Tron­spe­let:

Game of Thrones - - SIDAN 1 - Text: Markus Larsson

Del­ta­gar­na i Af­ton­bla­dets podcast ”Tron­spe­let” har

be­stämt sig. To­ve Björnlundh, Markus Larsson och Sandra Wej­bro ran­kar se­ri­ens tio

bäs­ta av­snitt.

”HARD­HO­ME” (S5A8)

”Ga­me of thro­nes” ut­lo­var bröst och dra­kar, sex och våld, krig och tor­tyr. Men egent­li­gen är det en se­rie där ka­rak­tä­rer­na mest går om­kring och pra­tar. Dess­utom har ma­nus­för­fat­tar­na klokt nog va­rit spar­sam­ma med sitt trumf­kort – de vi­ta vål­na­der­na. De fles­ta av­snit­ten på den här lis­tan har num­ret nio el­ler tio. Ef­tersom sä­song­er­nas oli­ka stu­bin­trå­dar all­tid brin­ner färdigt och ex­plo­de­rar i just de två sista av­snit­ten är det in­te kons­tigt. Där­för var ing­en hel­ler för­be­redd på ”Hard­ho­me”.

Här tar tv­se­ri­en ett par jät­tek­liv från Ge­or­ge RR Martins ori­gi­nal­be­rät­tel­se och vi­sa­de två jord­bäv­ning­ar som in­te finns i böc­ker­na. Dels träf­fas Dae­ne­rys Tar­ga­ry­en och Ty­ri­on Lan­nis­ter i Me­e­reen. Dels re­ser Jon Snow till till­flyktsor­ten Hard­ho­me för att för­hand­la med vild­ling­ar och får en försmak av vad som vän­tar när de odö­da at­tac­ke­rar med full pat­te.

Det är in­te en strid – det är en mas­sa­ker. De dö­das ar­mé för­in­tar allt i sin väg. Sce­nen när Natt­kung­en spän­ner si­na blåa ögon i Jon Snow och re­ser på ar­mar­na är det per­fek­ta slu­tet. Ti­o­tu­sen­tals lik vak­nar och stäl­ler sig upp. Ju fler som dör, desto stör­re blir Natt­kung­ens ar­mé.

Se­ri­ens bäs­ta av­snitt ha­de li­ka gär­na kun­nat ha ett an­nat namn: ”Fuck you, Jon

Snow”.

”THE WINDS OF WINTER” (S6A10)

I pi­lo­ten, pre­cis in­nan Ned

Stark och Jon Snow skiljs åt, sä­ger Ned till sin oäk­ting: ”När vi ses igen ska vi pra­ta mer om din mor.” I ”The winds of winter” får frå­gan som plan­te­ra­des i se­ri­ens förs­ta av­snitt – vem är Jon Snows mam­ma? – änt­li­gen ett svar. Arya Stark åter­vän­der till Wes­te­ros som fär­dig­ut­bil­dad lönn­mör­da­re och gör bok­stav­ligt ta­lat kött­paj av

släk­ten Frey. Dae­ne­rys Tar­ga­ry­en pac­kar ner dra­kar­na och stäl­ler sig till slut på en båt. En vit korp fly­ger från Ci­ta­del­let och sig­na­le­rar att vin­tern sent om­si­der är här. Och Cer­sei Lan­nis­ter spräng­er si­na fi­en­der i bi­tar och för­lo­rar sitt sista barn, Tom­men. Kär­le­ken till bar­nen var det som gjor­de hen­ne mänsk­lig. Nu är hon en nattdrott­ning ut­an själ och spär­rar. Till och med hen­nes bror Jai­me in­ser att det kan få fruk­tans­vär­da kon­se­kven­ser. Av­snit­tet har med and­ra ord allt.

”THE CHILDREN” (S4A10)

Up­pe i norr mö­ter Bran

Stark bå­de ett gäng su­ra och be­väp­na­de ben­rang­el samt en gub­be un­der ett träd. Ne­re i sö­der tving­as Dae­ne­rys Tar­ga­ry­en lå­sa in två av si­na äls­ka­de dra­kar. Men i fi­na­len av fjär­de sä­song­en når först och främst Ty­ri­on Lan­nis­ters långa bå­ge änt­li­gen sitt lo­gis­ka slut – han stry­per sin äls­ka­rin­na, lad­dar ett arm­borst och skju­ter ihjäl sin pap­pa Ty­win på mug­gen. ”Ga­me of thro­nes” har ald­rig ti­di­ga­re va­rit mer Sha­kespe­a­re.

Och det finns många slags­mål i Wes­te­ros – men den bru­ta­la upp­gö­rel­sen mel­lan Bri­en­ne av Tarth och San­dor ”The Hound” Cle­ga­ne är värd tre stjär­nor i knog­mac­kor­nas Miche­lin­gui­de.

”BLACK­WA­TER” (S2A9)

Förs­ta gång­en som hand­ling­en i ”Ga­me of thro­nes” äg­nar ett helt av­snitt åt en sto­ry­bå­ge, sla­get om King’s Lan­ding, blir re­sul­ta­tet mäs­ter­ligt.

Ibland är en be­grän­sad bud­get ing­en nack­del. När Ty­ri­on Lan­nis­ter för­sö­ker för­sva­ra sta­den mot Stan­nis Ba­rat­he­ons flot­ta är di­a­lo­ger­na vik­ti­ga­re än svär­den. Peter Din­klage är ly­san­de rakt ige­nom. Men det är Le­na He­a­dey man minns. Me­dan stri­den ra­sar ut­an­för sit­ter Cer­sei Lan­nis­ter in­låst i ett slotts­rum med kvin­nor och barn. Hen­nes vin­glas är ald­rig tomt. Cy­nis­men ökar för var­je pro­mil­le när hon sit­ter och pis­kar San­sa Stark med sin gif­ti­ga tunga. Att He­a­dey in­te ens blev no­mi­ne­rad till en Em­my för ”Black­wa­ter” var länge en li­ka stor gå­ta som Jon Snows rik­ti­ga släkt­träd.

”THE RAINS OF CAS­TA­ME­RE” (S3A9)

”The Lan­nis­ters send their re­gards.” In­nan Roo­se Bol­ton de­lar ut det dö­dan­de hug­get av­slö­jar han vil­ka som lig­ger ba­kom fäl­lan och för­rä­de­ri­et som eli­mi­ne­rar Ca­telyn Stark,

Robb Stark och hans gra­vi­da fru Ta­li­sa.

Det mest choc­ke­ran­de med en av se­ri­ens störs­ta vänd­ning­ar är egent­li­gen in­te vål­det. Det finns fram­för allt ett skräm­man­de och ödes­di­gert ve­mod i sce­ner­na där någ­ra av se­ri­ens nyc­kel­per­so­ner mör­das. Al­la som trod­de att ”Ga­me of thro­nes” gick ut på att Robb Stark skul­le få häm­nas sin far Ned fick tän­ka om. När se­ri­e­ska­par­na David Be­ni­off och DB Weiss läs­te om det rö­da bröl­lo­pet i böc­ker­na be­stäm­de de sig för att för­sö­ka fil­ma be­rät­tel­sen. Ge­or­ge RR Martin käm­pa­de länge med ka­pit­let och sköt det fram­för sig. Ha­de han miss­lyc­kats skul­le ”Ga­me of thro­nes” kanske ald­rig ha bli­vit tv-se­rie.

”BATT­LE OF THE BA­STARDS” (S6A9)

Det är full­stän­digt olo­giskt att San­sa Stark in­te be­rät­tar för Jon Snow att hon har till­gång till en ar­mé av plåt­kläd­da kri­ga­re. När hon och Litt­le­fing­er dy­ker upp med häst­bur­na rid­da­re från Va­le och av­gör sla­get om Win­ter­fell blir all­ting en kor­kad re­pris av ”Sa­gan om de två tor­nen”. Men själ­va stri­den, ett klaust­ro­fo­biskt slakt­hus, är se­ri­ens bäs­ta. In­spi­re­rad av verk­li­ga hi­sto­ris­ka slag får sol­da­ter­na an­ting­en klätt­ra över gi­gan­tis­ka hö­gar av lik el­ler kvä­vas un­der dem. ”Batt­le of the ba­stards” be­lö­na­des med sju Em­mys – re­kord för ett en­skilt av­snitt. Sce­nen där Jon Snow en­sam ställs mot ett Bol­ton-ka­val­le­ri hör hem­ma i fan­ta­sy­gen­rens Hall Of Fa­me. Och änt­li­gen får tit­tar­na ett lyck­ligt slut när Ram­say Bol­ton får an­sik­tet uppä­tet av si­na eg­na hun­dar.

”MOT­HER’S MERCY” (S5A10)

Stan­nis Ba­rat­he­on av­rät­tas av Bri­en­ne av Tarth.

Hans sar­ga­de ar­mé blir mo­sad av Ram­say Bol­tons ryt­ta­re. San­sa Stark och The­on Greyjoy flyr fång­en­ska­pen ge­nom att hop­pa från en mur, el­ler be­går de själv­mord? Re­li­giö­sa fun­da­men­ta­lis­ter tving­ar Cer­sei

Lan­nis­ter att gö­ra en plåg­sam skam­gång ge­nom King’s

Lan­ding. Järn­la­dyn för­ned­ras så grovt att man näs­tan får sym­pa­ti­er för hen­ne. Dae­ne­rys blir till­fång­a­ta­gen av dot­hra­ki­er. Myr­cel­la får en dödskyss av El­la­ria Sand. Arya Stark blir blind, ett straff ef­ter att hon tor­te­rat och mör­dat pe­do­fi­len Me­ryn Trant. Och, va­lar morg­hu­lis, Jon Snow huggs ihjäl av si­na eg­na va­pen­brö­der. Fem­te sä­song­en är se­ri­ens mot­sva­rig­het till ”Rymdim­pe­ri­et slår till­ba­ka” – sa­gans mör­kas­te stund. Hopp är li­ka sår­bart som ett ste­a­rin­ljus i ”Ga­me of thro­nes”. Här släcks lå­gan, kanske för gott.

”BAE­LOR” (S1A9)

De som har läst böc­ker­na viss­te. Inga and­ra bor­de ha va­rit be­red­da på förs­ta sä­song­ens kli­max. Ned

Stark och hans fa­milj re­pre­sen­te­ra­de, helt en­ligt den dra­ma­tur­gis­ka re­gel­bo­ken, de go­da lan­ti­sar­na. Släk­ten Lan­nis­ter var i sin tur den on­da, ri­ka och ur­ba­na stor­stad­s­a­deln. Om ”Ga­me of thro­nes” ha­de va­rit en van­lig fan­ta­sy­sa­ga skul­le Ned Stark ald­rig va­ra i fa­ra. Spe­ci­ellt in­te med tan­ke på att han spe­la­des av en­semb­lens mest kän­da namn, Hol­ly­wood­stjär­nan Se­an Be­an. Men allt för­änd­ra­des av en hals­hugg­ning. Ös­ter­malm vann. Tv-värl­dens mest mot­bju­dan­de skurk, sno­rung­en Joff­rey Ba­rat­he­on, hån­log. Me­dan San­sa skrek och Arya in­te kun­de tro si­na ögon spred sig ett lätt il­lamå­en­de i tv-sof­fan. Från och med nu var allt möj­ligt och ing­et för­bju­det.

”THE WATCHERS ON THE WALL” (S4A9)

Vin­tern ha­de in­te kom­mit än­nu, men ef­ter en lång vän­tan tän­de de fria fol­kens le­da­re Man­ce

Ray­der änt­li­gen ”den störs­ta el­den som nå­gon­sin skå­dats i norr”. Långt in i fjär­de sä­song­en var se­ri­ens grund­läg­gan­de löf­te gju­tet i va­ly­riskt stål – ing­en ka­rak­tär går sä­ker. Där­för når ock­så spän­ning­en un­der sla­get om Cast­le Black mel­lan natt­väk­tar­na och vild­ling­ar­na en hit­tills oö­ver­träf­fad fe­ber­topp. Den fe­no­me­nalt fil­ma­de och på­kos­ta­de stri­den med mam­mu­tar och jät­tar som an­fal­ler i trånga tunn­lar och jät­te­li­ar var in­te tv. Det var bio. I ”The watchers on the wall” gick det in­te att se nå­gon skill­nad mel­lan tv-pro­duk­tio­ner och Hollywood-fil­mer läng­re. Och gi­vet­vis dog fel per­so­ner igen. ”You know not­hing, Jon Snow.”

”THE MOUNTAIN AND THE VIPER” (S4A8)

Som tit­ta­re ser man du­el­len mel­lan Obe­ryn Mar­tell och Gre­gor ”The Mountain” Cle­ga­ne ur Ty­ri­on Lan­nis­ters ögon. Med sti­gan­de fru­stra­tion och för­fä­ran väx­er in­sik­ten fram att Obe­ryns hämnd­lyst­nad kom­mer att gå för långt. El­ler när han fäl­ler The Mountain och bör­jar cirk­la runt sin fi­en­de ut­an att dö­da ho­nom – för nä­ra. Res­ten är sa­dism. Ens för­hopp­ning­ar om att se­ri­en nå­gon­sin ska trös­ta oss med enk­la och rätt­vi­sa slut får, i tur och ord­ning, tän­der­na ut­slag­na, ögo­nen in­tryck­ta och skal­len kros­sad. Det hän­der myc­ket i av­snit­tet, men när se­ri­en tar slut ef­ter åt­ta sä­song­er kom­mer vi fort­fa­ran­de att min­nas Obe­ryns dödsvrål. Och lju­det av tän­der som träf­far mar­mor.

Foto: HBO

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.