GOA GUBBAR

Gourmet - - KRÖNIKÖR - Av: STE­FAN EKENGREN

Jag äls­kar jord­gub­bar. Ser fram­för mig hur jag går på en grus­väg, nio år, med en ask gubbar i han­den. Bä­ren är mju­ka, sö­ta, mog­na och full­pac­ka­de med uma­mi. Bär ef­ter bär, jag äter mig mätt och go’. Fort­fa­ran­de nu, som vux­en, vill jag tryc­ka i mig jord­gub­bar på den där grus­vä­gen med skrubb­sår på knä­na en ljum som­mar­kväll. Men själ­va jord­gub­ben ly­ser med sin från­va­ro – den finns in­te läng­re.

Jord­gub­bar som od­las fram nu för ti­den, var­för sma­kar, ser ut och känns de in­te som de gjor­de när jag gick där som ni­o­å­ring med asken i han­den – sö­ta, run­da, rö­da rakt ige­nom, bä­ri­ga, mju­ka och run­da och fi­na i sma­ken? Det över­vä­gan­de an­ta­let sor­ter som säljs nu är hår­da, trä­i­ga, osö­ta och smak­lö­sa.

Svun­na ti­ders jord­gub­be var mjuk och fin i hul­let. Åts den med mjölk gick den att de­la ut­an be­svär med ske­den i tall­ri­ken. Jord­gub­bar som kom­mer i dag un­der sä­song är så otro­ligt omog­na att de in­te går att de­la med sked. Det går ju gi­vet­vis till slut, men först ef­ter att man fått ja­ga li­vet ur gub­bar­na i tall­ri­ken. Tar man en jord­gub­be och äter den di­rekt från lå­dan lå­ter det i mun­nen un­ge­fär som när man tug­gar i ett äpp­le – det kra­sar till, och det ska det in­te gö­ra. Det ska in­te lå­ta någon­ting när man tug­gar i en jord­gub­be. Dess­utom är den vit i mit­ten och ihå­lig, ibland vit di­rekt ut från ytan in till hå­lig­he­ten. Det ska den in­te va­ra, och det är åter­i­gen tak­ten på fram­väx­ten som spö­kar. Helt ga­let … Hur fan kan en jord­gub­be få va­ra ihå­lig? En mo­gen jord­gub­be av de fles­ta sor­ter och som fått växa fär­digt i bra takt är röd rakt ige­nom och ho­mo­gen ut­an hå­lig­he­ter, som ett fint bär.

Jag le­ver på hop­pet var­je som­mar, går var­ma som­mar­da­gar och kö­per jord­gub­bar, men det är som sagt väl­digt säl­lan man får si­na för­hopp­ning­ar in­fri­a­de, och det har bli­vit vär­re och vär­re de se­nas­te åren. Den ama­tör­mäs­si­ga och då­ligt un­der­bygg­da te­sen ly­der som jag snud­dat vid: Gub­bar­na skör­das för ti­digt och sor­ter­na som väljs ut för od­ling har som främs­ta upp­gift att hål­la för trans­port och dess­utom ef­ter trans­port hål­la för för­va­ring ett bra tag. Det är kra­vet de som vill od­la jord­gub­bar har från livs­me­dels­hand­lar­na, och då är det ba­ra att fixa fram ”mal­len”. När de sto­ra dra­kar­na skri­ver krav­lis­tan är det ba­ra att fixa. Man kan ju fat­ta att det blir svårt med trans­port och håll­bar­het, men jag kän­ner att det nog har gått för långt nu. Jag ska bör­ja od­la själv; det ver­kar va­ra en­da sät­tet.

Det är en sak att jord­gub­ben i prin­cip har bli­vit en ka­ta­strof­gub­be för hem­mabruk un­der som­ma­ren, men på re­stau­rang? Att job­ba med i des­ser­ter? Ja, vad ska man sä­ga … Det finns ut­ma­ning­ar, så myc­ket kan jag med­de­la. In­te ens en bra, kor­rekt mo­gen jord­gub­be av ka­non­sort blir bra i kom­bi­na­tion med fram­för allt frys­ta pro­duk­ter ( glass, sor­bet, par­fait), då sma­ken för­svin­ner to­talt. Och om vi då tar de jord­gub­bar som mark­na­den främst göds­las med nu, och som även jag får le­ve­re­ra­de till mitt kök, får man fun­de­ra på om det är värt att an­vän­da jord­gub­bar ens un­der sä­song. Vad gör man? Kör man? El­ler ski­ter man i jord­gub­bar? Ger man upp (ibland har jag va­rit nä­ra)? Nej, man ger in­te upp och ski­ter in­te i det. Käns­lan med jord­gub­bar så här års slår allt. Al­la för­står ju att mitt kla­gan­de bott­nar i att jag äls­kar jord­gub­bar. Vill ser­ve­ra och äta jord­gub­bar, så är det ba­ra. Det finns många sätt att la­ga till gub­ben för att hö­ja den i des­ser­ter, ma­ri­ne­ra i oli­ka sor­ters kryd­da­de la­gar (vi va­ku­um­för­pac­kar med kryd­dad soc­ker­lag), ba­ka jord­gub­ben el­ler tor­ka den.

Vi har ett otro­ligt en­kelt gam­malt knep. Egent­li­gen ett hel­gerån, men vad gör man med fram­het­sa­de gubbar? Jag ”hä­dar” även un­der sä­song och lå­ter gub­bar­na ”mog­na” in­för ser­vice och hem­ma om jag ska ha dem ba­ra na­tu­rel­la. De­lar bä­ren och läg­ger dem på bleck och sock­rar väl­digt för­sik­tigt, ba­ra för att er­sät­ta den na­tur­li­ga söt­ma som kom­mer när bä­ret mog­nat och för att få igång en pro­cess. Täc­ker bä­ren med plast­film och lå­ter dem stå ut­an vid­rö­ring nå­gon tim­me. Det är hemskt att man ska be­hö­va gö­ra det, men bä­ren blir ma­gis­ka, pre­cis så mog­na, sö­ta, mju­ka och re­na som i min­ne­na från barn­do­men.

Man kan tyc­ka att det in­te ska be­hö­va sock­ras ex­tra un­der sä­song, men det gör det ty­värr. Jord­gub­ben av i dag be­hö­ver en li­ten spark i ba­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.