Ef­ter Me­too mås­te vi al­la rann­sa­ka oss själ­va

GöteborgDirekt – Askim – norra Halland - - Hej Göteborg -

Rått men hjärt­ligt.

Hur många av oss har in­te be­skri­vit sin ar­bets­plats pre­cis så?

Jag är i al­la fall en av dem. I me­diebran­schen har det of­ta va­rit en jar­gong som va­rit bå­de pre­cis på – och gär­na li­te över – grän­sen.

In­te av elak­het el­ler för att så­ra el­ler tra­kas­se­ra. Det har lik­som all­tid ba­ra va­rit så. Kans­ke för att lät­ta på tryc­ket i pres­sa­de ar­bets­si­tu­a­tio­ner. De rå­as­te skäm­ten har all­tid hag­lat un­der de sto­ra ka­ta­stro­fer­na.

Men än­då. Det har va­rit en ton som i bäs­ta fall har va­rit rums­ren. Men li­ka of­ta in­te.

Och med­ar­be­ta­re har ta­git il­la upp. Det står med all tyd­lig­het klart ef­ter veckans #de­ad­li­ne där över 4000 jour­na­lis­ter säl­lar sig till Me­too-upp­ro­pet och vitt­nar om det ena vid­ri­ga över­grep­pet ef­ter det and­ra.

Jag har un­der mi­na 30 år mest job­bat på ”snäl­la” ar­bets­plat­ser. Men un­der fle­ra år job­ba­de jag på nor­dens störs­ta tid­ning, den som är i mest blåsvä­der just nu. Och när jag härom­da­gen läs­te ett par av de all­ra äck­li­gas­te vitt­nesmå­len i #de­ad­li­ne så slog det mig: Her­re­gud, jag minns det här! Det var ju hon, som­mar­vi­ka­ri­en, som plöts­ligt var så led­sen. Å han fo­to­gra­fen som ing­en vil­le job­ba med...

Ryk­te­na flo­re­ra­de all­tid på re­dak­tions­gol­vet. Men trygg­he­ten fanns i det lil­la snäl­la natt­la­get och vem var jag att läg­ga mig i hur de sto­ra pro­fi­ler­na bar sig åt? Sam­ti­digt gav det oss and­ra ali­bi att dra skäm­ten som var långt över grän­sen. Vi klad­da­de ju in­te på folk. En av mi­na klo­ka kol­le­ger sa i vec­kan: ”Jag tän­ker att vi al­la är barn av vår tid”. Jag tol­ka­de det som att hon me­na­de att hon ha­de för­stå­el­se för att vi 60-ta­lis­ter gör och sä­ger helt fel sa­ker ibland. Vi är ju pro­duk­ter av en an­nan tid med and­ra nor­mer och gräns­drag­ning­ar. Vi som pre­cis lärt oss sä­ga cho­klad­boll, lik­som. Me­too in­ne­bär att vi al­la mås­te rann­sa­ka oss själ­va och fun­de­ra kring hur vi kan bli bätt­re med­män­ni­skor. Och jag för min del vill hell­re va­ra ett barn av den­na tid.

JOAKIM FRANSSON Chefre­dak­tör Pra­ta med mig! joakim.fransson @go­te­borg­di­rekt.se

SMICKRAD. Jag har in­te många hjäl­tar och när en av dem gil­lar ens in­lägg på so­ci­a­la me­di­er... ja, då blir jag som ett ton­års­fan igen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.