Ett hållbart liv – men inte för alla
Hur väl känner du dina grannar? I kollektivet Cigarrlådan äter 21 hushåll middag tillsammans varje vardagskväll. – Kollektivet blir vad medlemmarna gör det till, säger Anna Drvnik.
På utsidan ser kollektivet Cigarrlådans flerbostadshus i Hökarängen söder om Stockholm ut precis som alla andra. Tre våningar, tre portar, prydlig fasad. Även själva lägenheterna är som vilka bostäder som helst. Här bor allt från singlar och par utan barn till storfamiljer, utspridda över de olika trapphusen. Men en viktig skillnad finns. De 21 hushållen som bor här känner varandra väl – de äter nämligen middag tillsammans varje vardag, året om.
– Kollektivets hjärta är verkligen matlaget. En dag var sjätte vecka köper jag allt som behövs till kvällens middag, det brukar landa på 1 200 kronor ungefär, och så lagar jag mat till alla. Men övriga kvällar sätter jag och mina barn oss vid bordet och får maten serverad, säger Anna Drvnik.
KOLLEKTIVET CIGARRLÅDAN GRUNDADES för över 30 år sedan i en stor 13-rummare i huset som bland annat hade varit socialkontor och gym tidigare. Sedan dess har kollektivlokalen delats upp i två stora lägenheter och matlaget har flyttat ned på bottenvåningen där det finns kök, matsal, lekrum, bytesrum och toaletter. Och så har hela byggnaden gått med i gemenskapen. Alla utom en enda lägenhet, vars hyresgäst bott i huset sedan innan kollektivets tid. Men resten är med, och till matlaget är också grannar och andra i området välkomna. Anna Drvnik och hennes familj har bott här i tio år, och kom in just via matlaget som de gick med i innan de bodde i huset.
Maria Carlsson bor med sin sambo Olle Lundell i en lägenhet som de fick via ett triangelbyte när de skulle flytta ihop.
– Det var först på vägen till visningen av lägenheten som min sambo berättade att vi skulle stanna och äta middag också eftersom det var ett kollektiv! Min spontana tanke var att det inte var för oss. Men lägenheten var superfin och det slog mig snabbt att det tvärtom skulle passa oss. Vi som varit engagerade i organisationer och bott i studentkorridorer tidigare.
Lino, 4 år, är ett av barnen som växer upp i kollektivet. Han visar stolt sina avlagda skor som köptes under en resa till Peru och som nu är urvuxna och hamnat i kollektivets bytesrum. Han berättar att han inte tycker om maten varje dag men att det är roligt i lekrummet, medan pappa Felix Widén Norgren börjar limma ihop en trasig barnstol.
– Ni får se det här som ett exempel på vad kollektivlivet kan innebära och inte som en demonstration i hur man lagar barnstolar på bästa sätt, säger han med ett skratt.
ATT KOLLEKTIVLIVET INTE är för alla är tydligt för medlemmarna i Cigarrlådan. Eftersom lediga lägenheter numera blir tillgängliga via allmänna bostadskön är det inte bara familjer som aktivt sökt sig till kollektivet som dyker upp. Anna Drvnik sitter i välkomstkommittén och visar blivande hyresgäster runt, men om hon märker att de inte verkar sugna på kollektivlivet försöker hon vara ärlig.
– Kollektivet blir vad medlemmarna gör det till, och förändras med dem. När jag flyttade in för tio år sedan låste vi aldrig dörrarna, barnen sprang runt fritt mellan lägenheterna och vi gjorde mer tillsammans. Nu har det blivit mer individualistiskt, men man ska fortfarande verkligen vilja vara en del av kollektivet för att bo här – annars kommer man inte att trivas. Maria Carlsson fyller i:
– Man måste ju se det som möjligheter att lära känna grannarna, knyta kontakter i olika branscher och visa solidaritet med varandra, i stället för att bara se det som en skyldighet att laga mat och städa.
Annars blir kollektivlivet väldigt trist.
Linos mamma, Petrouchka Uribé Perez, berättar att det bästa med kollektivet är kontakten med grannarna.
– Det finns alltid någon att fråga, någon att be om hjälp, för det är ju det vi har kommit överens om. Vi hjälps åt. Kollektivet handlar inte om att alltid njuta av att se så många människor runt sig varje dag, det är klart att vi också kan vara trötta efter jobbet och vilja dra oss undan. Men det är fint att känna alla, kunna lita på alla grannar och veta att alla här vill ha den här gemenskapen.
KOLLEKTIVET CIGARRLÅDAN HAR blivit tillfrågade om att visa upp sin tillvaro i olika tv-program, men tackar oftast nej till den typen av förfrågningar.
– Detta är ju vår vardag, vi har vanliga liv som alla andra. Det finns oändligt många fördomar om kollektivliv, men verkligheten är inte så spännande som många verkar tro, säger Anna Drvnik och Felix Widén Norgren lägger till:
- Men jag skulle gärna se ett tvprogram om någon som behöver handla och laga sin mat varenda dag och som aldrig har träffat sina grannar, det verkar jätteexotiskt!