Dagens vinnare: Sverigedemokraterna

Dansande, trummande och sjungande sprang de unga göteborgarna in på Götaplatsen. De hade vunnit, tyckte de. Själv tycker jag att något viktigt gått förlorat. Och att Sverigedemokraterna vann.

En retorisk väg som SD använder sig av är att framställa sig själva som underdogs, att det är de som slår underifrån mot etablissemanget och tar svenskarna på allvar. De vågar minsann säga som det är medan en sådan som jag, som tillhör den så kallade pk-media och andra politiska partier förskönar och far med osanning om den såkallade massinvandringen som stjälper Sverige.

Det är SD som lyssnar på folket, ett parti som har täta band med sajten Avpixlat, en sajt för okritisk nyhetsförmedling som i stort går ut på att hänga ut dömda med ickesvensk bakgrund och propagera för nackdelarna med mångkultur.

PARTIET HAR SINA rötter i bevaraSverige-svenskt-rörelsen och en partiledare som motiverat sitt engagemang i rörelsen med att han blev skrämd av ett gäng invandrarkillar på gården när han var liten. Så. Nu är det sagt. Jag är inget fan av Sverigedemokraterna, om det nu förbigått någon.

Att dela in människor i etniska grupper och söka enkla svar på komplicerade frågor ryggar jag

för. För mig är det ett parti som inte grundar sig på människors lika värde.

Men visst måste vi låta Jimmie tala.

Att inte göra det är att inte ta demokratin på allvar – och det är ännu farligare.

DEN SOM TYSTAS kan gömma sig under sin sten. Den som tystas kan smita iväg och komma undan granskning.

Den som tystas och har makten i sin hand kan hitta många skäl, och få ett stort stöd, att missbruka den utan offentlig insyn.

Inget politiskt parti bör få ikläda sig offerrollen.

Sverigedemokraterna är ett parti som är demokratiskt framröstat och bör – liksom alla andra – få yttra sig.

Om man sedan vill lyssna är en helt annan sak.

Vi kan också välja att höra på Soran Ismail, ståuppkomikern och programledaren och den som diskuterade med Sverigedemokraterna den där natten som senare kom att kallas järnrörsskandalen.

HAN ÄTER REGELBUNDET lunch med Sverigedemokraternas pressekreterare och stabschef Linus Bylund.

Om detta finns en utmärkt dokumentär på P1 där han, och även Bylund, resonerar om vikten av att förstå, skapa dialog för att minska hatet. Detta utan att Soran Ismail viker från sin mening om att partiets åsikter är rasistiska och trots otaliga hatkampanjer och hot mot sig.

Han väljer kommunikation i stället för tystnad.

I skenet av detta är det ingen seger att få tyst på Åkesson på Götaplatsen. Där säger en kille att ”de kan stå och gaffla i riksdagen, men här på våra gator har de inget att göra” och då tänker jag på Soran och på hur mycket mod och ork han har.

Att det inte är den som skriker högst på stans gator som ska få bestämma.

Då är demokratin fullständigt förlorad.