Han fick iden­ti­fi­e­ra sin fru och dött­rar­na i en mo­bil­te­le­fon

Gula båtarna - - Si­dan 1 - Ke­nan Ha­bul är 35 år och har va­rit an­ställd som re­por­ter på Af­ton­bla­det se­dan 2012.

Vi ha­de pat­rul­le­rat kus­ten utan­för Sa­mos he­la för­mid­da­gen in­nan vi la till i ham­nen på den när­lig­gan­de ön Agat­ho­ni­si för att äta lunch. Någ­ra tim­mar ti­di­ga­re ha­de vi lot­sat en gum­mi­båt full med flyk­ting­ar i land; de log och tog sel­fi­es när de in­såg att de ha­de kla­rat sig. Him­len var klar­blå, ha­vet stil­la, någ­ra i säll­ska­pet fun­de­ra­de på att ta ett snabb­dopp me­dan vi vän­ta­de på vår mat.

Jag åt fri­te­rad bläck­fisk och böngry­ta. När vi ef­teråt drack kaf­fe drab­ba­des jag av en overk­lig­hets­käns­la, som om drunk­na­de barn, vrak­de­lar på klip­por­na och flyk­ting­läg­ret fanns i en pa­ral­lell verk­lig­het. En na­iv och pa­te­tisk tan­ke, jag vet. Plat­sens skön­het är ing­en ga­rant mot dö­den.

Sent på kväl­len sam­ma dag satt vi på ka­fe­et på ho­tell Sa­mos. En fot­bolls­match vi­sa­des på en tv-skärm, men ing­en tit­ta­de. Ma­her Fa­nosh vil­le var­ken ha vat­ten el­ler te. Han ha­de fle­ra da­gars skägg­stubb och svårt att fo­ku­se­ra blic­ken. Han såg än­nu tröt­ta­re ut i det gul­ak­ti­ga ske­net från ljus­rö­ren i ta­ket. Han ha­de in­te ätit el­ler so­vit på fle­ra da­gar. Hans treå­ri­ge son Mo­ha­med var gnäl­lig, han kläng­de på sin pap­pa och när jag nu lyss­nar ige­nom ban­det med in­ter­vjun hörs poj­ken ro­pa ”jag vill hem, jag vill hem”, sam­ti­digt som hans far för­sö­ker be­rät­ta om hur han ser på sin och so­nens fram­tid.

Fram­ti­den trod­de han fanns i Tyskland, där en av hans brö­der bor. Det var dit han och so­nen, frun Fa­ti­me, 30, och dött­rar­na Fa­nosh, 7, och Re­mas, 10 må­na­der var på väg från Sy­ri­en. Men de­ras båt sjönk i bör­jan av no­vem­ber för­ra året 20 me­ter från Sa­mos kust. Ma­her fick iden­ti­fi­e­ra frun och dött­rar­na ge­nom bil­der som gre­kis­ka dy­ka­re ha­de ta­git med si­na mo­bi­ler. De­ras krop­par låg i bår­hu­set, en kort pro­me­nad upp­för kul­len från ho­tel­let – som hans son kal­la­de hem. Da­gen ef­ter vårt mö­te åk­te Ma­her till ön Kos för att be­gra­va dem på en mus­limsk be­grav­nings­plats. Hem­ma i Sy­ri­en ha­de han ald­rig hört ta­las om var­ken Sa­mos el­ler Kos.

Ef­ter fle­ra må­na­ders vän­tan fick Ma­her Fa­nosh kom­ma till Tyskland i feb­ru­a­ri. Länge ljög han för so­nen; när han frå­ga­de ef­ter sin mam­ma och syst­rar sva­ra­de Ma­her att de vän­tar i Tyskland. Nu har han be­rät­tat. Poj­ken har svårt att so­va och äta, skrev han till mig.

Ny­li­gen vi­sa­de en brit­tisk tv-ka­nal bil­der från sta­den Homs. Det som en gång var hem för näs­tan 700 000 män­ni­skor är nu­me­ra en sam­ling bygg­nads­ske­lett och ru­i­ner. Hund­ra­tu­sen­tals sy­ri­er har dött i in­bör­des­kri­get, mil­jo­ner har flytt och fler är på väg. Ba­ra i år har över tre­hund­ra män­ni­skor dött i ha­vet mel­lan Tur­ki­et

och Gre­kland.

KE­NAN HA­BUL, RE­POR­TER, OM TI­DEN MED GU­LA BÅ­TAR­NA

Ma­her Fa­nosh med sin son Mo­ha­med, 3 år, på So­mos strand. Fo­to: ANDRE­AS BAR­DELL

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.