”DEN TY­PEN AV GATUFOTBOLL IAGO ASPAS VÄX­TE UPP MED HÅL­LER PÅ ATT DÖ UT”

Fotbolls VM - - Rysslandsguide - Alex­an­dra Jon­son

Han fyl­ler 31 år i au­gusti men har ald­rig va­rit bätt­re. På si­na åt­ta lands­kam­per har Aspas gjort fy­ra mål och fy­ra as­sist. I La Li­ga är han, med 22 mål, för and­ra året i rad den bäs­ta spans­ka mål­skyt­ten. Men må­len är ba­ra en li­ten del av fot­bolls­spe­la­ren Iago Aspas.

Det är mån­dag mor­gon i slu­tet av maj, vi har ta­git oss över flo­den från Vi­go till Moaña och när­ma­re be­stämt kvar­te­ret Mei­ra. “Iago Aspas”-om­rå­det som det kal­las. Det är här han väx­te upp, det är även hit han åter­vän­de ef­ter en miss­lyc­kad se­jour i Li­ver­pool och Se­vil­la. Det är helt en­kelt här Iago Aspas trivs all­ra bäst. Vi är på jakt ef­ter Cam­po de Mei­ra, en li­ten fot­bolls­plan pre­cis vid stran­den där Iago ska ha spen­de­rat ma­jo­ri­te­ten av sin barn­dom. När vi in­te kan hit­ta den om­ta­la­de plat­sen frå­gar vi en kil­le som spar­kar boll med sin dot­ter. Han he­ter Jai­ro och vi­sar sig va­ra nä­ra vän med Aspas brö­der

– Jag spe­la­de in­te med Iago för vi är oli­ka åld­rar, men jag spe­la­de all­tid med hans brö­der, sä­ger Jai­ro och fort­sät­ter:

– De bod­de pre­cis här bor­ta och Iago sprang all­tid runt med en boll, han spe­la­de över­allt. Men den där pla­nen, Cam­po de Mei­ra, där Iago var all­ra mest, den finns in­te läng­re. Den låg här pre­cis vid stran­den där de har gjort löp­ar­ba­nor nu, för­kla­rar Jai­ro. Re­dan som åt­ta­å­ring tog sig Iago Aspas över flo­den till Vi­go för att prov­spe­la med Cel­ta Vi­gos ung­dom­slag. Det var ba­ra ett pro­blem, de ha­de ing­et lag för åt­ta­å­ring­ar, man var tvung­en att va­ra nio. Iago ha­de in­te tid att vän­ta ett år så han ljög om sin ål­der, när han se­na­re kom hem skäm­des han så myc­ket för sin lögn att han er­kän­de för si­na för­äld­rar. De ring­de klub­ben för att be om ur­säkt, men så myc­ket ha­de lil­la Iago im­po­ne­rat att klub­ben in­te bryd­de sig. Han blev där­med Cel­tas yngsta spe­la­re.

Trots det var det här i kvar­ter Mei­ra, på stran­den, ga­tan och den där lil­la fot­bolls­pla­nen Cam­po de Mei­ra som Iago Aspas for­ma­des som fot­bolls­spe­la­re. Vem man än pra­tar med är det det de åter­kom­mer till, att Iago Aspas är spe­ci­ell, han spe­lar gatufotboll in­ne på sto­ra fot­boll­sa­re­nor.

– Han spe­lar li­ka­dant på ga­tan i sin by som han gör på en are­na fram­för 80 000 per­so­ner. Han har en spe­ci­ell för­stå­el­se för den spon­ta­na fot­bol­len, att spe­la för det är kul. Det är det vik­ti­gas­te för ho­nom, be­rät­tar Ale­jandro Menén­dez.

Det var Menén­dez som gav Aspas hans A-lags­de­but för Cel­ta de Vi­go för över tio år se­dan, in­nan dess var han hans trä­na­re i B-la­get un­der två sä­song­er och till­sam­mans ska­pa­de de en spe­ci­ell re­la­tion

– Jag var li­te som en fa­ders­fi- gur för ho­nom. Han be­höv­de e nå­gon som bryd­de sig, som vil- le hjäl­pa.

Att han ha­de ta­lang fanns det ald­rig nå­gon tve­kan om men det fanns ett pro­blem, hans tem­pe­ra­ment. Det var ing­en i Cel­tas ung­dom­slag som drog på sig fler kort än Iago.

– Jag lär­de kän­na Aspas när han var väl­digt ung, näs­tan ba­ra ett barn. Det min­net jag har är den här bil­den av ho­nom med sitt oskyl­di­ga le­en­de. Han in­såg all­tid att han ha­de upp­fört sig då­ligt och kom till mig och sa ”Mís­ter det där blev fel el­ler hur?”, all­tid med ett le­en­de och all­tid ac­cep­te­ran­de av kon­se­kven­ser­na för sitt be­te­en­de, sä­ger Menén­dez.

Cel­tas nu­va­ran­de aka­de­mi­chef Car­los Hu­go var as­si­ste­ran­de trä­na­re till Eu­se­bio Sacristán un­der Iago Aspas förs­ta tid med klub­bens A-lag.

– Förs­ta gång­en jag träf­fa Iago var fle­ra år in­nan jag kom till Cel­ta. Jag var hu­vud­trä­na­re för ett 18-års­lag från Le­on och vi möt­te Cel­tas 18-åring­ar, där han var med. Det var en bång­sty­rig kil­le, väl­digt im­pul­siv och jag kom­mer ihåg att han höll på att stö­ra spe­lar­na n på vår bänk. Men man såg di­rekt r att han ha­de en spe­ci­ell kva­li­té. li En väl­digt bra spe­la­re men som s var nå­got vil­se­ledd vad gäll­de d det sports­li­ga aspek­ter­na.

– Mitt and­ra min­ne var när jag kom k till klub­ben som and­re­trä­na­re n för A-la­get och han var i Bla­get. l Då möt­tes jag av en kil­le som s var li­ka bång­sty­rig som ti­di­ga­re d men nå­got mer mo­gen.

Vi tog upp ho­nom för att trä­na med A-la­get någ­ra gång­er och jag in­såg di­rekt att det­ta var en an­norlun­da spe­la­re. Han ha­de in­te sam­ma re­spekt och be­und­ran som B-lags­spe­lar­na nor­malt har när de kom­mer upp till oss. Han var in­te rädd för att tunn­la och gö­ra bort Alags­spe­lar­na, han ba­ra spe­la­de som han gjor­de på ga­tan. Han var an­norlun­da, kom­mer Car­los Hu­go ihåg.

Det var egen­ska­per som skul­le kom­ma att bli livs­av­gö­ran­de för klub­ben Cel­ta de Vi­go, för Iago Aspas hem­ma­de­but på Esta­dio de Ba­laí­dos var in­te som vil­ken A-lags­de­but som helst.

Det var ju­ni 2009 och Cel­ta de Vi­go låg rik­tigt il­la till i den spans­ka and­ra­di­vi­sio­nen. Skul­le de åka ur skul­le klub­ben med störs­ta san­no­lik­het gå i kon­kurs. En hem­ma­match mot De­por­ti­vo Alavés skul­le bli av­gö­ran­de.

– Nor­malt när du ger en ung­doms­spe­la­re hans A-lags­de­but finns det en mall, att du ska gö­ra det un­der de bäs­ta möj­li­ga för­ut­sätt­ning­ar­na, när la­get är i en bra si­tu­a­tion. Så att an­sva­ret på spe­la­ren in­te blir för stort, ner­ver­na tar över för myc­ket och om det skul­le gå då­ligt blir fal­let in­te li­ka tungt, li­ka all­var­ligt. Själv­för­tro­en­det på­ver­kas in­te li­ka myc­ket. För Iago Aspas var det tvärtom. Vi ha­de den vik­ti­gas­te mat­chen i Cel­ta de Vi­gos histo­ria, ha­de vi för­lo­rat mot Alavés ha­de klub­ben kun­nat för­svin­na.

– Jag har ald­rig va­rit med om nå­got lik­nan­de. Vi ha­de ett er­fa­ret lag med fle­ra ve­te­ra­ner bland spe­lar­na och de var al­la to­talt ut­slag­na av den här pres­sen. Ing­en vil­le bli ihåg­kom­men för att ha fått en klubb som Cel­ta de Vi­go att gå un­der. Pres­sen på spe­lar­na var bru­tal och de bröt ihop, de kla­ra­de in­te av det, de kun­de in­te spe­la, be­rät­tar Car­los Hu­go.

Med en tim­me av mat­chen spe­lad var re­sul­ta­tet fort­fa­ran­de 0–0. Då gick Car­los Hu­go och Eu­se­bio Sacristán emot sin egen re­gel om att ba­ra ge ung­doms­spe­la­re de­ras de­but un­der bra om­stän­dig­he­ter.

– Vi såg i Iago att han fort­fa­ran­de var sam­ma spe­la­re som när han spe­la­de på ga­tan, att pres­sen in­te på­ver­ka­de ho­nom. Han fick de­bu­te­ra i den värs­ta tänk­ba­ra si­tu­a­tio­nen, för han var an­norlun­da. När mat­cher­na är som svå­rast då spe­lar han som bäst.

En halv­tim­me se­na­re gjor­de Da­ni Aba­lo ett äre­varv runt Esta­dio Ba­laí­dos med den 20-åri­ge Iago Aspas på si­na ax­lar.

De­bu­tan­ten Iago ha­de gjort två mål och av­gjort i den fjär­de över­tids­mi­nu­ten, till 2–1, och und­vi­kit de­gra­de­ring.

– Jag lyf­te upp ho­nom på mi­na ax­lar, han var hjäl­ten den da­gen, i den mat­chen. Jag var över­lyck­lig för han är en av mi­na bäs­ta vän­ner och att få de­bu­te­ra på det vi­set. Vi spe­la­de för vå­ra liv och vi kun­de in­te vin­na, vi ha- dde tap­pat för­tro­en­det av hemmma­publi­ken, sä­ger Da­ni Aba­lo. Rres­ten är histo­ria och se­dan sin hem­ma­de­but­hem på Esta­dio de Ba­laí­dos­dos har man i Vi­go ald­rig tviv­lat på vad Ia­go­go Aspas kan åstad­kom­ma.å

– Vi kun­de sås klart in­te ve­ta då att han en ddag skul­lekll spe­la VM. Men med ho­nom var allt an­norlun­da. Han ha­de ka­pa­ci­te­ten att bä­ra ett helt lag på si­na ax­lar, ett lag fullt med ve­te­ra­ner. Ka­pa­ci­te­ten att räd­da klub­ben ur en svår si­tu­a­tion. När man har sett det då kan man för­vän­ta sig vad som helst av ho­nom, vad som helst. Hans lands­lags­de­but på Wem­bley är ett an­nat ex­em­pel, Spa­ni­en låg un­der när han kom in och han tog allt an­svar på sig och vän­de mat­chen. Med ho­nom kan Spa­ni­en vin­na VM, i de svå­ras­te stun­der­na är han som bäst, sä­ger Car­los Hu­go.

Ale­jandro Menén­dez me­nar att Iago Aspas är en typ av fot­bolls­spe­la­re som hål­ler på att dö ut.

– Han var en poj­ke som lev­de med sin boll, det gav ho­nom in­te ba­ra tek­nis­ka och tak­tis­ka kva­li­té­er ut­an den här in­tui­tio­nen och kun­ska­pen i att ve­ta hur han ska få sin mot­stån­da­re fel­vänd, när han ska gö­ra den rät­ta dribb­ling­en, ve­ta hur han ska lu­ra sin mot­stån­da­re. Det är en lär­dom som i dag in­te ges, för den ty­pen av gatufotboll han väx­te upp med hål­ler på att dö ut. Det är ett sätt att för­stå fot­boll på som få utö­ver Iago Aspas har.

Da­ni Aba­lo hål­ler med om att det va­rit nyc­keln i Aspas kar­riär.

– Att han har ta­git sig så långt är för att han ald­rig har änd­rat sitt sätt att va­ra på, sitt sätt att spe­la. Han har all­tid haft det här vi­set att ut­tryc­ka sig på, han är en väl­digt spe­ci­ell spe­la­re på det vi­set.

Sen finns det en till vik­tig hu­vud­ingre­di­ens i fot­bolls­spe­la­ren Iago Aspas: hjär­ta.

– I Cel­ta de Vi­go har vi fy­ra vär­de­ord: Afour­te­za som be­ty­der mod, hjär­ta, stolt­het och tra­di­tion. Det and­ra vär­de­or­det, hjär­ta, är nå­got som Iago Aspas för­kropps­li­gar, sä­ger Car­los Hu­go.

– Iago är ba­ra hjär­ta och ka­rak­tär och han vi­sar det i sitt spel på pla­nen. Det kan gö­ra att han ham­nar i pro­blem med do­ma­ren ibland, men han är ba­ra sam­ma grabb som han va­rit se­dan han var li­ten, sä­ger Da­ni Aba­lo.

– Han är en spe­la­re som in­te spe­lar för peng­ar el­ler tit­lar. Han är en vin­nar­skal­le men han spe­lar fot­boll för att det är kul. Iago Aspas är en an­norlun­da spe­la­re i grun­den. Han brin­ner för klubb­mär­ket, för fot­bol­len. Det är in­te ett yr­ke för ho­nom, det är en passion, sä­ger Ale­jandro Menén­dez

”HAN SPE­LAR LI­KA­DANT PÅ GA­TAN I SIN BY SOM HAN GÖR PÅ EN ARE­NA FRAM­FÖR 80 000 PER­SO­NER”

pe­kar på upp­fatt­ning­en om att en re­li­giös mys­ti­cism och en gömd nostal­gi lig­ger ba­kom den driv­kraf­ten.

Michel Pla­ti­ni, Zi­nedi­ne Zi­da­ne och nu Ky­li­an Mbap­pé.

Det frans­ka lands­la­gets ton­å­ring tar över ett tungt arv och ska bä­ra nummer tio på ryg­gen un­der VM.

Han gör det på eget ini­ti­a­tiv.

Fi­ran­det av Vm-gul­det fyll­de Pa­ris ga­tor den var­ma ju­li­da­gen 1998. La­gets här­fö­ra­re Zi­nedi­ne Zi­da­ne, som vis­ka­de fram si­na ord ut­an­för pla­nen men ta­la­de högt med föt­ter­na på den­sam­ma, var äls­kad av sitt folk.

En bit där­i­från i Bon­dy i Pa­ris för­or­ter fanns en gra­vid kvin­na. I ma­gen ett barn som skul­le se värl­den ett halv­år se­na­re.

Zi­nedi­ne Zi­da­nes tid i lands­la­get fort­sat­te och när Ky­li­an Mbap­pé Lot­tin väx­te upp var ido­len själv­klar. Han här­ma­de den dan­san­de mitt­fäl­ta­ren på plan och bad sin fri­sör, i hem­lig­het för mam­ma Fay­za fick in­te ve­ta, klip­pa fram en kal bak­hjäs­sa för att lik­na Zi­da­ne.

Det blev ing­et med det ef­ter fri­sö­rens be­stäm­da av­rå­dan, men ban­den har fun­nits kvar.

In­bju­den av Zi­nedi­ne Zi­da­ne till Re­al Madrids trä­nings­an­lägg­ning som 13-åring kun­de en stolt yng­ling po­se­ra med Cristi­a­no Ro­nal­do.

Det kun­de bli­vit en flytt till Madrid för­ra hös­ten, men när Ky­li­an Mbap­pé läm­na­de AS Mo­naco var det för att åter­vän­da till Pa­ris.

I PSG har 19-åring­en lyft sitt uni­ka, fly­tan­de, tek­nis­ka speed­spel – han lik­nas spel­mäs­sigt mest vid Frank­ri­kes för­ra sto­ra an­falls- stjär­na Thi­er­ry Hen­ry – än­nu en ni­vå och mog­nat in i det frans­ka lands­la­get.

Re­dan ti­digt var hans dröm att få bä­ra nummer tio, en trö­ja som för­plik­ti­gar, som bu­rits av Zi­nedi­ne Zi­da­ne. Men num­ret var in­led­nings­vis upp­ta­get av Di­mitri Pay­et och se­na­re Alex­an­dre Laca­zet­te.

Le­dig ef­ter pet­ning­ar

I mars blev drömmen verk­lig­het när Ar­se­nal­stjär­nan Laca­zet­te var ska­dad. I trä­nings­mat­chen mot Colom­bia fick Ky­li­an Mbap­pé dra på sig trö­jan för förs­ta gång­en ef­ter att ti­di­ga­re spe­lat i nummer 20 och nummer 12.

I mat­chen mot Ryss­land ett par da­gar se­na­re gjor­de Ky­li­an Mbap­pé två mål.

Och nu till VM – med bå­de Di­mitri Pay­et och Alex­an­dre Laca­zet­te ut­an­för trup­pen - får den unga frans­ka stjär­nan be­hål­la sitt tröj­num­mer. Han gör det gär­na. Han gör det med om­giv­ning­ens för­vän­tan, vid­ske­pel­se och hi­sto­ris­ka pek­pin­nar.

I frans­ka Le Temps ger histo­ri­kern Je­an Gar­ri­gues sin syn på sym­bo­li­ken kring frans­ka lands­la­gets nummer tio.

Han me­nar att när lag som Tyskland el­ler Spa­ni­en vin­ner VM är det en se­ger för ett lag, me­dan man i Frank­ri­ke be­trak­tar fräl­sa­ren. Han

An­norlun­da i Frank­ri­ke

Fot­bolls­ge­ni­er som Ma­ra­do­na och Pe­lé har bu­rit nummer tio, men i Frank­ri­ke me­nar Michel Pla­ti­ni, Frank­ri­kes ma­gis­ka nummer tio på 80-ta­let, att tra­di­tio­nen ser an­norlun­da ut. – Jag tror att tra­di­tio­nen i nummer tio i Frank­ri­ke är ba­se­rad på det fak­tum att fransk fot­boll un­der myc­ket lång tid var fast i WMmönst­ret (spel­sy­stem 3-2-2-3, red an­märk­ning) i vil­ket bä­ra­ren av nummer tio var det man kal­lar för ”väns­te­rin­ner”. I and­ra län­der som över­gått till 4-2-4 som Bra­si­li­en var nummer tio den and­ra an­fal­la­ren. I Frank­ri­ke för­blev han en mitt­fäl­ta­re, sä­ger Michel Pla­ti­ni i en in­ter­vju med Le Temps. En­ligt Michel Pla­ti­ni finns det två sätt att bä­ra nummer tio. An­ting­en ge­nom att ”ta sig an po­si­tio­nen på pla­nen el­ler att mer emo­tio­nellt an­ta sta­tu­sen som en stor spe­la­re”. Han tror att Ky­li­an Mbap­pé i ti­dig ål­der kan ta sig an ut­ma­ning­en i VM. – Mbap­pé för­stod det här bra och vi­sar att han ac­cep­te­rar det­ta an­svar, sä­ger Michel Pla­ti­ni.

Fo­to: MI­GU­EL RI­O­PA

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.