Fortsätt att tänka snett, Kalle Lind!
Journalisten Kalle Lind lyckas utvinna nya skikt ur den välbekanta svenska kulturhistorien i sitt radioprogram Snedtänkt. Kristian Wedel hyllar – och önskar sig 200 sidor till.
Snedtänkt. Boken som handlar om det inga andra böcker handlar om. Forum
Kalle Lind har lyckats muta in ett alldeles eget reservat i vad som i vidaste bemärkelse skulle kunna kallas modern svensk kulturhistoria. Det borde egentligen vara omöjligt, för ämnen som Hasseåtage, Karl Gerhard, Lill-Babs och Jules Sylvain är ju knappast fenomen som lämnats i fred för journalister och levnadstecknare. Men Kalle Lind har i podden och radioprogrammet Snedtänkt lyckats utvinna nya skikt ur det välbekanta – dels genom att återintroducera nästan halvt bortglömda figurer, dels genom att visa hur de hänger ihop på den varp där det svenska 1900-talets nöjesgobeläng har vävts.
Det är Kalle Linds förmåga att se sådana mönster som gör Snedtänkt till ett radioprogram utöver vad som annars skulle ha riskerat att bli en rad lösryckta anekdoter – och det är samma förmåga som gör boken Snedtänkt till en sällsam och fantastisk bok.
KALLE LIND FÖR, med mild och humoristisk auktoritet, läsaren genom en serie lätt sammanhållna essäer som visar oss det allde-
SER MÖNSTER. I programmet Snedtänkt återintroducerar Kalle Lind halvt bortglömda figurer ur det svenska 1900-talets nöjesliv och visar hur de hänger ihop.
les självklara sambandet mellan Lill-Marit Bugge, Svullo, Gösta Ekman d ä, Gösta Ekman d y, Karl Gerhard, Kai Gullmar, Christina Lindberg, Lill-Babs och porrsångaren och mytomanen Johnny Bode. Till och med Jan Guillou lyckas han få med på ett hörn.
Detta gör han kommenterande och utredande – lärd utan att vara pösig och pedagogisk utan att vara docerande. Och så vågar han vara rolig.
HAN SKRIVER OM vänskapen mellan Lill-Babs och Barbro Hörberg.
Han påpekar att Robert Brobergs mystiska 70-talsskivor är intressantare än upphovsmannen själv antagligen insåg.
Han skriver om när Jules Sylvain ville öppna ett ananasplantage på Fiji.
Han tecknar på ett alldeles självklart sätt en bild som är så bred att den rymmer både Ria Wägner och Lasse O’Månsson.
Det är alltså i princip ett kulturarv som han återuppväcker.
SOM LÄSARE ERTAPPAR man sig själv med att först läsa ett kapitel, varefter man febrilt letar på Youtube efter någon bortglömd show med Grynet Molvig, Beppe Wolgers och Cornelis Vreeswijk eller ett tv-program där Monica Zetterlund och Birgitta Andersson gjorde narr av gästerna eller när Sven Wollter framförde en svensk version av Monthy Pythons Lumberjack Song.
Allt detta, visar Kalle Lind, är oumbärliga kunskaper för den som är det minsta intresserad av svensk nöjeshistoria.
Ibland är ämnena – för att uttrycka det milt – en smula känsliga. Det krävs en finkalibrig stilistisk arsenal för att skriva ett kapitel om den queere Karl Gerhard, delvis eftersom Karl Gerhard själv faktiskt aldrig offentligt klev ur garderoben. Men Kalle Lind håller balansen.
JAG HAR EGENTLIGEN bara en invändning. Boken är i princip formgiven och producerad som en vanlig svensk 650-gramsroman med svartvita bilder. Det är ett obegripligt förlagsbeslut. Boken borde förstås ha producerats som ett praktverk på två kilo med ytterligare 200 bilder. Då hade den helt säkert blivit årets julklapp i bokhandeln. Jag hoppas att den blir det ändå.
Och apropå bilder. Eller snarare: bildtexterna! I denna ytterst begränsade genre är Kalle Lind oslagbar. Han är Sveriges bästa bildtextförfattare. Redan bildtexterna är nästan själ nog att läsa Snedtänkt.