”Två barn lyc­ka­des vi in­te räd­da”

Gula båtarna - - Sidan 1 - Fort­sätt­ning från för­ra si­dan ro­bert.asch­berg@af­ton­bla­det.se

me­to­der och sy­stem, of­ta och myc­ket. Mattias har lång er­fa­ren­het, in­te minst av det rädd­nings­ar­be­te han job­bar med på Victo­ri­a­sjön i Ugan­da.

Vi be­höv­des in­te och gick tillbaka till klip­pan med män­ni­skor­na som var kvar. Nio styc­ken. Hur skul­le vi få över dem i vår båt, ut­an risk för att ska­da dem och ut­an att slå sön­der stä­ven? Ett gäng dy­ka­re kom till plat­sen. De vil­le gå in med sin båt som var mind­re. Men sjön var för stark. Vi tog fram en rädd­nings­flot­te, och lös­te ut upp­blås­nings­me­ka­nis­men. Med hjälp av dy­kar­na som gått i vatt­net och styr­de flot­ten rätt, kun­de sex vux­na och tre barn kom­ma ned i den väl­be­håll­na, trots sjö­gång­en. Vi fi­ra­de in flot­ten till vår båt och hjälp­te folk om­bord.

En ba­by i fam­nen

Plöts­ligt satt jag med en ba­by i fam­nen. En li­ten flic­ka som häng­de som ett pa­ket. Jag vän­de på hen­ne, såg att hon ver­ka­de okej, och log. Då bör­ja­de hon gall­skri­ka, ett livs­tec­ken så gott som nå­got.

Den käns­lan jag fick då var nå­got all­de­les ex­tra, jag lo­var. En an­nan flic­ka var ska­dad i an­sik­tet, tro­li­gen av att ha åkt mot klip­pan. Hon var vid liv, men in­te rik­tigt när­va­ran­de. John drog reg­la­gen i bot­ten mot Pyt­ha­go­ri­on på öns söd­ra si­da, dit det kal­lats am­bu­lans

När vi en stund se­na­re ha­de läm­nat över dem som be­höv­de vård och hjälp­te över­le­var­na från den and­ra bå­ten iland för­stod jag plöts­ligt vid­den av det som hänt.

Någ­ra av des­sa män­ni­skor ha­de nyss för­lo­rat si­na äls­ka­de barn. And­ra viss­te in­te om släk­ting­ar som skul­le kom­mit med and­ra båtar ha­de kla­rat sig. Si­tu­a­tio- nen i Pyt­ha­go­ri­on var ab­surd.

Ba­ra hund­ra me­ter från de dy­blö­ta och fry­san­de män­ni­skor­na vi ploc­kat upp satt tu­ris­ter och helg­dags­fi­ra­re på re­stau­rang­er och kafé­er i allsköns ro. Om det så kal­la­de trans­por­tör­s­an­sva­ret togs bort skul­le de vi räd­da­de – och de som för­lo­ra­des i går – ha kun­nat ta den van­li­ga fär­je­tu­ren mel­lan Ku­sa­da­da­si i Tur­ki­et och Vat­hi på Sa­mos.

Det ha­de in­te be­hövt hän­da

De ha­de in­te be­hövt ris­ke­ra si­na liv och de ha­de in­te be­hövt gyn­na gi­ri­ga flyk­ting­s­mugg­la­re, el­ler för­säl­ja­re av flyt­väs­tar fyll­da med pap­per. Det var vid­rigt att två små barn dog.

Men det var fan­tas­tiskt att 46 män­ni­skor kun­de räd­das.

– Jag vet in­te hur många som ha­de över­levt om in­te vi va­rit där, sä­ger Sjör­ädd­nings­säll­ska­pets ope­ra­ti­va chef Andreas Arvidsson, be­fäl­ha­va­re på en av bå­tar­na. – Gud, så skönt det är att gö­ra skill­nad. Han står på ka­jen med en man som för­tviv­lat le­tat ef­ter sin fru och barn. Det vi­sar sig att de räd­dats av den and­ra bå­ten. Åter­för­e­ning­en är ett starkt ögon­blick. Andreas Arvidsson får pus­sar och kra­mar av man­nen. Han vill in­te släp­pa ho­nom.

– Han var så otro­ligt glad och tack­sam över vår in­sats. Jag har ald­rig bli­vit så be­rörd i mitt liv. Det gick rakt in i hjär­tat.

Vin­ter­stor­mar­na kom­mer nu, det ska blå­sa hårt i fy­ra da­gar till. Och i stor­po­li­ti­ken hål­ler fönst­ret – för de som vill fly från krig och elän­de – kanske på att stäng­as.

Nu kan vi ba­ra hop­pas att in­sat­sen för att räd­da liv på Ege­is­ka ha­vet kan bli lång­va­rig. Ro­bert Asch­berg

Den lil­la flic­kan var vid liv, men

in­te rik­tigt när­va­ran­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.