SYN­DIGT SOCK­RAT

Smakstart är för­nam­net på Roy Fa­res och Mat­ti­as Ljung­bergs stor­sat­san­de Mr Ca­ke.

Gourmet - - INNEHÅLL NR 1 - Text: LARS COL­LIN Fo­to: SI­MON BA­JA­DA Re­cept: ROY FA­RES och MAT­TI­AS LJUNG­BERG

Ba­by lo­ve, my ba­by lo­ve, I need you oh how I need you!

Läng­tan i blic­ken hos de kö­an­de fram­för kak­dis­ken är näs­tan li­ka stark som Di­a­na Ross trå­nan­de fra­se­ring­ar. Själv­klart ska just Supre­mes bli ett av för­mid­da­gens sound­tracks hos Mr Ca­ke. En läc­ker, lätt tid­lös ame­ri­kansk stäm­ning lig­ger i luf­ten och lo­ka­len, li­ka färg­stark som den otip­pa­de fyll­ning­en med röd­be­tor och cream chee­se i Roy Fa­res och Mat­ti­as Ljung­bergs syn­digt mäk­ti­ga Red Vel­vet Cro­is­sant.

Skol­le­di­ga tjej­gäng po­se­rar snyggt på sel­fi­es med Roy me­dan Mat­ti­as går runt med en tum­stock i bak­fic­kan och ta­lar i mo­bi­len. Mr Ca­ke har minst sagt fått en fly­gan­de start. Ryk­tet om kö­er långt ut på ga­tan ut­an­för be­tong­bru­ta­la fö­re det­ta Ar­ki­tek­tur­hög­sko­lan på Ös­ter­malm i Stock­holm gick re­dan tim­mar ef­ter öpp­ning­en i sep­tem­ber.

Nu för­sö­ker du­on form­li­gen pres­sa sig ge­nom ett hav av flin­ka med­ar­be­ta­re, kak­for­mar och vag­nar med he­ta söt­sa­ker re­do att rul­las ut.

Till slut når de Mr Ca­kes in­ners­ta: ett av­ska­lat kyf­fe med råa, gråa väg­gar där de kan göm­ma sig, dric­ka snut­kaf­fe och häm­ta an­dan.

– På lö­ne­lis­tan är vi när­ma­re 30 per­so­ner. Det blev dubbelt så många som vi ha­de räk­nat med, sä­ger Mat­ti­as Ljung­berg li­te för­synt med an­led­ning av kö­er­na fram­för den sex me­ter långa kafé­dis­ken.

Med dagens fa­cit är det för­stås lätt att se be­ho­vet, men vem kun­de ba­ra för någ­ra må­na­der se­dan hit­ta po­ten­ti­a­len i den­na otymp­li­ga, dock K-märk­ta huskropp som vux­it fast i 1970-ta­let?

– Vi ham­na­de här av en slump un­der en pe­ri­od där vi var sjukt fru­stre­ra­de ef­ter att ha sett mäng­der med små och då­li­ga lo­ka­ler. På nå­got kons­tigt sätt bör­ja­de vi äls­ka det här hu­set. Även om det är en ko­loss gil­lar vi ma­te­ri­a­len och ytor­na. Och un­der vägens gång fick vi mer och mer ut­rym­me. Geo­gra­fiskt är det helt per­fekt. Vi gil­lar att lig­ga strax ut­an­för cent­rum, och af­färs­sin­net sa oss att vå­ra namn kun­de dra folk, be­rät­tar Mat­ti­as Ljung­berg.

De en­da som grym­tar är gran­nar­na, som trod­de att de änt­li­gen skul­le få slin­ka ner till det lo­ka­la ba­ge­ri­et och kö­pa med sig ny­ba­kat. Nu får de snällt stäl­la sig längst bak i kön. Bå­de Mat­ti­as Ljung­berg och Roy Fa­res har ut­setts till Årets kon­di­tor. För den för­ra är Mr Ca­ke en na­tur­lig re­sa mot en fra­sig fram­tid pa­ral­lellt med att dri­va det snart 100-års­ju­bi­le­ran­de klas­sis­ka Tös­se­ba­ge­ri­et läng­re bort på Kar­la­vä­gen. För den mass­me­di­a­la ba­gar­stjär­nan Roy är det förs­ta gång­en han öpp­nar eget. När de nu möts igen sluts cir­keln. Det var Mat­ti­as och hans pap­pa som för tolv år se­dan fick en okänd, ny­ba­kad SM-mäs­ta­re för unga ba­ga­re att läm­na Öre­bro för ett bak­bord på Ös­ter­malm i Stock­holm. Täv­lings­män­ni­skan Roy Fa­res skul­le stan­na i tre år på Tös­se.

– Jag tror att de där hundå­ren var vik­ti­ga för dig. Vi har kört hårt här ock­så, och jag har i sin­net för­sökt täv­la med Roy kring vem som or­kar mest. Men jag är im­po­ne­rad över hur myc­ket han kla­rar av. Nu är vi rö­ran­de över­ens om att fram­gång­en för Mr Ca­ke in­te lig­ger i att vi två ska knå­da deg he­la da­gar­na. I för­läng­ning­en har vi väl­digt ut­ta­la­de rol­ler, för­kla­rar Mat­ti­as.

– Min är att mö­ta kun­den, att so­ci­a­li­se­ra. Det är otro­ligt vik­tigt, ef­tersom jag vet att det finns en föl­jarska­ra som kom­mer hit en­bart för mig. Även om jag in­te är clow­nen i fö­re­ta­get så gil­lar jag ju att träf­fa folk, sä­ger Roy, som in­te har job­bat på kon­di­to­ri på sju år.

För ho­nom är Mr Ca­ke ett monster­pro­jekt, där han går från fri­lans­till­va­ro

”De en­da som grym­tar är gran­nar­na, som trod­de att de änt­li­gen skul­le få slin­ka ner till det lo­ka­la ba­ge­ri­et och kö­pa med sig ny­ba­kat. Nu får de snällt stäl­la sig längst bak i kön.”

till sjut­ton hel­tids­an­ställ­da. Tur då att han kan lu­ta sig mot Mat­ti­as, som ser till att hål­la kol­la på allt det som in­te syns ute i lo­ka­len: Lo­gistik. Av­tal. Ad­mi­nist­ra­tion.

Roy me­nar att det är en för­del att han är mer kom­mer­si­ell, me­dan Mat­ti­as är mer gast­ro­no­miskt upp­märk­sam­mad av bransch­kol­le­gor­na.

– Jag skul­le ju ald­rig gå och vin­na Kon­di­to­rer­nas kon­di­tor, även om jag skul­le vil­ja. Bransch­mäs­sigt är kort sagt ditt va­ru­mär­ke mer re­spek­te­rat än mitt. Det är där­för jag tror att vi är en så­dan bra kom­bo, sä­ger Roy och ler mot kol­le­gan.

Nam­net tjaf­sa­de de om länge. Det skul­le va­ra kort och in­ter­na­tio­nellt, lätt knu­tet till du­ons för­namn men än­då fun­ge­ra som eget va­ru­mär­ke: Mr Ca­ke.

– Först var det myc­ket crum­b­le, coo­kie, ba­ke – catchy namn med in­spi­ra­tion från Roys re­sor i USA. He­la den här hem­ba­kat-tren­den har ju gått väl­digt myc­ket i pa­stell och spets. Vi vil­le ha nå­got mind­re gul­ligt och mer mas­kulint. Där­för går ock­så väl­digt myc­ket härin­ne i blått och svart. Me­nyn byg­ger på de­vi­sen ”så­dant som sma­kar gott och är kul att gö­ra”. Vi bo­ta­ni­se­rar bland klas­sis­ka ka­nel­bul­lar, prin­sesstår­ta för­vand­lad till prin­cess ca­ke, skru­va­de cro­is­san­ter – allt åt det ame­ri­kans­ka hål­let.

– Vem trod­de att en brow­nie med ga­nache, sal­tad crum­b­le och ita­li­ensk ma­räng skul­le bli en stor­säl­ja­re? Vi bul­lar upp med så­dant som vi tyc­ker ser här­ligt ut. Det be­hö­ver in­te va­ra su­per-preus­siskt med bul­lar som lig­ger som i en ar­mé och med en käns­la av att man hand­lar en di­a­mant­ring. Det här är in­te Pa­ris. Allt be­hö­ver in­te va­ra per­fekt, häv­dar Roy. Mat­ti­as ut­veck­lar: – Det har hänt myc­ket i kon­di­tor- Sve­ri­ge på se­na­re år. Kå­ren har bli­vit väl­digt duk­tig på ele­gan­ta bak­verk där vi sko­lat oss med hjälp av bå­de Kock­lands­la­get, Årets kon­di­tor och med in­spi­ra­tion från In­stagram. Men kon­di­to­rer har all­tid le­gat li­te i köl­vatt­net av koc­kar­na. Jag ska in­te sä­ga att vi har haft ett lil­le­brors­kom­plex, men kon­di­to­ri och ba­ge­ri ÄR an­norlun­da än re­stau­rang – även om vi kan mö­tas i des­ser­ter­na och kaf­fe­go­di­set. Var vill ni ham­na? – Det mesta här­i­från kan folk gö­ra hem­ma. Myc­ket är från

” He­la den här hem­ba­kat- tren­den har ju gått väl­digt myc­ket i pa­stell och spets. Vi vil­le ha nå­got mind­re gul­ligt och mer mas­kulint. Där­för går ock­så väl­digt myc­ket härin­ne i blått och svart.”

mi­na böc­ker. Vi vill lig­ga på den ni­vå där det ska va­ra ge­nu­int och här­ligt att fi­ka. Det ska se svuls­tigt och fo­to­vän­ligt ut. Många är nog för­vå­na­de att sor­ti­men­tet in­te är så ame­ri­kanskt sock­rat. Vi an­vän­der en tek­nik av det frans­ka i det ame­ri­kans­ka och byg­ger högt; så får man myc­ket bot­ten, myc­ket smak och mer käns­la av att äta tår­ta än en klad­dig mous­setår­ta. Vi vill vi­su­a­li­se­ra fan­ta­sin om en Kal­le An­ka-tår­ta.

Roy bör­jar plöts­ligt ta­la ly­riskt om de­ras Red Vel­vet Cro­is­sant:

– Folk äls­kar den. I lör­dags sål­de vi två­hund­ra styc­ken! Vi le­ker med den klas­sis­ka cro­is­san­ten och fyl­ler den med här­li­ga gre­jor. Why not! Kock­bran­schen ex­pe­ri­men­te­rar ju med klas­sis­ka rät­ter ut­an att nå­gon ryn­kar på pan­nan. Men så fort man rör någon­ting in­om kon­di­tor­värl­den, en ka­nel­bul­le el­ler sem­la, blir det ett him­la vä­sen.

Om tv och kok­böc­ker fun­ge­ra­de som drag­plås­ter och loc­ka­de de förs­ta kun­der­na till Mr Ca­ke lär folk­vand­ring­en fort­sät­ta. Roy Fa­res me­nar dock att upp­märk­sam­he­ten från tv ald­rig ha­de kom­mit ut­an böc­ker­na och det en­ga­ge­mang han läg­ger ner på kva­li­tet och tro­vär­dig­het. Lä­sar­na mås­te helt och fullt kun­na li­ta på hans re­cept.

Nu sit­ter Mat­ti­as i ju­ryn för Det sto­ra tårtsla­get i TV4, me­dan Roy all­tid tycks brän­nan­de ak­tu­ell i rol­len som ställ­fö­re­trä­dan­de soc­ker­ba­ga­re i fi­ka­na­tio­nen Sve­ri­ge. Up­pen­bar­li­gen går den per­fekt groo­ma­de kon­di­torn rakt ge­nom ru­tan, från folk­li­ga Go’kväll till Mitt kök och Des­sert­mäs­tar­na. Vad är det med de där ku­si­ner­na Fa­res egent­li­gen?

– I grun­den hand­lar nog myc­ket om att vi har gjort en re­sa där vi fått upp­le­va hur myc­ket vå­ra för­äld­rar upp­off­ra­de för att läm­na Li­ba­non och kom­ma till ett nytt liv. Min fram­gång är de­ras gläd­je, det blir en driv­kraft. Så är det nog ock­så för Fa­res och Jo­sef, som har in­spi­re­rat mig. Roy fort­sät­ter: – Jag vill vi­sa att mi­na för­äld­rar gjor­de rätt val när de off­ra­de myc­ket av sin kul­tur för att ge oss barn en tryg­ga­re var­dag och fram­tid i Sve­ri­ge. Att se de­ras gläd­je här på in­vig­ning­en av Mr Ca­ke är tu­sen gång­er vik­ti­ga­re än en su­per­b­ra dags­kas­sa. Min sam­bo har fi­na ärv­da sil­ver­be­stick. Vad har jag? In­te ett dugg. Knappt någ­ra fo­ton. Så för oss har fa­mil­jen och släk­ten va­rit väl­digt vik­tig. Det är ock­så kul och an­ge­lä­get att vi­sa en an­nan del av in­vand­ring­en, att det tar tid att kom­ma in och eta­ble­ra sig i det svens­ka sam­häl­let. Det sju­ka är att jag idag in­te ses som in­vand­ra­re. Jag är svensk. Min ku­sin Jo­sef fick dock sitt svens­ka med­bor­gar­skap när Jal­la jal­la kom ut; då ha­de de bott i Sve­ri­ge i 18 år. Först då var han svensk, sä­ger Roy Fa­res, som själv är for­mad av bul­lar och bull­ri­ga mid­da­gar.

För Mat­ti­as Ljung­berg är myc­ket av driv­kraf­ten bakom Mr Ca­ke häm­tad ur den ha­ve­re­ra­de krog­dröm­men med bras­se­ri­et Pont Nou­veau på Ny­bro­ga­tan i Stock­holm.

– Den gick runt, that’s it. Men jag vil­le lyc­kas. Att säl­ja re­stau­rang­en, få upp Tös­se­ba­ge­ri­et igen och öpp­na Mr Ca­ke har ska­pat en re­vanschlus­ta och sam­ti­digt en väl­dig vak­sam­het att in­te slar­va med eko­no­mi, av­tal, all­ting. Vi ska in­te gö­ra någ­ra miss­tag.

Mr Ca­kes fluf­fi­ga ame­ri­kans­ka dröm­mar grun­dar sig ock­så i hög grad på Roys kär­lek till USA:s be­röm­da bak­verk och in­te minst till sta­den New York – där al­la na­tio­na­li­te­ter tar plats och få frå­gar sig var man kom­mer ifrån.

– Själv­klart vill vi växa. Mr Ca­ke på Ös­ter­malm kom­mer att bli vårt flagg­skepp, men må­let är att först rul­la ut i lan­det, se­dan Skan­di­na­vi­en, och där­ef­ter får vi se, sä­ger Roy Fa­res fi­nur­ligt. Mat­ti­as Ljung­berg för­kla­rar när­ma­re: – I tio år kom­mer vi att kö­ra jär­net och nå så långt vi kan. Jag tror att ett Mr Ca­ke i New York skul­le kun­na fun­ge­ra, tack va­re kom­bi­na­tio­nen av svens­ka sma­ker och ame­ri­kansk de­sign.

Skul­le in­te för­vå­na om de lyc­kas. God damn it!

Syn­digt smar­ri­ga cro­is­san­ter fyll­da med röd­be­tor och cream chee­se och mas­sor med bul­lar är re­cep­tet för Mr Ca­ke.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.