Det finns ord som fattas i det svenska språket!
Det finns roliga ord på andra språk som gärna borde införliva med det svenska språket, konstaterar Johan Werkmäster efter att ha läst Gaston Dorrens underhållande språkbok Lingo.
SAKPROSA GASTON DORREN Lingo. En språkresa genom Europa Översättning: Torun Lidfeldt Bager Alfabeta
Jag har hört för övrigt förnuftiga personer hävda att alla människor, i hela världen, borde överge sina modersmål och istället prata engelska eftersom allt skulle bli enklare och mer praktiskt då. Det är naturligtvis både ogenomförbart och befängt. Som den holländske lingvisten Gaston Dorren påpekar i boken Lingo är språk i första hand ett sätt att kommunicera med andra i ens geografiska närhet – snarare än med folk ute i världen. Att förneka sitt språk innebär att man avsvär sig delar av sin historia, kultur och identitet.
För många är främmande språk ett problem, något man tampas med under utlandsresor. Men det kan också, som för Dorren, vara en rik källa att ösa ur när man vill utforska sin omvärld, såsom den har utvecklats under tidernas gång och som den ser ut idag.
LINGO HAR UNDERTITELN ”En språkresa genom Europa” – och det är precis vad det handlar om. I 60 korta kapitel berörs ungefär lika många idiom med fäste i vår världsdel. Stora språk som franska, tyska, spanska, italienska och ryska avhandlas men också en mängd mer okända som shelta (talas av resandefolket på Irland), karaimiska (används av några invånare i den litauiska staden Trakai) och sorbiska (modersmål för en minoritet i det sydöstra hörnet av forna DDR). Samt självfallet engelska.
2012 publicerade Dorren på nederländska boken Taaltoerisme (Språkturism) som har legat till grund för den engelska versionen av Lingo, vilken nu har översatts till svenska. Utgåvan är alltså anpassad för brittisk publik.
Inledningsvis kritiseras engelsmännens enspråkighet, envisa fascination för det egna språket och ovilja att befatta sig med andra idiom. Jämfört med britterna är både fransoser och italienare ytterst slängda i främmande språk. Att sådant framhävs är välgörande. Mindre road är jag av bokens stundtals skojfriska och ironiska ton som tycks flörta med britternas speciella humor. MEN VISST ÄR Lingo en både underhållande och ytterst kunskapsrik bok. Den slingrar sig fram, tar ofta sin utgångspunkt i ett visst språk i ett visst land men arbetar sig sedan associationsvis vidare till andra idiom och regioner i Europa. Här avhandlas det mesta, mer eller mindre ingående, som rör europeisk lingvistik alltifrån de stora språkfamiljernas förgreningar till på hur många sätt (18 stycken) man kan stava tj-ljudet i vår världsdel.
Svenska nämns då och då men får betydligt mindre utrymme än danska, norska, isländska och finska. Vilket hänger samman med att ett kapitel, som finns i den engelska utgåvan, om Sverige och 1960-talets Du-reform av någon anledning har valts bort i den svenska översättningen.
Till bokens mer roande inslag hör författarens förslag på främmande ord som engelskan borde införliva, exempelvis tyskans ”gönnen” (att glädja sig åt någon annans framgångar), portugisiskans pesamneteiro (en person som tränger sig in på en begravning och låtsas sörja men bara är intresserad av mat och dryck) samt nederländskans uitwaaien (att koppla av genom att uppsöka en vindpinad plats, oftast kall och regnig).
Fantastiska ord som också skulle pryda sin plats i det svenska språket.
Till bokens mer roande inslag hör författarens förslag på främmande ord som också skulle pryda sin plats i det svenska språket