”Det var som en gå­va att han in­te dog”

Gula båtarna - - Si­dan 1 - Ma­lin Ho­el­stad be­rät­tat för Ma­ria Sun­dén Jel­mi­ni.

”När de ger mig den lil­la krop­pen så läg­ger jag ner ka­me­ran. Det går in­te att gö­ra det.”

De står på en klip­pa, en vass, otäck li­ten klip­pa en bit ut­an­för land. Flyt­väs­tar­na ly­ser i so­len. Ha­vet runt dem är vilt, skum­man­de. Vå­gor­na slung­ar sig mot ste­nar­na.

Bakom sträc­ker sig ber­gen mot him­len, en klar­blå him­mel.

Den and­ra bå­ten är re­dan där, ska för­sö­ka hjäl­pa dem om­bord. De vin­kar att vi ska fort­sät­ta, för­bi. Dit­åt, fort­sätt, in­åt vi­ken!

Det är vac­kert, mitt i det overk­li­ga. Fär­ger­na, lju­set. Jag hö­jer ka­me­ran. Bå­ten gung­ar och kräng­er, sjön är så hög att jag knappt kan hål­la ba­lan­sen.

”Män­ni­skor i vatt­net!”

Vi går vi­da­re in­åt vi­ken när nå­gon ro­par: män­ni­skor i vatt­net, män­ni­skor i vatt­net!

På en ply­wood­ski­va fly­ter två per­so­ner, en pap­pa och en li­ten poj­ke.

När be­sätt­ning­en får upp den lil­la så är han helt stel, som en pin­ne. De för­sö­ker få av ho­nom klä­der­na för att kun­na vär­ma ho­nom, men det går in­te, det går in­te att bö­ja en en­da led på hans lil­la spän­da kropp. Han är pa­niksla­gen, ro­par ef­ter sin pap­pa, igen och igen. Det en­da han vill är att ta sig till­ba­ka till sin pap­pa, ner i vatt­net.

Ögo­nen, jag ha­de ald­rig sett nå­got lik­nan­de. Gi­gan­tis­ka, helt upp­spär­ra­de. Han är fy­ra år och han skri­ker ef­ter sin pap­pa. Vi får upp pap­pan i ak­tern. ”My ba­by, my ba­by, my ba­by”, ro­par han. Igen och igen.

Last på last med män­ni­skor

Det blå­ser hårt, rätt in i vi­ken. På våg­top­par­na går det vi­ta gäss. Och vi är så gla­da att vi har räd­dat dem.

Då ser vi dem, mas­sor med män­ni­skor som fly­ter i den grova sjön en bit bort. Och läng­re in i vi­ken, än­nu fler. Det är re­dan en båt där, en fis­ka­re i en gum­mi­båt. Den är full med män­ni­skor, så full att det ser ut som att den ska sjun­ka.

Sam­ti­digt fly­ter det så myc­ket brå­te i vatt­net, över­allt, klä­der, väs­kor, flyt­väs­tar, att vi in­te vå­gar gå in med bå­ten, ris­ken är stor att nå­got fast­nar i mo­to­rer­na. I stäl­let kom­mer fis­ka­ren ut och las­tar av. Last på last med män­ni­skor.

Jag tar en bild. Gum­mi­bå­ten kom­mer emot oss. De hål­ler upp en flic­ka, fy­ra, fem år, och jag tar en bild till.

När de ger mig den lil­la krop­pen så läg­ger jag ner ka­me­ran. Det går in­te att gö­ra det.

”She is go­ne, she is go­ne”

Hon är liv­lös, helt liv­lös, men jag tän­ker att jag vet hur jag ska gö­ra. Jag hör det i hu­vu­det som ett mant­ra: kol­la and­nings­vä­gar­na, fem in­blås, 30 kom­pres­sio­ner, igen och igen, tills den gre­kis­ka rädd­nings­ar­be­ta­ren bred­vid mig sä­ger ”she is go­ne, she is go­ne”.

Flic­kans ögon, man ser näs­tan ba­ra ögon­vi­tan. Länge lig­ger hon där på ak­ter­däck, så många and­ra be­hö­ver hjälp. Be­sätt­ning­en job­bar fre­ne­tiskt.

Så lyf­ter vi in hen­ne i ett li­tet ut­rym­me på däck, läg­ger hen­ne ovan­på någ­ra tam­par. Vi täc­ker över hen­ne med en jac­ka. Jag ser fort­fa­ran­de hen­nes hår fram­för mig när jag blun­dar. Det häng­de ut över kan­ten, rör­de sig li­te i vin­den.

Viss­te att det var över

Jag minns ba­ra vis­sa ljud. Inga mo­tor­ljud, in­te vin­den el­ler ha­vet, in­te lju­den från fis­ke­bå­ten. Jag minns in­te att nå­gon skrek.

Det är då jag tar emot be­bi­sen i ljus­blå plysch­klä­der. Är det en poj­ke? Han är så li­ten. Sju må­na­der kans­ke. Än­nu mind­re? Han är som en li­ten tra­sa. Hu­vu­det häng­er, allt ba­ra häng­er.

Jag gör sam­ma sak igen: fem in­blås, 30 kom­pres­sio­ner. Fred­rik, kap­te­nen, le­der mig ge­nom det svå­ra. Den lil­la krop­pen, var ska jag gö­ra av den? Var ska jag läg­ga ho­nom?

Jag ger ho­nom till en av rädd­nings­ar­be­tar­na. “Han är ba­ra li­te kall, han be­hö­ver vär­mas li­te”, be­rät­tar de ef­teråt att jag sagt. Jag minns det in­te själv. Jag viss­te ju att det var över.

Barn ef­ter barn las­sas upp i bå­ten. Vi ger dem de fil­tar vi har, för­sö­ker sät­ta dem ne­re i lastut­rym­met. De är så kal­la och vi för­sö­ker klä av dem de vå­ta klä­der­na, sät­ta dem tätt, tätt.

Det var hen­nes flic­ka

En kvin­na ro­par he­la ti­den på mig, hon sit­ter i lastrum­met på den sma­la brit­sen. Jag sä­ger vän­ta, jag hin­ner in­te nu. Men jag vet vad hon vill. Det var hen­nes flic­ka, hon som lig­ger där­u­te, i skryms­let på tam­par­na. Jag or­kar in­te då, jag sä­ger vän­ta och jag tit­tar bort.

Det är fullt i lastrum­met nu, män­ni­skor över­allt, män­ni­skor, klä­der, kräks, blö­jor.

Jag är up­pe igen, de tre fy­ra trapp­ste­gen från lastrum­met. Det gung­ar så. Det är en så vac­ker dag, strå­lan­de sol.

Då kom­mer Kaith. Man ser ba­ra hans ögon­vi­tor. Han är all­de­les spänd, men in­te liv­lös. Det är en tvåå­rig li­ten kropp som än­då har liv i sig.

Jag får först in­te upp mun­nen, han bi­ter ihop så kramp­ak­tigt. Till slut får jag hans hu­vud bak­åt och blå­ser in luft. Och han kvick­nar till. Jag ro­par att han le­ver. Jag blev ba­ra så jäv­la lyck­lig. Det var som en gå­va, att han in­te dog.

En kvin­na kom­mer fram till mig. Hon har bei­ge sjal och hon når mig till ax­eln. Hon vill ner till lastrum­met men jag hål­ler om hen­ne och sä­ger nej, hon får in­te gå ner, det är fullt.

Jag kän­ner hur jag är så myc­ket var­ma­re än hon. Hon ler mot mig och sä­ger ”Thank you, thank you”. Se­na­re får jag re­da på att hon är Kait­hs mam­ma. Hon vill ner för att ta re­da på om hen­nes barn le­ver. Det vet jag in­te då. Hur kun­de hon än­då le mot mig?

Tar upp ka­me­ran igen

Bå­ten bör­jar åka hemåt. Först då tar jag upp ka­me­ran igen.

Jag går i land för att ta bil­der när al­la kom­mer av bå­ten. Jag tän­ker att det var så många barn, att det ald­rig tar slut.

Som fo­to­graf vill jag va­ra nä­ra, bru­kar jag vil­ja va­ra nä­ra, men nu kan jag in­te. Jag tar bil­der på av­stånd.

Da­gen ef­ter träf­far jag dem igen. Kvin­nan med den bei­ga sja­len bär den lil­la poj­ken, Kaith, i fam­nen. Först då för­står jag att han är hen­nes barn, att det var där­för hon vil­le till lastut­rym­met.

Då bris­ter det, jag ba­ra grå­ter. Jag vill sä­ga till hen­ne att jag in­te viss­te, att jag in­te viss­te att det var hen­nes poj­ke som var där ne­re. Vi ba­ra står där på ga­tan och kra­mas. Vi träf­far pap­pan och poj­ken ock­så, de på ply­wood­ski­van. Poj­ken he­ter Ro­dan. Vi lig­ger på mar­ken och ri­tar till­sam­mans. Han ri­tar teck­ning­ar åt mig med fyr­kan­ti­ga gub­bar och så vå­ra namn, mitt och hans.

Jag gör sam­ma

sak igen: fem in­blås, 30 kom­pres­sio­ner. Den lil­la krop­pen, var ska jag gö­ra

av den?

Ma­lin Ho­el­stad är 56 år och fo­to­graf på Svens­ka Dag­bla­det. Läs re­por­ta­get om Ro­dan på si­dor­na 8–19.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.