Gustav Öberg
Metodiklektorn och författaren Gustav Öberg avled på nyårsafton i kretsen av sina närmaste. Han blev 89 år. Närmast sörjande är sonen Johan och dennes familj samt sambon sedan många år Kerstin.
Var hör jag hemma? Frågan lyser igenom i de tre böcker Gustav skrev. Att växa upp, att leva sina sex första år i Glencoe strax utanför Chicago, skulle kunna vara en pol i en identitet. Den andra polen skulle då vara den svenska. Men så var det inte hos Gustav. Kluvenheten handlade i stället om sommarens Skaraberg och hösten/vinterns Östermalm.
Varje sommar från sex år tillbringade han i Halland på torpet Skaraberg nära Frillesås, mor Astrids hem. Här levde han ett intensivt småbrukarliv. Han hjälpte morbror David, hemmasonen, i jordbruket. Han tittade noga på hur morfar, toffelmakaren använde sina verktyg. Så småningom intervjuade han familjen och folk i trakten med bandspelaren redo. Dessa intervjuer sändes sedan i Hallands Radio, där Gustav blev en uppskattad krönikör. EFTER ETT MELLANSPEL i Strängnäs, där Gustav gick i småskolan och mamma arbetade i ett konditori som farfar köpt. Han ville ge sonen Lars möjlighet att stadga sig i hemlandet. Detta misslyckades, varför Astrid och sonen flyttade tillbaka till Östermalm. Där väntade skolan, en uppförandekod långt från Skarabergs ekonomiska svårigheter, skilsmässa. När Gustav gått fjärde klass i folkskolan öppnade sig skiljevägen. Skulle han gå kvar i folkskolan och sen ta ett vanligt arbete? Skulle han söka till Östra Real? Mamma Astrid arbetade i en skoaffär och var orolig för ekonomin. Det blev ändå så att Gustav sökte från fjärde klass och kom in.
Så började då åren på Östra Real som så småningom ledde till studentexamen. Men somrarna var fortfarande Skarabergs. ”Jag hade en identitetskonflikt och spelade teater i överklassen - skriver Gustav i boken Gustaf Jacobson är inte död (2008). Denna konflikt följde honom genom gymnasieåren och fick sitt tydligaste uttryck i beskrivningen av lektorn i historia den storsvenske Gustaf Jacobson och motpolen morbror David, den slitsamme småbrukaren på Skaraberg.
Så småningom tog Gustav studenten. I Göteborg gick han vidare till en fil mag i svenska och historia började undervisa på högstadiet. Han hade ett starkt intresse för drama och satte upp ett flertal pjäser med eleverna. Efter att ha rest runt i Västsverige som ämnesrepresentant fick han en tjänst som metodiklektor i svenska vid lärarhögskolan i Göteborg. I SIN UNDERVISNING på lärarhögskolan försökte han skapa en kreativ miljö. Han skickade ut lärarkandidaterna till skolan och i världen för att undersöka, fråga och skriva. Ett exempel är det så kallade Hammarkulleprojektet. Efter ett par introduktionsdagar skickades lärarkandidaterna till Hammarkulleskolan, där de stannade en månad, följde lärare och undervisning och skrev dagböcker. En gång i veckan var det samling och diskussion i mindre grupp med en lärarutbildare som ledare. Försöket blev mycket uppmärksammat, men eftersom det satt illa i utbildningens övriga kurssystem, tynade det så småningom bort.
Efter pensioneringen kom skrivandet igång på allvar och Gustav gav ut flera böcker: Gerlesborg, Bottna, Svenneby (2003), Gustaf Jacobson är inte död (2008), Efter regnet klär bergen sig i blåställ (2015). Gustav hann med att i Varberg presentera sin sista bok innan han somnade in.
Leif Larsson och
Ulf Lundberg