ka fri, jag rör mig på de ytor jag bru­kar. Det är trä­na­ren som be­stäm­mer, jag kan in­te gö­ra nå­got an­nat. Jag är väns­ter i grund och bot­ten, all­tid va­rit väns­ter. Så jag vill in­te spe­la till hö­ger, om jag ska va­ra är­lig. Det fanns in­tres­sen kring dig för­ra som­ma­ren, men det var in­te så att du för­sök­te dri­va ige­nom en trans­fer som vis­sa spe­la­re gör. Blev du för­vå­nad över att du in­te fick plat­sen till väns­ter som fun­ge­ra­de så bra i fjol? – Ja, fram­för allt ef­ter det jag åstad­kom. Det bor­de va­ra så att jag ska spe­la till väns­ter med tan­ke på det jag gjor­de för­ra sä­song­en, det har ing­en an­nan gjort ti­di­ga­re. Det tän­ket bor­de man ut­gå ifrån? – Ja, ab­so­lut. Jag kan kän­na att man blir li­te bort­glömd ef­ter det man har gjort. Sam­ti­digt går allt vi­da­re, det kom­mer nya mat­cher he­la ti­den. Men jag vill spe­la till väns­ter, det är min po­si­tion. Jag har spe­lat här i fy­ra år och ba­ra va­rit väns­ter – men sen helt plöts­ligt blir jag hö­ger. Det är kons­tigt med tan­ke på det jag har gjort för klub­ben. Har ni dis­ku­te­rat det här i klub­ben? – Ja, det är ett stort äm­ne som vi har dis­ku­te­rat.

”Kan spe­la i vil­ken klubb jag vill”

Li­ga­spe­let av­slu­ta­des med av­stäng­ning i fle­ra mat­cher ef­ter ett rött kort mot Hof­fen­heim. Fors­berg blev ut­vi­sad när han drog sig loss från en spe­la­re som höll ho­nom i ar­men. Lands­lags­svens­ken träf­fa­de ho­nom i brös­tet, men spe­la­ren i Hof­fen­heim tog sig för an­sik­tet.

– Jag tyc­ker in­te att jag skul­le haft rött kort där med tan­ke på att jag skul­le haft fri­spark långt in­nan när han drog mig i trö­jan. Jag för­sök­te kom­ma loss och när jag gjor­de det träf­fa­de jag ho­nom i brös­tet. Spe­la­ren tog sig för an­sik­tet, det var in­te rätt nå­gon­stans. Jag blev orätt­vist be­hand­lad.

For­men ska han be­hål­la. lla. Och själv­för­tro­själv­för­tro en­det är det ing­et fel på. å. Och tur är väl det för för­bunds­kap­te­nen Jan­ne An­ders­son ef­tersom Fors­berg ses som om Sve­ri­ges Sve­ri­ge­ses of­fen­si­va ess un­der fot­bolls-vm. ls-vm.

26-åring­en höll en hög ög och jämn ni­vå un­der he­la kva­let och ch i de dubb­la playoff-mat­cher­na mot Ita­li­en.

– Jag är mer trygg i mig ig själv som fot­bolls­spe­la­re. Jag vet ex­akt akt vad jag kan gö­ra och in­te gö­ra. För­ra ra året var än­då en pröv­ning i Bun­de­s­li­ga, a, man fick re­da på gans­ka klart att jag hål­ler. ål­ler. Och med det väx­er man. Jag ag vet ex­akt hur bra jag är. Oav­sett vsett vad som hän­der vet jag vil­ken ka­pa­ci­tet jag har och vad d jag kan gö­ra på fot­bolls­pla­nen. Det finns s ing­en som kan få mig att få mig att tviv­la la på det.

Du har en hög­re lägsta­ni­vå ani­vå och då an­tar jag att du kän­ner dig re­do för stör­re upp­gif­ter? – Jag kan spe­la i vil­ken klubb jag vill, jag tror på mig själv och jag vet hur bra jag är. Men jag är in­te den som be­hö­ver pro­mo­ta det. Jag vi­sar upp mig på pla­nen. För­ra sä­song­en gjor­de jag 30 po­äng så det är klart att det är svårt att top­pa det sä­song­en ef­ter. Men jag kom­mer ald­rig tro att jag in­te kan gö­ra det igen för jag vet att jag kan gö­ra det igen.

– Jag minns när jag kom till Mal­mö FF, Sve­ri­ges bäs­ta lag just då. Ef­ter två trä­ning­ar kän­de jag ”här kan jag bli bäst”. Jag kän­de att mi­na fot­bolls­fo kva­li­té­er är fan­tas­tis fan­tas­tis­ka och sen bygg­de jag vi­da­re p på det.

”Är bland de bäs­ta” bä

Du me­nar att du kä kän­ner så var du än ham­nar? – Var­för ska jag skäm­mas över att jag tyc­ker jag är bra? Vi V sä­ger att jag ha­de bytt till ett topp­lag i E Eng­land el­ler Spa­ni­en, då vet jag att jag ha­de kun­nat spe­la där ef­tersom jag är s så pass bra. Jag vet det. Sen om det är re­a­lis­tiskt r el­ler in­te att ham­na där, det v vet jag in­te. Jag är än­då 27 år i höst, jag är in­te su­pe­rung läng­re. Men jag vet att när jag är som bäst är jag bland de bäs­ta i Eu­ro­pa, det är även så jag tänk tän­ker i mitt hu­vud. – Folk må tyc­ka tyc att det lå­ter kax­igt, men jag ha­de a ald­rig ta­git mig hit om jag in­te ha­de tänkt så, sam­ti­digt som jag har folk ba­kom mig som har sett mi­na kva­li­té­er. An­nars ha­de jag nog ham­nat nå­gon an­nan­stans.

På tal om att by­ta klubb. Din tweet ”Thanks for eve­ryt­hing” i sam­band med av­stäng­nings­do­men lät som du sa hej då till tysk fot­boll. – Jag grubb­lar in­te över det nu. Jag är stjär­na i RB Leip­zig, jag har en bra roll där. Jag för­sö­ker ta det dag för dag, vi får se vad som hän­der. Jag ser VM fram­för mig nu. Allt an­nat får man ta ef­teråt. Hur ser du på VM?

– Det ska bli helt fan­tas­tiskt att åka till Ryss­land och spe­la VM. Det är nå­got var­je unge dröm­mer om. Nu har jag va­rit i ett Em-kval och ett Vm-kval, jag har va­rit med och ta­git Sve­ri­ge till EM och VM. Det är jag otro­ligt stolt över. Hur blir det att mö­ta Tyskland? – Det ska bli jät­te­kul. Jag spe­lar här, har bott här länge, jag kan språ­ket och fol­ket. Jät­te­spän­nan­de. Kän­ner du dig mer tysk än svensk snart? – Nej, för fan. Det kom­mer jag ald­rig att gö­ra. Men du är stör­re i Tyskland än i Sve­ri­ge? – Ja, det skul­le jag sä­ga. Är du en stjär­na? – Jag ser mig som en stor spe­la­re, jag ser mig som en vik­tig spe­la­re. Jag ser mig som en spe­la­re som många kän­ner till, de har sett vad jag kan gö­ra. Sen om jag är stjär­na, det

Jag har fått lyc­kan att ha ho­nom i fem år nu. Rof­fe har för­änd­rat vå­ra liv.

får and­ra be­dö­ma. Men jag kän­ner mig som en stjär­na, jag ser mig själv som en stjär­na. Jag pra­tar in­te om det ut­åt, men jag ser mig som en stjär­na. Jag går runt med ett själv­för­tro­en­de, jag kan vin­na mat­cher på egen hand och jag kan hjäl­pa la­get att vin­na. Men jag är en lag­spe­la­re som gör allt för la­get, det vi­sar jag all­tid. Jag tror många spe­la­re ser sig själ­va stjär­nor, allt an­nat vo­re kons­tigt för mig. Är du stjär­nan i det svens­ka lands­la­get? – Om jag sä­ger att jag själv är en stjär­na ser folk mig som ego­is­tisk. Men jag är en stjär­na i Leip­zig och lands­la­get.

”Var­för skul­le jag in­te äls­ka det?”

Erik Ham­rén bygg­de lands­la­get kring Zla­tan Ibra­hi­mo­vic. I Jan­ne An­ders­sons fall är det an­norlun­da. In­för EM 2016 låg stor press på Zla­tan. Nu känns det mer som ”vin­na som ett lag – för­lo­ra som ett lag”.

– Vi har för­stått att vi mås­te fun­ge­ra som ett lag för att kun­na kla­ra av att gå till VM. Vi mås­te gö­ra det som ett lag för att vi ska lyc­kas, sen be­hö­ver vi den in­di­vi­du­el­la bril­jan­sen om vi ska vin­na mat­cher, och den tyc­ker jag vi har, sä­ger Fors­berg och fort­sät­ter:

– Det är lätt att byg­ga upp en spe­la­re till stjär­na och sen skyl­la allt på ho­nom om det går il­la. Men vin­ner man som ett lag ska man för­lo­ra som ett lag – oav­sett vad d som sker på pla­nen. Men of­fen­sivt sett nämns du som vårt störs­ta hot. Det kän­ner du väl av? – Det blir mer krav på mig au­to­ma­tiskt. . Gör man det så pass bra i en av de störs­ta a ligor­na, och är ett stort namn som många kän­ner till, till­kom­mer det en stor press. Det är in­te kons­tigt med det. Det har jag lärt mig le­va med och det har jag inga pro­blem med. Är det ro­li­ga­re nu? – Ab­so­lut. Jag äls­kar det. Var­för skul­le jag in­te äls­ka det?

Fors­berg ler stort. Det glö­der i ögo­nen när han pra­tar om som­ma­rens fot­bolls-vm.

Vi fort­sät­ter pra­ta om lands­la­get som Jan­ne An­ders­son har byggt. Vi har um­gåtts i någ­ra tim­mar nu ef­tersom det först var fo­to­gra­fe­ring och se­dan in­ter­vju. Vid hans si­da finns he­la ti­den hun­den Rof­fe. En Gol­den Retri­e­ver.

– Jag har fått lyc­kan att ha ho­nom i fem år nu, jag mås­te sä­ga att han har för­änd­rat bå­de mitt och Shan­gas liv se­dan han kom. Vi fick en ny punkt i li­vet. Det gjor­de oss fan­tas­tiskt gla­da, han fick he­la vå­ra fa­mil­jer att ly­sa upp och fö­ra varand­ra närm­re varand­ra. Han har lik­som haft den cen­tra­la punk­ten, den man pra­tar om. Det är värl­dens snäl­las­te hund. Han be­ty­der myc­ket för mig, den kär­le­ken man får är väl­digt stor.

– På det sät­tet Rof­fe har fått oss att må ef­ter mat­cher går in­te att be­skri­va. Var­je gång jag kom­mer hem spring­er han till mig och vill kra­mas och pus­sas. Det tar bort fo­ku­sen från om man kanske har haft en då­lig dag, el­ler haft en då­lig match. Jag och Shan­ga går ut med ho­nom, vi pra­tar och ren­sar luf­ten. Det är små kom­po­nen­ter som bi­drar till all­ting, han är en otro­ligt, otro­ligt stor del av det. Du har ho­nom på skor­na och ben­skyd­den? – Det är en själv­klar­het för mig. Jag har mig och Rof­fe på ett ben­skydd, Shan­ga och Rof­fe på det and­ra. De be­ty­der mest och de är all­tid där hos mig.

Till sen­som­ma­ren får dock fa­mil­jen Fors­berg tillök­ning. Emil och Shan­ga ska ha barn i au­gusti.

– Det är svårt att jäm­fö­ra med nå­got an­nat, det är ditt eget kött och blod.

– Det känns spän­nan­de. Li­te svårt att fat­ta, så klart. Käns­lan nu är helt fan­tas­tisk. Man vill ju ha ut den re­dan nu, det känns fan­tas­tiskt ro­ligt.

Trod­de in­te det var sant

Shan­ga hör att vi pra­tar om barn, hon en­ga­ge­rar sig i sam­ta­let. Hon be­to­nar att Emil ha­de svårt att tro på hen­ne till en bör­jan.

– Jag trod­de in­te på det först. Shan­ga var helt sä­ker och sa ”jag är gra­vid”. ”Nej, det tror jag in­te på”, sva­ra­de jag. ”Jo, jag är det”. Så vi åk­te och köp­te ett gra­vi­di­tets­test och hon sa ”tro mig, jag kän­ner min kropp”. Men jag var helt sä­ker, ”du är in­te det”. Sen gjor­de vi pro­vet, be­rät­tar Emil.

– Men ef­ter det var det än­då ”vi mås­te åka och kol­la ock­så”. ”De där kan vi­sa fel”, sva­rar Shan­ga och skrat­tar. Emil var skep­tisk fram till förs­ta ult­ralju­det. – Det var pir­rigt. Men den gång­en var det in­te det spe­ci­el­la ult­ralju­det, för då såg man ba­ra en li­ten plupp. Det spe­ci­el­la ult­ralju­det var när vi var hem­ma i Sundsvall och man fick hö­ra hjär­tat, sä­ger Emil. Hur var det? – Då var det käns­lo­samt. Det är ditt barn, det är ditt kött och blod som lig­ger där och ska må bra. Det var näs­tan tå­rar, det var lik­som som en käns­lo­rush. Man blir stolt och glad, man fat­tar in­te det. Vad blir det för kön? – Det hål­ler vi hem­ligt. Ing­en vet? – Nej. Ing­en. In­te vå­ra fa­mil­jer. Vi har de­lat med oss om myc­ket un­der en lång tid. Men det här är nå­got vi kan hål­la för oss själ­va tills det är dags.

Det finns många ge­ne­ra­tio­ner Fors­berg som har spe­lat fot­boll. Så sista frå­gan är gi­ven: Kom­mer det bli en fot­bolls­spe­lan­de unge? – Med de ge­ner­na mås­te det bli så…, sä­ger Emi Emil.

– Blir det in­te nya Ro­nal­din­ho kan al­la lä läg­ga ner, fyl­ler Shan­ga i.

– Då fun­kar in­te det där med ge­ner för fe fem öre, sä­ger Emil.

– Nej, då är sånt med ge­ner ba­ra skits snack, sä­ger Shan­ga.

Fo­to: AP

Ut­vi­sad och av­stängd i maj.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.