Mellan tummen och pekfingret
Ett bortglömt kommunikationsmedel är liftning. Gratis och allting, det enda man behöver är en tumme och gott om tid. Idag ser man ingen stå och vifta med tummen längs vägarna. Annat var det på 60-talet.
Sommartid kunde det stå ett tjugotal liftare vid utfarten till en stad på de större vägarna. Folk plockade gladeligen upp främlingar, helt enkelt för att de var hyggliga eller ville ha sällskap på resan.
LÄTTAST ATT FÅ lift hade unga tjejer i kort-kort eller ynglingar i militäruniform. Om man var långhårigt mods, som jag, kunde det ta en halv dag.
Så stannade äntligen en bil och man rusade fram med sin trunk. Men då körde den vidare med en rivstart och råa skratt.
Så stannade äntligen en bil och man rusade fram med sin trunk. Men då körde den vidare med en rivstart och råa skratt.
Man sov ute i sovsäck eller i trappuppgångar. Man gick ibland uthungrad utanför hyreshus och såg när folk satt i sina kök och käkade leverpastejsmörgåsar.
DEN MEST ORIGINELLA sovplatsen var på en hög med cementblock vid södra utfarten i Kungsbacka. Det var hardcore-liftning.
Sommaren 1966 liftade jag och en kompis till Swingin´ London. Vi var 16 och utanför Bremen fick vi lift med en fetlagd man i en liten sportbil. Han bad mig öppna handskfacket och där låg en bunt porrtidningar. Han pekade på några kvinnobröst med sitt feta finger och sa ”Schöne dingen!”.
VI NÅDDE TILL slut London. Sista biten åkte vi bak i en skåpbil utan fönster. Plötsligt släpptes vi av på Drury Lane, precis där vi skulle bo på ett härbärge för pojkar.
Det är konstigt att man överlevde liftaråren. Och då tänker jag inte på att bilarna oftast saknade säkerhetsbälten, mer på alla bildårar man åkte med.
En gång stod vi vid Kungens kurva i Stockholm. Det var kväll och segt att få lift. Då stannade en Norrlandsregistrerad folkvagn. Det var en kille som kört nonstop från Piteå. Han behövde någon som höll honom vaken fram till Linköping.
Det var inte dit vi skulle men vi hoppade in glada över att få åka någonstans.
PITEÅKILLEN HADE DITTILLS hållit sig vaken med en kassettbandspelare med tysk marschmusik på högsta volym. Nu tvingades vi prata med honom oavbrutet de sista tjugo milen. Han hade rutan nervevad och satt med huvudet i vinddraget.
Vi överlevde men klockan var sen. Vi fick bo i en cell på polisstationen. Det är enda gången jag varit finkad.
Dagen därpå åkte vi med en riktigt genuin stolle som körde rally på smala grusvägar kring Fjugesta i Närke.
Han skrattade och sa att nu visste vi inte var vi var. Jag tänkte på Fjugestamordet och Olle Möller. Var skulle detta sluta?
VI KOM AV till slut och liftade med en bilfabrikör till Örebro. Han såg att vi var utsvultna och bjöd på korv. Sedan fick vi övernatta i hans bilhall i Krämaren.
Vi låg mellan ett par Oplar och vaknade när första kunden kom på morgonen.
På den tiden fanns det folk som var hyggliga och omtänksamma.
Men inte alla. Utanför Säffle övernattade vi en gång i en skrotbil. På morgonen vaknade vi av att det smällde i plåten.
DÄR STOD EN gubbe på andra sidan vägen med ett gevär. Han skrattade och ropade: ”Nu blev ni allt bra rädde!”
Man fick träning på att ta alla slags människor. Och att ha tumme med Fru Fortuna.
Tallyho!