Krönika
Effekt- eller elbristen i södra Sverige visar på att även en marknadsdriven elproduktion har sina brister. Basindustrin ropar, utan att säga ordet högt, på mer planekonomi. Och de har en poäng.
Ibörjan av februari i år, när elbehovet brukar vara som störst, hade vi i Sverige negativa elpriser. I förra veckan, när Sverige börjar gå på lågvarv inför semestrarna och effektbehovet brukar söka sin botten, skenade elpriset i Sveriges två sydligaste elområden upp över 80 öre/kWh.
Samtidigt var det ingen elbrist på den nordiska elmarknaden. Systempriset låg samtidigt på 4 öre/kWh. I Norge var det 2 öre/ kWh, men där var den inlåst, liksom den var i norra Sverige där priset var priset 10 öre.
Det finns flera förklaringar till detta. Överföringskapaciteten är den främsta. Detta visas av de stora prisskillnaderna mellan de nordiska, och i allt högre utsträckning, svenska elområdena. I förra veckan förstärktes problemet genom att överföringen från Norge till Mellansverige, från Danmark till Västsverige och Sydsverige som lägst var nere på 24 procent av kapaciteten. På Jylland var elpriset hälften mot i Göteborg.
En annan påtaglig visp i den svenska energisoppan är vindkraften. Den installerade effekten är innan året är slut uppe i närmare 11 000 MW (megawatt), vilket i princip skulle täcka hela det svenska behovet under sommartid. Men elproduktionen från vindkraften synkar inte med behovet. Kapacitetsutnyttjandet varierade i vintras mellan 90 och knappt 2 procent. När elpriserna var på minus så nåddes 75 procent av kapaciteten. Under förra veckans högtryck låg den under 20 procent.
Så när det blåser bra i Sverige, liksom i Danmark och Norra Tyskland, så går priset på el rätt ner i backen, liksom de går upp när det mojnar. Denna priseffekt kommer att bli än större när pågående projekten adderar ytterligare 6 000 MW till 2021. De vindkraftägare som inte snurrat upp Google, Facebook eller andra prisokänsliga förbrukare på fastpriskontrakt, kommer inte att tjäna många ören de kommande åren.
Den tredje faktorn som gör priserna på el i södra Sverige höga och leveranserna instabila är Vattenfalls stängning av Ringhals 2 och till årsskiftet Ringhals 1, även om det senare nu startas upp igen där Svenska Kraftnät står för fiolerna.
Stängningen brukar karaktäriseras som ”politik” kopplat till energiöverenskommelsen, men var ett företagsekonomiskt sunt beslut. För Vattenfall, liksom minoritetsägaren tyska Uniper, kan ta igen förlorade intäkter med den priseffekt som stängningen ger för deras övriga krafttillgångar. Och Vattenfalls enda mål från ägaren, staten, är att maximera vinsten, vilket de dock varit usla på. Att Uniper stängde det gaseldade Öresundsverket har inte gjort det hela stabilare. Men dessa båda företag har inget ansvar för effektsituationen i södra Sverige.
Ett samhällsekonomiskt perspektiv ger en helt annan bild. Stabil tillgång till el är ett basalt behov och det kräver lite mer planering. Och ska vi ställa om transportsektorn till eldrift är låga elpriser den bästa motorn.