Brev­ro­man om kär­le­kens dik­ta­tur

Göteborgs-Posten - - KULTUR - MAR­TIN ENGBERG

En del böc­ker är mer in­si­ste­ran­de med sitt ären­de än and­ra. Den som är värd att bli äls­kad är en så­dan. Mar­tin Engberg har läst en fy­sisk ro­man om språk och kär­lek. Ab­del­lah Taïa gavs ut förs­ta gång­en på svens­ka 2012 med den själv­bi­o­gra­fis­ka ro­ma­nen Ett ara­biskt ve­mod. En skild­ring av en ho­mo­sex­u­ell poj­kes er­fa­ren­he­ter från slu­tet av barn­do­men i Ma­roc­ko, och se­dan den unge man­nens sö­kan­de ef­ter kär­lek i Paris och Kai­ro. Ett ara­biskt ve­mod äg­de en rå au­ten­ti­ci­tet. Rå in­te en­bart för det våld den skild­ra­de, ut­an för att den var så sår­bar, och med blic­ken in­te värj­de sig va­re sig för skön­he­ten el­ler för­ned­ring­en i det den såg. BLIC­KEN FINNS KVARI den nya boken. Ock­så Den som är värd att bli äls­kad skild­rar de be­gär som ska­pas i och av en kropp som korskopp­lar (och kort­slu­ter) ara­bisk och eu­ro­pisk kul­tur, med skill­na­den att vre­den, och kanske klar­synt­he­ten, slår ige­nom än star­ka­re den här gång­en. Vre­den över vad det in­ne­bär att – som ho­mo­sex­u­ell man – va­ra fång­ad mel­lan två kul­tu­rer varav ing­en er­bju­der fri­he­ten att en­bart va­ra en in­di­vid, med rätt till sin histo­ria, ut­an att tving­as skä­ra bort el­ler döl­ja nå­got av den.

Den som är värd att bli äls­kad be­står av fy­ra, för­tviv­la­de, vred­ga­de brev. Två av dem är skriv­na av Ah­med. Två av dem till ho­nom. Star­kast fram­trä­der bokens te­ma i Ahmeds av­skeds­brev till Em­ma­nu­el – en fransk, nå­got äld­re man, som Ah­med in­le­der en re­la­tion med i Ma­roc­ko. Ah­med ser i Em­ma­nu­el re­dan från bör­jan en väg ut ur sin fat­ti­ga, låsta värld, men han får ald­rig mak­ten över sin egen för­änd­ring. Den är det Em­ma­nu­el som dri­ver på, döv in­för Ahmeds egen vil­ja. En vil­ja som han till en bör­jan in­te ens själv hör.

”Du lät mig tro att vi var två lik­vär­di­ga kon­tra­hen­ter, trots att allt ha­de be­stämts ba­ra av dig.” EM­MA­NU­EL KRÄ­VER AV Ah­med att han ska bli bätt­re på frans­ka och hjäl­per ho­nom in på uni­ver­si­te­tet, där en­bart fransk litteratur har ett vär­de. ”Egent­li­gen har jag ingen­ting emot frans­kan. Där­e­mot kän­ner jag ett hat mot den frans­ka som vi har byggt upp oss emel­lan. Frans­kan har trängt sig in över­allt. I vår kär­lek. I sex­et vi de­lar. I sam­ta­len.”

I Ahmeds brev till Em­ma­nu­el spö­kar bil­den av den 17-åring som en gång var han, och som in­ne­höll en an­nan Ah­med som ald­rig fick bli. Den Ah­med som var ”värd att äls­ka”, och som i så fall – an­tag­li­gen va­rit dömd att gå un­der på sam­ma sätt som barn­domsvän­nen La­h­bib som blev kvar i Ma­roc­ko, och vars brev gett boken dess ti­tel. Bre­vet till Em­ma­nu­el skrivs ef­ter att Ah­med se­dan länge in­sett att de kraf­ter han trod­de att han kun­de ut­nytt­ja för sin fri­gö­rel­se har mak­ten över ho­nom, in­te tvärtom. AB­DEL­LAH TAÏAS SPRÅKÄR fy­siskt, di­rekt och tätt. Ett tag und­rar jag om det är över­sätt­ning­en som för­sett det med för många kom­ma­tec­ken – som kro­kar häng­er de mel­lan or­den – men kom­mer fram till att det sna­ra­re är kon­ge­ni­alt med ge­stalt­ning­en än ett miss­tag. Det är ett språk med arm­bå­gar, knän, rev­ben. Kropp. Och att över­ge sitt språk är att över­ge sin kropp.

Att lä­sa Taïa är att få ett för­tro­en­de, med den upp­ford­ran ett för­tro­en­de in­ne­bär att kun­na här­bär­ge­ra en an­nans smär­ta. Ett för­tro­en­de som det finns all an­led­ning att ta emot och för­val­ta väl.

VIKER IN­TE UNDAN. Ab­del­lah Taïa skri­ver med en blick som in­te vär­jer sig för var­ken skön­he­ten el­ler för­ned­ring­en om be­gär som korskopp­lar ara­bisk och eu­ro­pe­isk kul­tur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.