PO­LI­SENS AR­BE­TE SÄTTS I FO­KUS

Som kri­mi­nal­re­por­ter gil­la­de Jan Sprang­ers att lä­sa dec­ka­re. Men när han allt mer upp­täck­te att po­lis­ar­be­tet skild­ra­des då­lig be­stäm­de han sig. Bätt­re att gö­ra det själv.

GöteborgDirekt – Frölunda – Högsbo - - Sidan 1 - Text och fo­to: Kai Mar­tin

Jan Sprang­ers har en lång er­fa­ren­het som jour­na­list. Nu släpps hans tred­je kri­mi­nal­ro­man – och han lo­var mer.

När jag skrev ”Tig­ga­re kan ing­en va­ra” viss­te jag in­te själv in­led­nings­vis vem som var mör­da­ren.

KRI­MI­NAL­RO­MAN. Jan Sprang­ers an­vän­der proff­sen i sitt skriv­ar­be­te: ”Be­skrevs så il­la”

H an är ak­tu­ell med sin tred­je kri­mi­nal­ro­man – ”Tig­ga­re kan ing­en va­ra” – i Gö­te­borgs­mil­jö. Ja, där till och med myc­ket av hand­ling­ar­na ut­spe­lar sig i hans närmil­jö i Lång­e­drag. Ett sätt att flör­ta med bå­de gran­nar, vän­ner och lä­sa­re.

På sam­ma vis har många ka­rak­tä­rer i ro­ma­ner­na si­na verk­li­ga fö­re­bil­der. Ex­em­pel­vis Sven Al­bin, le­gen­da­risk ti­di­ga­re utre­da­re på län­skri­mi­na­len i Gö­te­borg, som i Jan Sprang­ers ro­mans­vit går un­der nam­net Al­bin Sven­ning. Ett sätt att bå­de tac­ka och hyl­la den som för­tjä­nar det.

Snart 63-åri­ge Jan Sprang­ers är jour­na­lis­ten som sent kom ut som för­fat­ta­re. Skä­let var en­kelt, även om vägen dit kans­ke in­te var det.

– Jag läs­te myc­ket dec­ka­re och trött­na­de på att själ­va po­lis­ar­be­tet be­skrevs så il­la. Jag tänk­te ”Då får jag väl gö­ra det själv”, sä­ger han.

”Vik­tigt ar­be­tet skild­ras rätt”

Han ha­de då ing­en aning om det skul­le bli klart, men i slu­tet av 2014 de­bu­te­ra­de han med ro­ma­nen ”En box­a­res fall”.

– Det är vik­tigt att po­li­sens ar­be­te skild­ras rätt. Men jag vill in­te att det ska be­skri­vas trå­kigt, er­kän­ner han.

– Det är vik­tigt att po­li­sen ska kun­na kän­na att så här kan det gå till.

Jo, han har er­fa­ren­het av po­lis­ar­be­tet ef­ter åren som kri­mi­nal­re­por­ter på GT. Ett jobb som han tog på stort all­var och la ner myc­ket tid och ener­gi på.

– När jag bör­ja­de tänk­te jag att det vo­re bra att kny­ta kon­tak­ter. In­led­nings­vis gjor­de jag fe­a­tu­re­re­por­tage om po­li­ser. Kans­ke li­te fult, men jag fick kon­tak­ter som jag se­dan kun­de an­vän­da i mitt ar­be­te, för­kla­rar Jan Sprang­ers.

Han har vår­dat des­sa väl. I ar­be­tet med si­na böcker har han haft den­na ex­per­tis som pro­fes­sio­nellt boll­plank, allt från kri­mi­na­la­re, rätts­lä­ka­re till rätts­tek­ni­ker.

Jan Sprang­ers har en an­norlun­da tek­nik då han för­fat­tar.

– Många för­fat­ta­re har ett sy­nop­sis, men jag vet in­te hur mi­na böcker ska slu­ta. Jag skri­ver, läm­nar tex­ten jag skri­vit för feed­back, in­put och ibland kor­ri­ge­ring­ar så att jag kan fort­sät­ta skri­va På så vis har det bli­vit or­ga­niskt och be­rät­tel­sen väx­er, för­kla­rar han.

– När jag skrev ”Tig­ga­re kan ing­en va­ra” viss­te jag in­te själv in­led­nings­vis vem som var mör­da­ren. Det tog väl en tred­je­del av bo­ken in­nan jag för­stod det.

Av yr­kes­män­nen och - kvin­nor­na in­om kri­mi­nal­ar­be­tet får han be­röm. Men ock­så re­flek­tio­ner.

– Ja, jag har fått hö­ra att min histo­ria om skjut­ning av tig­ga­re kan ge idéer, sä­ger han.

Re­dan igång med fjär­de bo­ken

Trots att han me­nar att han egent­li­gen sak­nar struk­tur i sitt för­fat­tar­skap har han va­rit flitig se­dan de­bu­ten. Bok num­mer två – ”So­va med fis­kar­na” – kom 2016. In­nan som­ma­ren var det allt­så dags för ”Tig­ga­re kan ing­en va­ra”.

– Jag är re­dan på gång att skri­va den fjär­de ro­ma­nen, sä­ger han.

– Men just nu har jag in­te skri­vit på någ­ra vec­kor. Det blir så att jag skri­ver när an­dan fal­ler på. Läg­ger jag på ett kol kan den nog va­ra klar till vå­ren. Då jag väl job­bar bru­kar det gå un­dan. Han är hel­ler in­te rädd för pa­u­ser­na. – Jag ser den ti­den som vär­de­full. De da­gar­na el­ler vec­kor­na kan bi­tar­na fal­la på plats, me­nar han.

Som dags­tid­nings­jour­na­list i stort sett he­la li­vet har han all­tid job­bat mot de­ad­li­ne. En för­del i för­fat­tan­de, tror Jan Sprang­ers:

– Ja, för­la­get har ju inga krav på när jag ska va­ra fär­dig. Men jag in­bil­lar mig att jag sät­ter en in­re de­ad­li­ne för att kun­na kom­ma vi­da­re.

FO­TO: KAI MAR­TIN

GÖTEBORGSPERSPEKTIV. I Jan Sprang­ers dec­kar­se­rie ut­spe­lar sig hand­ling­en i Gö­te­borg. Nu är han ak­tu­ell med sin tred­je ro­man.

TROTJÄNARE. Jan Sprang­ers hål­ler i sin cy­kel, en Peu­geot från 1980-ta­let, som fort­fa­ran­de tjä­nar väl.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.