SKO­GENS NYE KO­NUNG

Hästsport - - STOR EM-GUIDE - Text: Eli­sa­bet Hoff Fo­to: Krister Hans­son

VI­TA­BY. Till OS i Rio kom han för­be­redd som en elitsol­dat, med ett en­da fo­kus – att ta me­dalj. Nu har han lagt yt­ter­li­ga­re en di­men­sion till trä­ning­en. Pe­der Fre­dric­son har slu­tit cir­keln och är till­ba­ka där allt bör­ja­de – i sko­gen.

Det är typiskt Pe­der Fre­dric­son. När man tror att han max­at sitt trä­nings­upp­lägg, då kom­mer han med nå­got nytt. Det kan va­ra de­tal­jer, el­ler som nu, en egen na­tur­ba­na, ett gym för häs­tar. Li­ka en­kelt som ­ge­ni­alt. Ba­nan, en pre­pa­re­rad sand­slinga, ­lig­ger högt upp i bok­sko­gen ba­kom rid­hu­set hem­ma på Grevlun­da­går­den och blev klar i mit­ten av maj.

Att ri­da ut i ter­räng­en är ing­et nytt på Grevlun­da. Per­fek­tio­nis­ten Pe­der Fre­dric­son har ba­ra ta­git den de­len av trä­ning­en ett steg läng­re, satt den i sy­stem. No­ga och g­enom­tänkt.

Han vi­sar nöjt upp skogs­ba­nan, tra­var sin världs­be­röm­de OS-sil­ver­häst H&M All In li­te upp­för, li­te ned­för, över en rad gre­nar på mar­ken och fort­sät­ter i cirk­lar runt ­trä­den. Se­dan tar han en lugn ga­lopp och hop­par över en li­ten vat­ten­grav.

Det ser ing­et märk­vär­digt ut alls. Ef­fek­ten är ­desto stör­re.

– Det byggs jät­te­fi­na rid­hus och rid­ba­nor och man har mas­sa hjälp­me­del för att få häs­tar­na att gå bätt­re. Men det här kanske är det enk­las­te sät­tet. Häs­tar­na kom­mer helt na­tur­ligt till ar­be­te på ett bra sätt. Ba­nan gör en del av job­bet åt ryt­ta­ren, för­kla­rar Fre­dric­son.

I upp­förs­bac­ke får häs­tens musk­ler i rygg och bak­ben job­ba. Ned­för dras ­mag­musk­ler­na ihop. I cirk­lar­na gym­nas­ti­se­ras si­dor­na.

– Även men­talt är det här bra, häs­tar ­tyc­ker om att by­ta mil­jö. De får ett bätt­re liv.

”Visst var OS en boost för själv­käns­lan – nu vet jag att jag kan”

”Per­fekt att va­ra bland trä­den”

Han stan­nar upp för en prat­stund. All In, el­ler Al­lan som han kal­las, står helt kolugn. Det är svårt att tro att det­ta är en av värl­dens bäs­ta hopp­häs­tar, värd ga­let många mil­jo­ner kro­nor. På ba­nan en katt­lik ex­plo­siv täv­lings­ma­skin. Nu, här i sko­gen, som vil­ken ku­se som helst. Li­ten, brun och oan­sen­lig.

– Det här är per­fekt för Al­lan. När han kom­mer från en täv­ling vill jag in­te ta ner h­onom di­rekt till rid­ba­nan. Här up­pe får han rö­ra sig på ett trev­ligt och mo­ti­ve­ran­de sätt, men ock­så gym­nas­ti­se­ra musk­ler­na.

So­len stri­lar ge­nom blad­ver­ket, fåg­lar­na kvitt­rar. Pe­der Fre­dric­son ser till­freds ut. Så var trivs han själv bäst? I sko­gen el­ler på en mäs­ter­skaps­a­re­na?

– Bå­de och. Det är per­fekt att va­ra i het­luf­ten, men när jag kom­mer hem tyc­ker jag det är per­fekt att va­ra här bland trä­den. Man kan slapp­na av, sä­ger han och ler stort.

Det var i sko­gen allt star­ta­de för 30 år s­edan. ­

Då var Pe­der Fre­dric­son helt in­ne på fält-

täv­lan, ridspor­tens mång­kamp med tre gre­nar: dres­syr, ban­hopp­ning och t­er­räng­hopp­ning över na­tur­hin­der som in­te går att ri­va.

Hans häst, det unga full­blod­sto­et ­Hil­ly Trip, var i sitt rät­ta ele­ment på hopp- och ter­räng­ba­nan, född som hon var att g­alop­pe­ra snabbt. Dres­syr­mo­men­tet d­äre­mot, var in­te hen­nes grej.

Pe­der var 16 år och för­stod att han mås­te ta hjälp av en mäs­ta­re. Han å­kte till Ul­la Hå­kan­son, brons­me­dal­jör i dres­syr i Mün­chen-OS 1972.

– Vi bör­ja­de på Ul­las rid­ba­na. Hil­ly sprang om­kring med hu­vu­det rakt upp och ef­ter en stund sa Ul­la ”det här går in­te, nu går vi till min skog.” Jag fick tra­va runt bland trä­den och ef­ter en stund blev Hil­ly för förs­ta gång­en ­nå­gon­sin av­spänd, bör­ja­de an­das lugnt och an­vän­da musk­ler­na rätt, be­rät­tar ­Fre­dric­son. Det blev en aha-upp­le­vel­se.

1989 tog han guld i ju­ni­or-EM. Som 20-åring red han OS i Bar­ce­lo­na 1992 och blev bäs­ta svens­ka fält­täv­lans­ryt­ta­re med en 14:e plats.

Tio år se­na­re gick han över till ren ban­hopp­ning och blev ef­ter ba­ra två år in­di­vi­du­ell OS-fy­ra i Aten och sil­ver­me­dal­jör i lag. ­Häs­ten het­te Ma­gic Bengts­son.

Ul­la Hå­kan­sons trä­nings­me­tod har han ald­rig glömt.

– Jag har all­tid för­sökt hit­ta stäl­len där jag kan cirk­la runt oli­ka fas­ta punk­ter. Det h­jäl­per en att snab­ba­re kom­ma till sam­ma mål som på en van­lig rid­ba­na. Ryt­ta­ren kan tän­ka på sin egen sits och lå­ta ter­räng­en ­gö­ra res­ten av job­bet, sä­ger Fre­dric­son.

Krux­et på Grevlun­da är att man mås­te r­ida på en 70-väg för att kom­ma ut i ter­räng­en.

– Det har väl med ål­dern att gö­ra, men jag tyc­ker allt mind­re om att ri­da på vägar­na. På ett stäl­le går det kor, tänk om Al­lan skul­le bli skrämd, kom­ma lös och springa hem över sto­ra vägen…

Pe­der vill knappt tän­ka tan­ken helt ut. – Även när jag är bort­rest vill jag att mi­na hem­ma­ryt­ta­re ska kun­na ri­da ut häs­tar­na. Men jag vill in­te att de ri­der över sto­ra ­vägen. Vi har han­kat oss fram, men nu har vi skogs­ba­nan så här in­på knu­ten. Det är per­fekt.

Silv­ret öpp­na­de nya dör­rar

Re­dan för ett år se­dan be­rät­ta­de Pe­der att hans trä­nings­fi­lo­so­fi sökt sig mer och mer till­ba­ka till röt­ter­na, till fält­täv­lan och dess all­si­dig­het. Att hål­la häs­tar­na sun­da och m­oti­ve­ra­de går nu helt hand i hand med r­id­tek­ni­ken.

– Ju bätt­re häs­tar man har, desto mer vill man ha en lång kar­riär på dem. Jag öns­kar kanske att jag gjort ba­nan ti­di­ga­re, men ­bätt­re sent än ald­rig, sä­ger han.

Pe­der Fre­dric­sons upp­ladd­ning in­för OS i Rio är om­skri­ven. In­te minst hans men­ta­la för­be­re­del­se. Till ex­em­pel läs­te han böc­ker om psy­ko­lo­gin i USA:s elit­för­band Na­vy ­Se­al. Väl på plats i Rio klev han in i en ­bubb­la, vac­ci­ne­rad mot ner­vo­si­tet, pre­sta­tions­ång­est och tvi­vel, med käns­lo­li­vet mer el­ler mind­re bort­kopp­lat.

Där och då gäll­de ba­ra in­stinkt, att va­ra hund­ra pro­cent i nu­et. Bli li­te som en häst. Fast ut­an flykt­in­stinkt. Det gav All In allt det mod och den kraft han be­höv­de in­ne på b­anan.

För oss som var på plats gick det näs­tan att ta på den­na bubb­la. Den var som ett skal runt ett lugnt, me­to­diskt, kallt fo­kus. ­Im­po­ne­ran­de – och li­te skräm­man­de.

Di­rekt ef­ter fi­na­len sa Fre­dric­son själv att det är rätt läs­kigt vad en män­ni­ska kan få sig till att ut­rät­ta.

Som väl var ha­de han inga pro­blem att ­kli­va ur sin bubb­la, gå till­ba­ka till nor­mallä­ge. Så nor­malt det nu kan bli ef­ter ett OS­sil­ver. Fram­gång­en öpp­na­de dör­ren till fler stor­täv­ling­ar än nå­gon­sin. Det blev en in­ten­siv höst och vin­ter.

Mitt i allt fick All In upp­re­pa­de ko­li­kan­fall. Det kon­sta­te­ras att en del av tar­men häng­de upp sig på ett li­ga­ment mel­lan mjäl­te och nju­re. I slu­tet av ok­to­ber ge­nom­gick han en stå­en­de titt­hål­so­pe­ra­tion med två må­na­ders hel­vi­la som följd.

I ja­nu­a­ri tog det stopp även för Pe­der F­re­dric­son. En dryg lung­in­flam­ma­tion höll ho­nom hem­ma hos hust­run Li­sen och de tre sö­ner­na i en må­nad. In­te helt fel kanske.

Det kan va­ra in­bill­ning, men nu, in­för EM, ger Pe­der Fre­dric­son ett mju­ka­re, mer av­spänt in­tryck än för ett år se­dan. All In ha­de köpts in re­dan 2013 med sik­te på OS i Rio. Det må­let nåd­des med rå­ge.

– Visst var OS en boost för själv­käns­lan. Nu vet jag att jag kan, som Fre­dric­son sä­ger.

Grevlun­da har hun­nit byg­ga upp ett väl­ol­jat team och sy­stem. OS var ett kvit­to på att det fun­ge­rar. All In är in­te till sa­lu för n­åg­ra peng­ar i värl­den. I nya häs­ten ­Christi­an K finns en ka­pa­bel back­up, en skön för­stärk­ning att ha i ryg­gen. Pe­der ­Fre­dric­son kan va­ra trygg. Och vik­ti­gast av allt – All In kom till­ba­ka ef­ter sin ope­ra­tion, med nytänd mo­ti­va­tion.

Avan­ce­mang­et på världs­rank­ning­en ef­ter OS har gjort att Fre­dric­son kun­nat spet­sa till sin ka­pa­ci­tet yt­ter­li­ga­re.

– Ti­di­ga­re täv­la­de jag in­ter­na­tio­nellt en gång i må­na­den,näs­tan ba­ra på högs­ta ni­vå. Det är tuf­fa­re ba­nor, snab­ba­re om­hopp­ning­ar, hår­da­re kon­kur­rens. Att stän­digt mö­ta de bäs­ta ­ryt­tar­na i stri­dens het­ta är den bäs­ta trä­ning man kan få.

Ska in i bubb­lan igen

Han har mog­nat. Det hand­lar om d­etal­jer. Nog­grann­he­ten på upp­vär­ming­en, att ha kon­troll på sin sits, snab­ba­re kun­na gö­ra en plan för hur en ba­na ska ri­das.

– Gör man det var­je vec­ka är det ­lät­ta­re att ta be­slut om hur många g­alopp­språng man ska väl­ja att ri­da på mel­lan oli­ka hin­der, för­kla­rar han.

Kom­mer du att kun­na gå in i sam­ma bubb­la som i OS?

– Det tror jag. Det känns så nu när det b­ör­jar dra ihop sig.

Är det en lång­sam pro­cess?

– Det kom­mer na­tur­ligt. Ru­ti­ner­na fal­ler på plats, man blir mer se­lek­tiv, bör­jar job­ba med sitt fo­kus.

I OS var du och Al­lan de en­da som in­te rev ett en­da hin­der. Går det att upp­re­pa nå­got så per­fekt?

– In­te ex­akt sam­ma. I Rio föll allt på plats, allt fun­ge­ra­de. I EM kom­mer för­ut­sätt­ning­ar­na att va­ra nya. Det är en ny plats, en a­nnan täv­ling och jag mås­te tän­ka nytt. Men visst kan jag dra nyt­ta av mi­na er­fa­ren­he­ter från OS. Min mål­sätt­ning är att gö­ra sam­ma sak i EM - och att ta me­dalj.

Fot­not: Ul­la Hå­kan­son är i dag 79 år. I ju­ni red hon sitt 30:de SM. Hon trä­nar fort­fa­ran­de helst i sko­gen.

Fo­to: KRISTER HANS­SON, AP, BILDBYRÅN

Skogs­ba­nan lig­ger pre­cis ba­kom rid­hu­set hem­ma på Grevlun­da­går­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.